Meny Stäng

Poesi som självteknologi: Om John Ashberys ”Fragment”

Av Erik Erlanson & Jimmie Svensson

John Ashbery. Foto: David Shankbone (CC-by-2.0)
John Ashbery. Foto: David Shankbone (CC-by-2.0)

Vad ska vi ta oss till med en dikt som John Ashberys ”Fragment”? Varför säger poeten inte vad han menar? I sina ständiga, men aldrig uppfyllda löften om att ge ett svar på dessa frågor är dikten typisk för poetens 1960- och 1970-tal – drivet dock till en unik spets. Vad som skiljer ut den är främst längden och därmed enformigheten. Men också något sällsamt hypnotiserande. Konjunktioner och anknytningsord som ”although” och ”yet” ger sken av att dikten utvecklar en tankegång från den ena strofen till nästa. Utan att vi som läsare förstår varför eller på vilken grund finns ingen tvekan i dessa rader. Dikten fortskrider med påtaglig säkerhet sin gång från rad till rad, från strof till strof. Det finns kort sagt en seriositet och logik som gör att vi inte kan avfärda det hela som nonsens. De obegripliga abstraktionerna och svårtydda syftningarna gör det dock omöjligt att rekonstruera ett meningsfullt sammanhang som skulle kunna göra raderna till något annat än just – nonsens.

Den aldrig avslöjade tankegången – eller är det ett minne som åte