Meny Stäng

Spelvisionen i ”Dantes inferno” speglar vår tid

Av Peter Nyberg

Den traditionella och den nya Dante.
Den traditionella och den moderna Dante.

Dante Alighieri (1265-1321) personifierar medeltiden. Paradoxalt nog gör han det genom att avvika från flera av tidens tankeströmningar, men också genom sin Den gudomliga komedin (som först bara hette Komedin – ”Den gudomliga” lades till av beundrare för att spegla innehållet) vilken skapar en grundstruktur för vår förståelse av medeltidens moraliska karta. Låt vara att den grundstrukturen är falsk i meningen att Dante skrev in sina egna moraliska värderingar i verket, men Komedin har välkomnats av olika typer av forskare i vår tid, alltifrån religionsvetare till historiker.

”Till mitten hunnen av vår levnads vandring” som det heter i den inledande sången beger sig Dante på pilgrimsfärd. Han förirrar sig i en skog, hotas av sina dödssynder (vällust, högmod, girighet) vilka tar gestalt i tre djur (panter, lejon, varginna) och finner den romerska skalden Vergilius, som visar honom vägen till det trattutformade helvetet, skärseldsberget och himmelriket. Under sin vandring genom de tre nivåerna får Dante möta en serie stora historiska gestalter. Han får kunskap om varför de hamnat där de hamnat i den moraliska struktur som Dante visar läsaren. Synden och straffet eller dygden och lönen sammanfaller i Dantes idé om efterlivet.

Dantes vision av helvetestratten.
Dantes vision av helvetet.

Framför allt visionen om synden och straffet har slagit an hos människor. Tillsammans med terzinernas utsökta utformning har det gjort Komedin till det starkaste litterära verket från medeltidens årtusende. Fascinationskraften i det helvete som Dante målar upp har därefter färgat konst, litteratur och religiös tro. Därför är det inte konstigt att det är just den första tredjedelen av Komedin, ”Inferno”, som användes när dikten blev spelet Dantes inferno 2010.

Spelmakarna har tagit vara på fragment ur Dantes förlaga. Framför allt är strukturen och miljön i hög grad densamma, något spelmakarna betonar i youtubefilmer om skapandeprocessen. De menar rent av att de har haft ett ovanligt lätt jobb när de transformerat boken. Komedin har redan spelets struktur. Här finns nio nivåer i helvetet, här finns en mängd monster, djävlar och demoner, här finns djävulen själv. Samtidigt betonas gång på gång i klippen att spelet inte är ett återskapande av det litterära verket, att det inte är fråga om en identisk översättning, snarare om igenkänning: Dantes inferno är ett splatterspel inte en moralisk vision.

Dante sådan han framställs i Dantes inferno.
Dante sådan han framställs i Dantes inferno.

Beatrice fungerar som spelets motor. Spelinledningen är som i Komedin. Dante, klädd i linje med den romantiska idén om en korsriddare, går vilse i en skog, hotas av de tre djuren och får se djävulen dra ner den älskade Beatrice, givetvis klädd i vit klänning, i helvetet, varpå han kastar sig efter, får tag i dödens ryggrad som slutar i densammes lie. Den och korset kommer att vara Dantes främsta vapen när han slår sig genom helvetet för att rädda sin dam. Även i spelet vägleds Dante av den romerska skalden Vergilius. Han skrivs in i spelet som en blåskimrande ande. Innan Dante ger sig ner i en krets får vi som spelare veta vad som väntar av vägledaren och vad/vilka som måste undanröjas, vilket snart sagt är allt som rör sig. Det fungerar som en skruvad introduktion till Komedins värld med den markanta skillnaden att i Dante Alighieris verk är samtalen med stackarna i helvetet det centrala, inte att döda dem på effektfulla sätt.

Ett bra exempel på skillnaden är den översta kretsen, Limbo. Ädla barbarerna som inte har haft chansen att lära känna Gud under sina liv men egentligen inte begått synder, yvs över att inte kunna nå Gud. Vergilius är själv en sådan ädel barbar. Medan de antika figurerna i Dantes Komedin får delge honom moralisk visdom från sina liv, är de i spelet monster som attackerar riddaren tillsammans med olika former av djävulsvarelser. Spädbarn försedda med knivar istället för armar attackerar till exempel Dante när han kommer in i ett rum i spelets Limbo. Utvecklarna menar att spädbarnen som inte döptes hör hemma i den här kretsen, men Dante nämner dem inte alls i Komedin. Orsaken är de båda verkens skilda avsikter: spädbarn har inga moraliska idéer att delge huvudpersonen, men fungerar utmärkt som monster att hugga ihjäl.

Efter att ha spelat några timmar står det klar att syftet med spelet är att slå ihjäl allt som kommer i vägen för riddaren Dante och att samla ”Betaricestenar”, vilka ger riddaren kraft och liv. Varje nivå i helvetet har sitt slutmonster, flera av dem helt nära eller inspirerade av monster i Komedin. I slutänden hittar givetvis Dante Beatrice nere hos Lucifer som är den sista helvetesvarelsen att besegra. I Komedin vandrar Vergilius och Dante genom helvetet och skärselden. Beatrice återfinns som symbol eller personifiering av godhet i himlen, hos Gud, och övertar i den sista tredjedelen av boken Vergilius roll som vägledare eftersom skalden, som hedning, inte får närma sig Gud.

Gustav Dorés träsnitt av scenen där Vergilius och Dante träffar Tristan och Isolde där de sveps runt av helvetesvinden i de kättjefullas krets.
Gustav Dorés träsnitt av scenen där Vergilius och Dante träffar Tristan och Isolde där de sveps runt av helvetesvinden i de kättjefullas krets.

I Komedin finns ett komplext sätt att se på människorna som hamnat i helvetet. De må vara förtjänta av sitt straff, men Dante ser på dem och talar till dem med ömhet och respekt. När han till exempel träffar på Tristan och Isolde i de kättjefullas krets skildras mötet med kärleksfull förståelse. Deras straff är rättvist, de har brutit mot pliktens bud och låtit lusten ta över, därför befinner de sig i helvetet. Det finns ingen anledning att klandra dem – de vet vad deras lust kostat. På samma sätt är det med Dantes egen läromästare Brunetto Latini och med den snabbtänkte Odysseus. De skildras med kärlek eftersom Dante förstår och fruktar hur nära han själv är att hamna i helvetet. Under sin tid blev han betraktad som kättare av sina fiender.

Jag kan inte låta bli att tänka att Dantes inferno skulle kunna symbolisera vår tid. Vi föredrar att slåss mot de moraliskt klandervärda utan att bry oss om deras nyanser: de extremreligiösa terroristerna, rasisterna eller de girigas utsugning av samhällets skyddsstrukturer. I allt vi läser och ser om dem blir de endimensionella och därför monster, vilka avlivas genom att belysas med moraliska/religiösa kors. Här finns ingen tid för eftertanke eller förståelse. Allt sker med ryggraden. Och resultatet blir att vi, som riddaren Dante, vadar genom liken i en allt mer morbid verklighet, istället för att som i Komedin se de förtappade som de är – offer för sina egna lustar – och försöka förmänskliga och göra dem mångdimensionerade.

Fotnot
2015 kom Dantes inferno 2 som spel