Meny Stäng

Olusten går i sorgens fotspår

Av Tina Falltorp

Domenico Fettis Melancholy
Domenico Fettis Melancholy

Min bror dog innan sommaren, för tidigt och alldeles för ung. Ingenting förmår längre att trösta mig. Jag befinner mig i ett inre vakuum där olusten ligger som en smog över dagarna och allting omkring mig målas i gråa nyanser – inte mycket lyckas tränga igenom förtvivlans barriär. Den här terrängen är ny och skrämmande och jag saknar det tidigare landskapet som det såg ut – hur livet var innan sorgen skövlade allt det starka och vitala. I litteraturen söker jag efter en utsträckt hand, en karta eller ett ljus som kan leda mig framåt. Genom poesin har jag upptäckt att jag inte alltid går ensam och att den, förutom sällskap, ibland kan erbjuda mig en stav att stödja mig mot. Dikten “Stå stilla i smärtan” av Ylva Eggehorn lyser som en ledstjärna:

Stå stilla i smärtan,
rotad i det som är ljus i dig.
Låt svärdet gå genom dig.
Kanske det inte alls är ett svärd.
Kanske det är en
stämgaffel.
Du blir en ton.
Du blir den musik
du alltid längtat efter
att få höra.
Du visste inte att du var
en sång

Den upphörande livslusten krockar hårt med allt det jag har kvar att leva för. Jag känner mig som ett avlövat träd mitt ibland all skönhet av frodig grönska. Dagarna passerar i hög hastighet, jag ser mig själv som en del av dem, men inom mig har allting stannat, upphört – mitt hjärtas slag orkar hålla mig vid liv men skänker mig ingen lust. Hedvig Charlotta Nordenflycht sätter ord på min olust i en dikt från 1700-talet, “Min levnadslust är skuren av”:

Min levnads lust är skuren av,
Och döden är min längtan,
Till dig du mörka tysta grav
Står all min trängtan:
På jorden jag ej finner
Vad mer min själ sitt nöje bär,
Min glädje borta är;
Min tid i gråt förrinner,
Min ungdoms lust försvinner;
Jag är olyckligt såld
I grymma sorgens våld…

I mitt sökande märker jag att jag lockas av texter som inte väjer för mörkret men som heller inte underskattar ljuset. Det finns något befriande i att se verkligheten precis som den är och samtidigt våga bära på ett hopp om att lustens död inte är evig. När människans litenhet speglas jämte hennes styrka och förmåga att anpassa sig, känner jag mig hemma. Ylva Eggehorn skriver om det i dikten “Fjällbjörken”:

En handfull mull
en skreva berg
ett stycke luft
är allt du har.
Pinad av blåsten
slagen av regnet
förtorkad av solen
stympad av blixten
klängande, knotig
förvriden, förkrympt –
dock: du står kvar.

Nu är sorgens steg tunga och gör tydliga spår, vilket gör det lätt för olusten att följa. På sikt kanske tyngden lättar och då hoppas jag att den går vilse och lämnar mig ifred.