Meny Stäng

Åsa Ericsdotter

Av Peter Nyberg

Åsa Ericsdotter

Som studerande sitter jag på bussen i Kalmar och ser betongblocken i Norrliden försvinna bakom mig. Alla säten är fyllda. Bussmotorn skrockar, dånar och påminner lite om min fasters andning i så motto att avsaknaden av rosslande skrämmer mer än den uppenbara skakigheten. Bredvid mig sitter en lätt spritdoftande man i solkiga kläder. Jag bor inneboende hos en vän några månader innan examen. Kvällen och halva natten innan den kaotiska färden har jag fördjupat mig i vetenskapliga metoder och teorier. Utanför har snön solkats av avgaser och börjat smälta.

I väskan ligger förutom de enorma hårdpärmade luntorna med obskyra teorem också en tunn, liten pocketbok: Åsa Ericsdotters Oskyld. Egentligen är det inte poesin som lockar utan ryktet att här skriver en ung kvinna om sex på ett chockerande rättframt sätt. Som ung, aningen pryd och försiktig man lockar den typen av insikter eftersom det är en annars stängd värld. Så jag börjar läsa.

Efteråt är det svårt att riktigt veta hur det gick till. Bussen har stannat i Norrliden igen, vilket betyder att jag åkt ett helt varv. Jag minns att jag då och då tittat upp och konstaterat att jag närmat mig, sedan uppslukats. Något med språket, hur orden, trots sin avvikande grammatik har fångat upp och nerslungat mig i en annan värld. Boken har tagit slut och jag är lite förvirrad, men nöjd med att vara aningen blyg och försiktig. Berättarens kärleksmasochistiska läggning är lika fångande som avskräckande. Och orden, det där språket utan interpunktion som flödar fram över sidorna.

Jag börjar läsa igen. Lyckas kliva av på rätt hållplats. Missar en halvtimme av föreläsningen och får en ond blick av doktoranden, men det gör ingenting. En ny tillvaro har avslöjats för mig.

 

Ur Oskyld

letar

Ja, jag minns:

hur jag böjde mig ner mot asfalten för att skrapa upp mitt spruckna hjärta från marken, hur jag knöt dess skal runt mina ögon för att slippa se det som höll på att döda mig hur jag med mitt uppbrutna sköte försökte skyla dess blodiga insida; ja, jag minns, dör om han återvänder och dör om jag faller tillbaka; min kärlek är för stark för att överleva sig själv

det är mitt liv nu bara mitt

jag är ingen och hans

han förstörde mig och jag förstörde aldrig honom mina tårar av svart salt

(vattenfast mascara lämpad för lycka)

fläckade förtvivlan över hans tröja och jag vet inte om det gick bort i tvätten; sådant undrar jag lika mycket som jag undrar varför jag gav honom min kropp och min tveklöshet

ber du mig så dör jag för dig

det händer i natten efter en kräkning att jag skriker efter honom, även när min säng är delad skriker jag men mannen bredvid hör inte fast hans händer greppar mina höfter hör han inte! fast hans kön vilar mot mina lår hans hjärta mot mitt bröst hör han inte och kanske önskar jag att någon lät mig gråta lät mig sjunka in i sitt hjärta bara litegrann innan han tog mig, kanske önskar jag

(men stjärnan har redan fallit och jag missade den)

att sommaren värmde mig och vintern gav mig svalka men jag fryser alltid och vet varför nu:

jag känner kärleken och orkar inte med den det är ju samma sak bara samma sak:

fingrar flätade runt varandra som vore det svårare då att släppa taget.

det gör ondare det är bara det

krampaktiga kramar som vore det svårare då att falla

man faller alltid ensam ändå alltid ensam [—]

Frågor

Vilken var den första poet du läste som du verkligen blev berörd av?
Jag tror att det var min mormor som gav mig mina första diktsamlingar, antologier, det var så jag kom in i det, genom klassikerna. Jag förälskade mig ögonblickligen i Hjalmar Gullbergs Kyssarnas vind, eller Edith Södergrans Vad är i morgon… Snart skaffade jag mina egna diktsamlingar – jag älskade allt som var sorgligt, allt som handlade om kärlek och smärta och övergivenhet, det är märkligt, redan som liten var det bara det som gällde, Bruno K Öijers ”blixtrande magnesium” eller Sonja Åkessons: ”Är det bara under mig som isen bubblar under pälsen”…

Men allra mest berörd blev jag när jag stötte på Märta Tikkanen, och det håller i sig än, hon är fortfarande min favoritförfattare. Jag kommer inte över henne. Ingen annan bok på jorden överträffar hennes Storfångaren. Eller Arnaía, kastad i havet. Och formen, öppenheten i språket, djärvheten – prosalyriken var något helt annat än allt jag hade läst tidigare, något helt nytt, något som jag genast tog till mig. Och försökte mig på.

Utan Märta Tikkanen hade jag aldrig skrivit själv. Och fortfarande.

Vilken är poesins funktion om du skulle uttrycka det i en mening?
Att berätta känslan. Att få tag på exakt rätt ord för den råa känslan, och lyckas vidareförmedla den. Prosan måste syssla med massa annat också, detaljer, formalia, handling – poesin slipper det.

Vilken är din favoritefterrätt?
Smågodis. Det är kanske ingen riktig efterrätt men om jag fick välja skulle det vara det.

Har du poesigroupisar?
Jag vet inte. Möjligtvis en och annan. Men jag håller mig ju borta från Sverige allt som oftast så de har nog svårt att få tag på mig. (Jag har bott i Frankrike de senaste fem åren och sedan ett år tillbaka bor jag i USA.)

Vad drömde du om att bli när du var liten?
Veterinär, jazzsångerska och författare. Så en dröm slog in.

Försörjer du dig på poesi?
I wish. Men nej, vem gör det.

Hur ser du på de internationella poesiströmningarna?
En sak som jag älskar är den franska slampoesin, eller slammusiken kanske man ska kalla det, det är som en blandning mellan jazz och rap och poesi, jag gillar det verkligen. Grand Corps Malade, Rouda eller Abd al-Malik. Rekommenderas.

Kan du se några grundteman eller grundtankar i din egen diktning?
Å, kärlek förstås. Det är det självklara svaret. Men egentligen handlar det mycket om ensamhet. Kärlek som aldrig kan fungera, eftersom den har en förmåga att glida undan så fort man tar på den. Precis den där smärtan och övergivenheten som jag fastnade för hos Södergran och Tikkanen redan som liten, en melankoli av något slag.

I februari månad utges Åsa Ericsdotters första roman: Svårläst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fem × tre =