Meny Stäng

Om bildkonstens Instagram och mitt öga: Litteraturhistorien gör ont i ryggen

Av Felix Lundin

Foto: Felix Lundin

Jag har byggt en hög hemma av min kurslitteratur, staplat böckerna ovanpå varandra som tegelstenar. En del noveller och kortare romaner ligger inklämda mellan uppslagsverken, på avstånd ser de ut som murbruk. Långsamt växer högen från vardagsrumsbordets yta mot taket, en ständig påminnelse om allt som behöver läsas. Jag har dålig hållning och måste komma ihåg att tänka på ryggen när jag böjer mig ner för att bära upp böckerna. Det går inte att ta med dem allihop till skolan när man ska ha seminarium, det är inte värt det, jag tänker på ryggen.

Idag har jag tagit med mig Texter: från Sapfo till Strindberg, det är den allra största boken i min litteraturhög (”den där boken måste vara 1000 sidor lång,” tänker man när man ser den, men i själva verket är den 1 474 sidor lång). Det är en tisdagseftermiddag i november och jag sitter i en ganska bekväm fåtölj i universitetsbibliotekets entréhall med boken uppslagen i famnen. Den verkar göra anspråk på att täcka in hela litteraturhistorien, det känns uppfriskande och lite kaxigt, den hade varit tråkigare om den bara hetat Texter. Jag läser Alexander Popes ”En essä om människan” från 1734. Jag försöker sortera in honom i min litteraturhistoria, det känns som att det börjar bli trångt i hyllorna, jag pressar in honom någonstans mellan Locke och Voltaire, det får hålla. Jag väljer ut ett stycke som får stå för upplysningen och optimismen, att världen är förskaffad på bästa möjliga sätt och att det bästa är att acceptera det:

All mänsklig sällhet, har en regel blott:
Känn, och var nöjd med mensklighetens lott.
För själ, för kropp, sträck ingen önskan öfver
Hvad bägges tilstånd medger och behöfver.
Hvi blef din syn ej microscopiskt klar?
För detta skäl: du ej en fluga var!

Därefter hoppar jag 80 år framåt i tiden – en bråkdel av litteraturhistorien men ett avstånd på 600 sidor i Texter: från Sapfo till Strindberg – och läser Esaias Tegnérs Skaldens morgonpsalm från 1813. Jag väljer ut ett stycke som för stå för romantiken och tilltron till dikten:

Tag mig med i skyn
på din himmelsfärd!
Öppna för min syn
diktens sköna verld!
Låt dess gudabilder i det höga
sväfva klara för ett dödligt öga!

Det är fler texter som ska läsas till nästa seminarium, fler tidsepoker att hinna med, men jag börjar bli ofokuserad. Jag läser om samma stycke flera gånger, läser orden utan att registrera dem. Versernas rytm har en sövande effekt. Jag känner mig hungrig och har hunnit glömma bort vad jag hade med mig till lunch idag. Kanske var det pasta? Till min egen förvåning hittar jag en Snickers i ena jackfickan, jag har inget minne av att ha lagt den där men kanske kan den hjälpa mig genom ytterligare en del av litteraturhistorien.

På väg ut från biblioteket för att äta min Snickers – skönt med lite luft och tänk om någon skulle vara allergisk mot jordnötter – lägger jag märke till en skulptur som står strax intill fåtöljen. Den föreställer två figurer med mänskliga drag. Den ena står med en framsträckt, öppen hand med ett öga i och har en bakåtlutad hållning. Den andra har halvöppen mun och armen något framsträckt mot den andras öppna hand, som i en rörelse för att ta ögat. Jag ser på skulpturen och framför allt ser jag potentialen i den, jag reagerar direkt, som på instinkt. Jag lägger min Snickers i den ena figurens framsträckta hand, framför ögat, och fotar sedan skulpturen i fyra olika vinklar. Jag gör det snabbt, jag fruktar pinsamheten i att bli tillsagd för att ha placerat en chokladbit på en skulptur, att någon ska se och uppmärksamma min skändning av konsten.

Jag tycker att bilderna blir roliga och lägger upp en av dem på Instagram. Det är kontrasterna som gör det: det tidlösa och stilrena i skulpturen står mot den moderna, glättiga förgängligheten i Snickers-förpackningen; figurernas dramatiska minspel, som förut förmedlade en känsla av ovisshet i vad som händer med ögat och vad det symboliserar, handlar nu bara om en chokladbit som båda vill ha. Jag funderar på att skriva en beskrivning till bilden, men bestämmer mig för att den är bra som den är, att kontrasterna får tala för sig själva.

Det tog mig ungefär lika lång tid att fota skulpturen och lägga upp den på Instagram som det tog mig att läsa igenom Popes ”En essä om människan”. Vad innebär denna möjlighet att kunna dela med sig och uttrycka sig själv, och möjligheten att ta del av det andra delar? Jag är knappast den första och inte heller den sista att reflektera kring fenomenet sociala medier, men jag vet i alla fall att Alexander Pope och Esaias Tegnér inte gjorde det. Jag undrar hur lång tid det tog att översätta ”En essä om människan” till svenska. Jag googlar: det tog 31 år. Det är svårt att föreställa sig Popes och Tegnérs samtider utan att föreställa sig dem i någon slags slowmotion.

De sociala mediernas tillgänglighet och snabbhet framstår som utmärkande för samtiden, för mitt eget och andras sätt att uttrycka sig. Om Instagram är en tillgång i första hand för bildkonsten är Twitter kanske litteraturens, eller framför allt poesins, motsvarighet. Att poesi skrivs på Twitter, där det begränsade formatet med 140 tecken utgör en av förutsättningarna, är knappast någon nyhet (jag såg ett inslag om den amerikanske författaren och poeten Tao Lin på Babel för några veckor sedan). Jag har svårt att tänka mig litteraturen som någonting som existerar utan denna tillgång, svårt att tänka mig livet utan den. För mig som blivit vuxen med sociala medier framstår de som naturliga, kanske det allra lättaste sättet att få tillgång till texter och bilder, och för att nå ut med sina egna. Det korta formatet är tacksamt, tillgängligheten är omedelbar, och jag får inte ont i ryggen av att släpa med mig Tao Lins eller mina egna tweets till skolan.

När jag kommer tillbaka in i biblioteket ser jag på skulpturen igen, ögat ligger ensamt kvar i den ena figurens hand. Min Snickers är uppäten, skändningen av konsten verkar aldrig ha ägt rum. Jag funderar på Alexander Popes och Esaias Tegnérs användande av ögat och synen, sinnet som alltid får representera möjligheten att urskilja – se – samband, att förstå världen, och i vilken grad det är möjligt att göra det. Jag läser en tweet av Tao Lin från december 2015 (om det tar lika lång tid för Lin att bli översatt som det tog för Pope kommer denna tweet att finnas på svenska år 2046):

Got stoned and closed my eyes and focused on remembering something I have never, or not since a child, remembered before (am still trying)

Jag ser på ögat i figurens hand och försöker applicera metaforiken på mig själv och på min samtid, från Pope till Tegnér till Tao Lin, men jag snurrar bort mig själv, sen leker jag med tanken att det är mitt öga som figuren håller i sin hand: den har tagit mitt öga som någon slags gisslan och jag är tvingad att se världen utifrån dess hand. Jag tänker mig att skulpturen har ett Instagramkonto och att den lägger upp en bild på sig själv med mitt öga i handen, det behövs ingen beskrivning till bilden, det räcker med att den betraktande står mot det betraktade. Det är kontrasterna som gör det.