Meny Stäng

Den uteblivna lusten: Om allt vi borde men inte ids

Av Peter Nyberg

Thomas Tidholm. Foto: Kjell Nilsson
Thomas Tidholm. Foto: Kjell Nilsson

Så mycket ska göras. Just nu ska jag till exempel skriva en essä om lust, men också en om den finlandssvenska författaren Susanne Ringell. Jag ska översätta sju dikter av den bengaliska poeten Kajal Bandyopadhyay och formge dem till ett häfte. På häftets framsida ska en bild av honom finnas. Den ska jag ta. Populär Poesis webbsida ska formges och alla artiklar läggas ut. Jag ska visst skriva en recension av Claes Anderssons nya roman Stilla dagar i Mejlans till Ny Tid också. Nu är det sen söndag och helst ska allt vara klart tills på torsdag. Då ska jag till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Ja just det, jag har ett jobb också, mellan 7 och 18, om allt går som det ska. Och en fru. Och vänner. Kanske.

Jag saknar lust. Möjligen vill jag göra något av allt det där. Men inte allt.

Vad är över huvud taget lust? Jag ringer en norrländsk vän. Han säger: ”he ä å knull”. Det kan han ha rätt i. Bilderna jag får upp när jag söker ”lust” på Google indikerar att han är rätt ute. I synonymlexikonet finns också ordet ”passion”. Jag tycker om och använder ofta ”passion” i sin ålderdomliga och idag inte så använda betydelse: att vara djupt och lite blint engagerad i något. Idag används nästan bara den amorösa delen av ordets konnotation.

Jag läser ur en bok med kärleksdikter och tänker att lustmotivet kräver längtan för att bli effektivt. Lusten omfattar bara i viss mån utlevelsen, men lever som starkast innan själva fullgörandet, i strävan efter eller i längtan till ett mål. När lusten uppfyllts försvinner den. Och blir vad? Håglöshet? Förbrukad lust?

Poststrukturalisten Jaques Derrida skulle applådera. När en ska skriva om lust skriver en om dess motsats, dess kontextuella och dualistiska betingelse. Lustens förutsättning är avsaknaden av lust. På samma sätt skriver Augustinus om ondska som en avsaknad av godhet. Kanske kan vi dra slutsatsen att lust saknar konstans, liksom alla andra känslor. Lustens (liksom motsatsens) princip är således uppflammandet och slocknandet, men inte som varandras motpoler utan som en enhet som är beroende av båda ytterpunkterna: ett hjärtas hopdragningar och utpumpningar.

Nietzsche menar att lusten är drivkraften med vilken livsmål uppnås. Mål är problematiska hos Nietzsche. Människan, resonerar han, sätter upp mål för sig själv och när de uppnås blir vi inte belönade utan tomma; riktningslösa. Först när ett nytt mål sätts upp återfår vi riktning och därmed lusten att ta oss vidare från det uppnådda till det ännu oerövrade. Enligt Nietzsche får lusten oss ytterst att leva, att fortsätta sträva. Schopenhauer kallar samma företeelse vilja, och för honom är viljan något en ska befria sig från; en chimär som skapar längtan mot något som inte finns. Hans filosofi är ur det här perspektivet mycket likt buddhismen och viljan/lusten liknar i hög grad dukkha. Biografiskt kan kanske idén om att förtrycka viljan förklaras med att Schopenhauer som medelålders man ville ligga med en helt ung kvinna men inte fick. Viljan måste en ge akt på och beskydda sig mot, annars sorgen. Först när människan besegrar viljan kan hen ta medvetna beslut.

Illustration ur Georg Stiernhiems Hercules med fru Lusta och Rus till vänster och fru Dygd till höger.
Illustration ur Georg Stiernhiems Hercules med fru Lusta och Rus till vänster och fru Dygd till höger.

I Georg Stiernhielms hexameterdikt ”Hercules” (1658) kommer huvudpersonen till ett vägskäl där han stöter på fru Lusta. Med sig har frun sina döttrar Lättja, Flättja och Kättja samt sonen Rus. Händelseschemat i dikten baseras på Prodikus berättelse om hur Herakles i den antika grekiska myten kommer till ett vägkors och frestas av fru Lusta och hennes avkomma, men också stöds av fru Dygd. Själv blir Herakles symbolen för den mänskliga dygden när han avstår från fru Lustas väg. Strukturen är solid över tid, från det antika till 1600-talet. Lust ses som en motståndare till Dygd, på samma sätt som godhet och ondska förhåller sig till varandra hos Augustinus. Då dygd under den här tiden var knuten till arbetsflit är således lust knutet till slöhet. Lättja lockar Hercules att strunta i sina plikter. Flättja förtrollar honom att uppgå i yta och yttre skönhet, prålighet och fåfänga. Kättja försöker fängsla Hercules att försvinna in i sexuell utlevelse. Rus inbjuder honom till bedövning, att inte behöva uppleva verkligheten så starkt. Hos Hercules finns således alla de här sidorna, men det är först om han tillåter dem ta över sitt liv, om han följer dem från vägkorset i allegorin, som de blir dödssynder. Lust är hårt knutet till dödssynd under 1600-talet medan begreppet idag snarare blivit positivt laddat. Avsaknaden av lust har blivit nedbrytande. Stiernhielms tid var mer Schopenhauersk, vår är mer Nietzscheansk.

Problemet är onekligen att jag mer känner mig som jaget i Lars Winnerbäcks låt ”Ingen har lust” på Rusningstrafik (1997), uppfylld av känslan av att det finns så mycket vettigare saker att göra än det som görs. Han radar upp sådant ”de” inte borde göra: Sova bort dagarna, dricka vin och öl eller ”glo på teve”. Men ingen har lust att ändra sitt beteende. Winnerbäck räknar också upp sådant de borde göra: råna en bank, i pankhet ge upp eller fröjda sig i ungdomens vår. Men ingen har lust.

det är pina pest och skit härnäst
djävulen har firmafest
en hela ångest utspädd i vår must;
så det är ingen som har lust

Lars Winnerbäck är långt ifrån ensam i gestaltandet av håglösheten. Proggaren och poeten Thomas Tidholm förlägger en ansenlig del av sitt författarskap i glappet mellan att ha mängder av saker att göra men ingen lust att göra dem. I ”Konsten att vara vansinnig” från Jag var en dålig hund (1981) räknar poeten upp en mängd göromål som sammantaget ger bilden av en människa i djup olust inför sin omgivning.

Kommer en och vill sälja borstar
kan inte bestämma mej
vill köpa nånting av honom
inte borstar, kanske kostymen
eller cykeln eller
hans bleka snälla ögon

Jaget i dikten försöker kapa en bräda, stirrar på barometern, läser, funderar på att köpa nya byxor, gör choklad till barnen, tvättar vaxduken, läser notiser, lyssnar på radio, ”Kommer att tänka på en abborre” och så vidare. Tekniken är densamma som i Winnerbäcks sång. Bland allt som räknas upp finns underförstådda måsten och gestaltningen av rörigheten inom jaget växlar mellan det tragiska och det komiskt absurda. Dikten slutar dock i en möjlighet: ”måste söka mig utåt i världen / det ska finnas ett kaos där / som inte jag själv har skapat”.

Tvehågsenheten som har låst jaget i ”Blondies hjärta” från Oroliga historier (1987) illustrerar en variation av samma glapp. Här möter vi en familj och grisen Blondie, vilken går det öde till mötes som grisar gör: hon slaktas. Barnen ställer ett ljus på frysboxen och jaget känner ”ett sting av vemod” vid sin kotlett. Han ska därefter på arbete i en främmande stad och för att få med sig något hemifrån tar han ett paket med kött från frysen. När han längtar hem tas paketet fram och läggs på tallrik. Det visar sig vara Blondies hjärta. Jaget gör försök att äta men finner inte motivationen. Dikten avslutas ”Skulle jag äta Blondies hjärta? Eller skulle jag kasta det bland soporna?”.

Tao Lin
Tao Lin

Den amerikanska poeten Tao Lin, och för den delen många av skribenterna inom Alt Lit-rörelsen, gestaltar likaledes en slentrianfylld vardag. I sin svenska översättning heter Tao Lins första diktbok Noll vänner: känslan av att vara körd (2015). I det glättade magasinet, som är diktsamlingens fysiska form, verkar jaget på flera olika sätt men inget han gör har betydelse. Människor pratar med och förbi varandra, både i verkligheten och på nätet, det är svårt att veta vad som sker i den virtuella världen och vad som sker i den fysiska, men känslan diktboken avger är att inget har betydelse och att lust helt saknas. Först när jaget får ett glas öl händer något: ”jag grät / något positivt höll på att inträffa / jag grät och blev ledsen av att gråta”. Slentrianen skruvas steg för steg upp och till sist blir det mekaniskt att säga att man ska ta livet av sig, vilket får till följd att ingen reagerar eftersom alla är fastlåsta i sin egen olycka.

Lustbegreppet har, som ni märker, förändrats genom tiden. Motsatsen till lust var till en början dygd, en form av pliktgrundad moral som var fundamentet i den sociala gemenskapen. Lusten hotade tillvaron och gjorde att människor närmade sig dödssynderna. Genom en poststrukturalistisk volt är lustens motsats i vår tid håglöshet, en företeelse som på liknande sätt hotar individens existens. Med allt för många möjligheter tenderar vi att bli lamslagna och inte vilja eller behöva prestera något alls. Istället glor vi på teve, isolerar oss på avstånd från varandra framför datorer eller blir sittande i främlingskap framför Blondies hjärta.

Jag bockar av ”Essä om lust”.