Meny Stäng

Åsa Ericsdotter

Av Peter Nyberg

Åsa Ericsdotter

Som studerande sitter jag på bussen i Kalmar och ser betongblocken i Norrliden försvinna bakom mig. Alla säten är fyllda. Bussmotorn skrockar, dånar och påminner lite om min fasters andning i så motto att avsaknaden av rosslande skrämmer mer än den uppenbara skakigheten. Bredvid mig sitter en lätt spritdoftande man i solkiga kläder. Jag bor inneboende hos en vän några månader innan examen. Kvällen och halva natten innan den kaotiska färden har jag fördjupat mig i vetenskapliga metoder och teorier. Utanför har snön solkats av avgaser och börjat smälta.

I väskan ligger förutom de enorma hårdpärmade luntorna med obskyra teorem också en tunn, liten pocketbok: Åsa Ericsdotters Oskyld. Egentligen är det inte poesin som lockar utan ryktet att här skriver en ung kvinna om sex på ett chockerande rättframt sätt. Som ung, aningen pryd och försiktig man lockar den typen av insikter eftersom det är en annars stängd värld. Så jag börjar läsa.

Efteråt är det svårt att riktigt veta hur det gick till. Bussen har stannat i Norrliden igen, vilket betyder att jag åkt ett helt varv. Jag minns att jag då och då tittat upp och konstaterat att jag närmat mig, sedan uppslukats. Något med språket, hur orden, trots sin avvikande grammatik har fångat upp och nerslungat mig i en annan värld. Boken har tagit slut och jag är lite förvirrad, men nöjd med att vara aningen blyg och försiktig. Berättarens kärleksmasochistiska läggning är lika fångande som avskräckande. Och orden, det där språket utan interpunktion som flödar fram över sidorna.

Jag börjar läsa igen. Lyckas kliva av på rätt hållplats. Missar en halvtimme av föreläsningen och får en ond blick av doktoranden, men det gör ingenting. En ny tillvaro har avslöjats för mig.

 

Ur Oskyld

letar

Ja, jag minns:

hur jag böjde mig ner mot asfalten för att skrapa upp mitt spruckna hjärta från marken, hur jag knöt dess skal runt mina ögon för att slippa se det som höll på att döda mig hur jag med mitt uppbrutna sköte försökte skyla dess blodiga insida; ja, jag minns, dör om han återvänder och dö