Meny Stäng

Om bildkonstens Instagram och mitt öga: Litteraturhistorien gör ont i ryggen

Av Felix Lundin

Foto: Felix Lundin

Jag har byggt en hög hemma av min kurslitteratur, staplat böckerna ovanpå varandra som tegelstenar. En del noveller och kortare romaner ligger inklämda mellan uppslagsverken, på avstånd ser de ut som murbruk. Långsamt växer högen från vardagsrumsbordets yta mot taket, en ständig påminnelse om allt som behöver läsas. Jag har dålig hållning och måste komma ihåg att tänka på ryggen när jag böjer mig ner för att bära upp böckerna. Det går inte att ta med dem allihop till skolan när man ska ha seminarium, det är inte värt det, jag tänker på ryggen.

Idag har jag tagit med mig Texter: från Sapfo till Strindberg, det är den allra största boken i min litteraturhög (”den där boken måste vara 1000 sidor lång,” tänker man när man ser den, men i själva verket är den 1 474 sidor lång). Det är en tisdagseftermiddag i november och jag sitter i en ganska bekväm fåtölj i universitetsbibliotekets entréhall med boken uppslagen i famnen. Den verkar göra anspråk på att täcka in hela litteraturhistorien, det känns uppfriskande och lite kaxigt, den hade varit tråkigare om den bara hetat Texter. Jag läser Alexander Popes ”En essä om människan” från 1734. Jag försöker sortera in honom i min litteraturhistoria, det känns som att det börjar bli trångt i hyllorna, jag pressar in honom någonstans mellan Locke och Voltaire, det får hålla. Jag väljer ut ett stycke som får stå för upplysningen och optimismen, att världen är förskaffad på bästa möjliga sätt och att det bästa är att acceptera det:

All mänsklig sällhet, har en regel blott:
Känn, och var nöjd med mensklighe