Meny Stäng

Teknologins falska toner

Av Tina Falltorp

Foto: Petras Gagilas."Victorian-Machinery" (CC-BY-SA-2.0)
Foto: Petras Gagilas.”Victorian-Machinery” (CC-BY-SA-2.0)

Jag tror inte på den teknologiska utvecklingen och maskinerna. En åsikt som inte applåderas i samhällets alla läger. Att inte tro på det mänskligheten ”lyckats” med och har för avsikt att åstadkomma gör mig till en bromskloss och en bakåtsträvare, och det är sannerligen inte dagens melodi. Att gå ut ur kören som sjunger teknologins lovsånger och istället stå och blänga skeptiskt i ett hörn känns lite ensamt och udda. Trots det upplevs det mer rätt for mig än att sjunga med.

Inom poesin har jag inte kunnat hitta någon som beskriver min relation till och syn på teknologin bättre än den brittiske poeten Ronald Stuart Thomas. I Mässa för hårda tider (1997), en av de två diktsamlingar som finns översatta till svenska, skriver han:

Det fanns en hand. Gud såg på den,
och såg bort. Det kom en kyla
över hans hjärta som om handen
gripit tag. Liksom vid slutet
av en mörk tunnel såg han städer
handen skulle bygga, maskiner
den skulle rasera dem med.

R. S. Thomas var ingen vän till det moderna teknologiska samhället, ”maskinkulturen” för att använda hans egen term. Han var walesare och präst, och föddes 1913. Det första pastoratet att bli hans var ute på den walesiska landsbygden. Som person beskrivs Thomas som en mycket tillbakadragen man som varken läste tidningar eller såg på TV. Något säger mig att det var just den avskildheten, steget bort från ”intryckshaglet”, som gjorde hans inre öga så vaket och alert, vilket i sin tur gjorde hans diktande mästerligt och fyllt med så mycket visdom, sanningar och insikter. Han älskade inte ensligheten från början, när livet i hamnstaden Holyhead byttes mot landsbygden blev det en kulturkrock for honom. I hemlighet hatade han prästkallet och sina församlingsbor, vilket förde honom in i en troskris. Det var mer ett liv han fick lära sig att trivas med och jag kan inte låta bli att undra vad som fick honom att bli kvar, trots den till en början så tuffa starten. Det vittnar om uthållighet och envishet, för mig blir han en förebild, någon att följa efter.

För just hans liv säger mig att människan kan vänja sig av med och bli lycklig med mindre av nästan allt det nutida teknologiska samhället har att erbjuda. Kanske skulle vi tänka vad fattigt livet skulle bli, och skrämmas till en början. Men jag tror det är precis tvärtom. Då skulle vi få en chans att bli rika på det ”riktiga” livet och som skulle kunna föra oss i kontakt med vårt ursprung och tillfredsställa oss mer på djupet. Just de tankarna tycker jag han tangerar i en kort dikt utan titel:

När vi är svaga är vi
starka. När vi sluter
våra ögon mot världen
brinner busken någonstans

inom oss. När vi är fattiga
och förstår att vårt
dukade bord inte räcker till,
är det dit den oinbjudne gästen kommer.

Thomas språk är for mig radikalt, naket och ärligt. Både hans ordval och hans något kärva yttre påminner mig om Biblens profeter. Likt dem är han inte rädd för den avklädda sanningen. Klarsynt satts kniven i samtidens polerade yta och blottlägger dess övermålade sprickor och skavanker, vilket jag tycker framgår tydligt i hans dikt nedan, där maskinen personifieras och pratar i inledningen.

”Ty kroppen är min och själen är min”
så säger maskinen. “Jag är vid den mörka källan,
där gott och ont inte kan
skiljas åt. Jag fyller min buk
och det blir krig. Jag tömmer den,
men det blir inte fred. Jag är ljudet,
men inte från den värld som andas, utan
snarare från flämtningen i denna världs andning”

Finns det preventivmedel mot
maskinen, så att vi kan umgås
med den utan att krossas
av dess vokabulär? Vi går in
i våra tempel
och tackar för att vi inte är
som maskinen. Men den väntar därute, ty den vet att
när vi kommer ut är det for att fångas in
i ljudet av slag mot dess järnbeslagna bröst,
lika fariseiskt som vi själva.

För mig blir det tydligt att han här utmålar maskinen som döden och att vi skrämmande nog slår följe iklädda en högfärdig tro på att vi är på rätt väg, den som kommer leda oss mot livets alla sanningar, skatter och lycka. Men istället luras vi mot vårt fördärv – vi kommer att krossas.

Jag tycker inte all utveckling är av ondo och tänker framförallt på alla teknologiska innovationer inom vården, överlag sådant som värnar om människan, till skillnad från de maskiner som idag utvecklas for att ersätta henne. Som till exempel alla nya hjälpmedel i hemmet vilka säger oss att spara mer tid; tid för vad? För att roa oss, ligga i soffan med benen på bordet och passivt leva någon annans liv genom TV, hinna konsumera mera eller arbeta längre dagar och göra oss rikare på pengar och status. Den bekväma sidan inom mig säger att jag vill ha alla nya tidsbesparande hemtjänster som finns att tillgå, men mitt förnuft påminner mig om den tillfredsställelse jag känner när jag klippt min 2000 m2 stora gräsmatta utan en ”automover”; när temperaturen sjunker under -10 grader på vintern och jag stänger av min luftvärmepump och ger mig ut och klyver min egen ved, bär in den och eldar tills huset blir varmt, när strömmen går och jag tvingas vara innovativ och i alla fall inbilla mig att jag kämpar lite för min överlevnad. Det skänker mig en positiv känsla som säger mig att jag lever och utmanas. Jag är rädd att en del av teknologin idag får oss att dyrka lättjan, som i förlängingen gör oss deprimerade, för att dra det till sin spets.

Miljön, människovärdet och hälsan sätts på spel i teknologins hetsiga hjul som snurrar snabbare, och tänker jag långsiktigt krävs det inte en intelligentare hjärna än min för att förstå att vi gräver vår egen grav. Det är som om människan besitter ett oerhört starkt intellekt, en bred kunskap, många förmågor men bristfällig visdom. Vi skapar oss nya behov hela tiden, det är just det vi utvecklar – behov. Med mina ögon sett tuggar teknologin i sig livets mjuka och naturliga delar och spottar sedan ut det hårt och obegripligt. Jag upplever det som att livets innersta väsen inte trivs i samhället vi formar. Jag är i högsta grad, som människa, en del av det i samtiden som jag i denna text går emot och inte gillar, jag saknar modet att likt R. S. Thomas ta det stora steget bort från det moderna samhället. När jag läser hans dikter, inspireras jag och tröstas av det faktum att jag inte är ensam om att höra de falska tonerna i teknologins lovsånger.

“Kyrie”:

Därför att vi inte kan vara kloka och goda,
och därför att vi är uppfinnare av ting sinnrikare
än snöflingan – Herre förbarma dig!

Därför att vi är fulla av högmod
i vår ödmjukhet, och därför att vi tror
på vår otro – Herre förbarma dig!

Därför att vi skyddar oss
mot oss själva tills vi
förintat oss själva – Herre förbarma dig

Och därför att på den stigande vägen mot fulländning
är vi halvvägs ner,
då vi borde vara halvvägs upp – Herre förbarma dig!

Fotnot

Dikterna är hämtade från Mässa för hårda tider, Ellerströms förlag, 1997. Tolkade av Bo Gustavsson och Lars Nyström.