Meny Stäng

Tom Malmquist

Av Peter Nyberg

Tom Malmquist

Från början var Tom Malmquist hockeykille. Jag föreställer mig att det är i omklädningsrummens mansvärld som förutsättningen för hans dikter finns. Bara det gör honom givetvis annorlunda, inte på så sätt att han från början fascinerades av idrott utan för att han bestämde sig för att göra upp med idrotten och dess fostringsmetoder. Mansideal löper som ett ärr genom hans böcker.

LO Johansson är visserligen en av de första som attackerar fostran genom idrott, men jag har en känsla av att relativt få människor faktiskt läser hans texter numera till följd av att de nått sitt bäst före datum. Tom Malmquists poesi handlar om nutid, om det som skapar en man nu. I Sudden Death (2007) blir jaget sönderslitet, liksom poesins uppställning på sidorna, av den fascistoida rättvisan inom hockeyn, världen som poeten lämnade när han var 16. I nästkommande bok, Fadersmjölken (2009), utmanas manligheten genom tanken på en ammande man. De känslor och tankar som är exklusivt kvinnliga blir plötsligt mannens, vilket skapar ett typ av könsöverskridande.

Man gör ett misstag om man tror sig kunna läsa Malmquist lättvindigt. Språket är i Fadersmjölken i långa stycken direkt akademiskt och svårtforcerat, något som effektivit lägger grunden för de blixtrande skarpsynta partierna. Kort sagt: Visst tålamod krävs i läsningen.

I Fader jord (2008) deltar Malmquist med en berättelse om manligt våld.

Tom Malmquist är också countrysångare. Även om ekot av uppgörelsen som beskrivs ovan hörs i ett par sånger är texterna där mer traditionella. Provlyssna kan du göra både på spotify och på myspace.

Ur Fadersmjölken

 

Ur XII

Livet försöker städa bort det ihjälslagna inom oss

i form av naglar och hår

 

Mitt barn vid min uppdragna tröja

Sugreflexen, utlöst av färsk vittring, inåtvänd nivå

Min sanning är jag ensam om, den har jag tilldelats, äger inte

Den yttersta epilogen, har blivit blånadssvampar

du och jag försöker nå varandra, två hugg på varsin sida om sängen

Min inbillningsförmåga, enda variationen

våra alveoler pyr i nödropen

 

Farfar plockade sönder en väckarklocka som barn

Var började allt? Min far mekade på samma sätt

då jag var skinande

 

En olöslig motsättning? Stinga eller stycka?

Trycket i dessa beståndsdelar saknar användningsområden

Det verkliga avvisandet – overkliga döden

Jag fullbordar det kopiösa

åtskilda epoker, stimulanströskelns kryphål

Bejakandet blir en våg att drunkna i

en katarakt jag andas in

 

Abraham placerade sin son ovanpå veden

Sittplats för utarbetade serafer

bundna av sin beskyddares strängar

Varje fader identifierar sig med undergången någon gång i livet

då ringer han sin son, undrar om allt är bra

Abraham höjer uddjärnet inför en kyss

Inget harpackord, änglaklor mot en griffeltavla

 

Jag är din avbild, bär drag av dag och natt

Manipulationens sidoordnade krusning intill oss

Barnets klickljud, en volymknapp på ett bländvitt snöfolk

våra förfäder

mytologiska föruppningshylsor i mitt hår

nitroglycerinets flätverk

Jag ger mig av i samma sekund jag riskerar

en jorddelning av skogssuset

Ringaktningens blandform av sken, återföds i förbränningsresten

Inte starkare, inte heller svagare, tryggheten i askan lever vidare

Väntar ut min sjukdom på säkert avstånd [—]

 

 Frågor

Vilken var den första poet du läste som du verkligen blev berörd av?
Märkligt, egentligen. Jag var kanske tio år, och fick höra någon putslustig nubbevisa på en fest med mina föräldrar. Tyckte ju den där nubbevisan var helhäftig, och fick för mig att jag själv skulle börja skiva nubbevisor. Det är fan ingen match att skiva en nubbevisa, tänkte jag. Lite rim om vuxenläsk, liksom. Men det var först när min mamma tog upp en luggsliten diktbok från sin skoltid, och visade mig dikter av Gustaf Frödning som jag euforiskt sket på mig, samtidigt som jag drabbades av min första hjärtattack. Jag tänkte: så här ska nubbevisor skrivas!

Vilka är dina tre svenska favoritpoeter?
Satan i gatan, svårt.  Men de poeter jag ständigt återgår till, med stor respekt, är fanimig och dessvärre bara män, tre gubbar. Trots att jag älskar Karin Boyes, Edith Södergrans, Marie Lundquists, Katarina Frostensons, Helena Erikssons, Aase Bergs och Anna Hallbergs poesi:

Lars Nordén (Hans ”tysta poesi” under 70-talet är bland de vackraste som någonsin har skrivits i Sverige, i synnerhet Order (1978). Hans ”schizofrena poesi” under 60-talet blir jag däremot åksjuk av)

Tomas Tranströmer (Trots den titan han är, är han kvalitativt ganska ojämn, tycker jag, han blir lätt puffigt myndig i sitt språk, låtar stundtals som en poesins domprost, men när väl bilderna sitter i hans dikter, finns ingen i världen som kan konkurrera med ”Tranis”)

Paul Andersson (Poesins Mozart. Bara titeln på hans samlade dikter ”Ett andetag djupt är livet”, säger allt)

Vilken är poesins funktion om du skulle uttrycka det i en mening?
Den dagen poesin får en funktion, har den mist sin funktion.

Vilken är din favoritefterrätt?
Förrätten.

Har du poesigroupisar?
Nej, men Tandtroll. De gillar poeter, helt klart.

Hur ser du på poesin i Sverige?
Jag ser den, lite på fyllan och villan, från flaket på en traktor på väg från Tranås till Stureplan.

Vad drömde du om att bli när du var liten?
En drake, som kunde spruta eld, flyga och dansa tango som ingen annan drake.

Försörjer du dig på poesi?
Nej, det går inte, men jag försöker. Har inget annat jobb, faktiskt. Men poesin kommer aldrig bli så populär som den var innan 1900-talet. Då var poeter rockstjärnor.

Hur ser du på de internationella poesiströmningarna?
Sverige ligger i toppen, tycker jag. Skulle nog vilja påstå att Sverige tillhör de mest intressanta poesiländerna idag.

Kan du se några grundteman eller grundtankar i din diktning?
Manlighet är väl ett, som också olika kulturskribenter tillskrivit mig. Och det stämmer väl, jag gillar att rota runt i manlighetens hål.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 × 4 =