Meny Stäng

Anna Jörgensdotter

Av Peter Nyberg

Anna jörgensdotter

”Jag svarar gärna på frågor om poesin, men jag skriver ingen poesi nu/längre, jag är långt ifrån den poesi jag skrivit och vill någon helt annanstans om jag överhuvudtaget kommer att skriva mer poesi. Jag skriver mest och helst prosa.”

Vilken var den första poet du läste som du verkligen blev berörd av?
Jag skulle vilja säga Eva Dahlgren, som jag lyssnade på/läste när jag var 17. Tack vare henne hittade jag sedan vidare till Edith Södergran. Men en diktsamling som betydde oerhört mycket för mig när jag var 20 var Sun Axelssons ”Ljusets hotell”. Den fungerade en tid nästan som en nallebjörn. Samma med Thomas Tidholms ”Friluftsliv i strandområden”. Såna där böcker som gjort att mörkret skringrats lite.

Vilka är dina tre svenska favoritpoeter?
Elsa Grave, Sonja Åkesson, Helene Rådberg

Vilken är poesins funktion om du skulle uttrycka det i en mening?
Visa verkligheten ur andra perspektiv, gå bortanför utanför bilden av verkligheten.

Vilken är din favoritefterrätt?
Fruktsallad

Har du märkt att det finns poesigroupisar?
Nä. Inte personligen.

Vad tycker du om poesin i Sverige?
Fantastisk. Många gränssprängare. Stort mod. Otroligt många nya, unga som skriver med sån kraft.

Vad drömde du om att bli när du var liten?
Olika saker i olika perioder. Skrivandet var så självklart att det inte kunde vara en dröm. Sångerska ville väl nästan alla tjejer bli när Carola slog igenom, eller dansare när Fame var på tapeten. När jag blev lite äldre ville jag absolut jobba med människor med svårigheter att leva, och det är väl kanske det jag i viss mån gör i mitt skrivande. Nu menar jag inte läsarna utan karaktärerna.

Försörjer du dig på poesi?
Absolut inte. Det tror jag inte man kan. Och jag är ingen poet, det kan jag inte säga om mig själv, jag skriver dikter som jag skriver låtar, som en hobby mer. Tror inte att jag kommer att våga, eller vilja, ge ut någon mer diktsamling, i så fall måste något förändras radikalt. De diktsamlingar jag gett ut har passat mig där jag varit då. Jag tyckte om live/slampoesin, men den ger mig inte så mycket längre, den vidgar inte blicken och känslan och världen på det sätt jag önskar. Idag behöver jag något annat, och prosan har alltid varit ett mer naturligt element om man kan säga så. Där blir behoven mer tillfredsställda, där finns utrymmet och säkerheten och lusten på ett helt annat sätt.

Kan du se några grundteman eller grundtankar i din egen diktning?
Jag hoppas att det inte är så enkelt, och jag hoppas att man inte har full kontroll på det man gör. Men visst finns det sorger och frustrationer och viljor som hela tiden driver på. I mitt fall handlar det väl mycket om att slåss mot en samhällsstruktur, små innehållsdeklarerade paket som människor pressas in i, beskurna handlingsutrymmen, manipulerade känslovärldar, moderathelvetet, föraktet mot svaghet. Jag behöver skriva alternativ, och då är fantasin ett ypperligt redskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

17 − 4 =