Meny Stäng

Exil som gissel och grogrund

Av Tina Falltorp

Joseph Brodsky ur Dutch National Archives, The Hague, Fotocollectie Algemeen Nederlands Persbureau (ANEFO) (CC-BY-SA-3.0-NL)

För mig räcker det inte att han är en rysk exilpoet som vunnit Nobelpriset i litteratur 1987. Jag måste finna något i människan Joseph Brodsky för att mitt intresse skall kunna väckas för hans litterära verk. Det tog inte lång tid i hans fall. Människor som bryter mönster och som inte simmar medströms, som är motsägelsefulla och kantstötta har en stark dragningskraft på mig. I dikten ”Hur Gud uppenbarar sig på landet” ur Oas i öknen från 1987, översatt av Anna och Werner Aspenström, blir hans motsägelsefulla sida tydlig:

På landet gömmer sig inte Gud i
ikonernas vrår,
som gycklarna tror, utan visar sig
överallt,
välsignar taket och husgerådet
och håller sin hand över ingång
och utgång.

[….]

Han reser gärdsgårdar,
gifter bort en flicka med en
skogsvaktare
och ser till att jägmästarn
alltid skjuter bom på änderna.

Att få vara vittne till allt detta
när hösten viner och visslar
är i stort sett den enda sällhet som
bjuds
en ateist på landet.

Dikten skrev Brodsky då han fortfarande levde i Sovjetunionen, i en tid då han befann sig i arbetsläger. Den talar starkt till mig. Ögon kan öppnas även i fångenskap, det går att finna något på platser som en människa troligtvis aldrig skulle välja att leta på. I det här fallet ser diktjaget Gud i allt runt omkring sig: han finns i allt det högst vardagliga och verkar trivas på de mest ostädade platserna i livet. Brodskys avslutning på dikten kittlar och förbryllar mig med sin motsägelsefullhet. I samma dikt som det beskrivs hur Gud blir tydlig i omgivningen, betonas på slutet avsaknaden av tron på densamma. Frågor om sin religiositet besvarade Brodsky ogärna, men när han gjorde det var det i motsägelsefulla termer: ”Inte så att jag är religös precis, alls inte. Till min lycka eller olycka, jag vet inte. Jag tror inte jag tillhör någon troslära.”

I Bengt Jangfeldts bok Språket är Gud — Anteckningar om Joseph Brodsky kan vi läsa om Brodsky som en mångsidig, komplex och smått gåtfull person. Brodsky själv beskriver sig som argsint, stark och envis, men han brottades också med svaga nerver. Han vantrivdes i det offentliga rummet och var starkt beroende av att omge sig i miljöer och bland människor han kände sig trygg med. Det poetiska geniet i honom kunde inte alltid dra ögat från hans brister och svagheter. Mindre sympatiska sidor beskrivs också, han var en person som slog med piskan och gav nästan aldrig beröm, var en sann och generös vän mot dem han tyckte om, men kunde bete sig oförskämt mot dem som inte väckte hans gillande.

Josef Brodsky.

Med sitt liv förbryllade Brodsky en hel stat. Han gjorde motstånd med sin likgiltighet vilket kanske är det starkaste och mest irriterande sätt att göra det på i ett totalitärt samhälle. Som enskild individ kunde du antingen ansluta dig till den rådande snäva samhällsuppfattningen som skapats av kommunismen eller vara dess motståndare. När också litteraturen tvingades in i samma trångsynta tankevärld vägrade Brodsky att rymmas inom dess ramar. Motståndare till det enda accepterade sättet att se på världen motarbetades ständigt, därför ställdes Brodsky inför rätta 1964 för anti-sovjetisk verksamhet. Hans enda brott var att han utan någon särskild utbildning eller på någon annans uppdrag ägnade sig åt att skriva poesi. Då han i sina dikter varken hyllade eller kritiserade sitt hemland passade han inte in i något mönster och ansågs först som psykisk sjuk. Han skickades mellan ett flertal mentalsjukhus under en tid, men fortsatte att skriva sin poesi som också fick allt större spridning, trots att han var inlåst och fysiskt begränsad.
För Brodsky hade särskilt poesin en närmast helig betydelse. Hans dikter kretsar kring bl.a. djupa allmänmänskliga frågor helt friställda från alla politiska system. Detta är något vi ser prov på i hans förhållande till språket självt:

Språket och, tror jag, litteraturen är någonting mycket uråldrigare, oundvikligare och varaktigare än varje form av samhällsorganisation. Den avsmak, ironi eller likgiltighet som litteraturen rätt ofta ger uttryck för i förhållande till staten, är i grunden det beståndes – bättre uttryck: det oändligas – reaktion på det provisoriska och ändliga.

Joseph Brodsky ur Dutch National Archives, The Hague, Fotocollectie Algemeen Nederlands Persbureau (ANEFO) (CC-BY-SA-3.0-NL)

Staten ville stoppa honom på alla sätt då han fortsatte att vägra censurera sitt diktande och provocerade genom att exempelvis använda sig av förbjudna ord som spelade an på det själsliga i människan, samtidigt som han aldrig tog ställning politiskt i sina dikter.
Om Brodsky trots allt inte var psykisk sjuk måste han alltså vara en brottsling, så gick myndighetens resonemang inför en rättegång vars utgång tycktes given på förhand. Han dömdes till fem år i arbetsläger för social parasitism. Omvärlden fick upp ögonen för hans öde och krävde att Sovjetunionen skulle fria honom då de inte ansåg att han begått något brott. Även inom landet var många på Brodskys sida och kämpade för att få honom frigiven. Staten värnade om sitt rykte och därför frisläpptes han efter två år. 1972 tröttnade dock myndigheten på Brodsky och den internationella uppmärksamheten kring hans öde. Han landsförvisades och återvände aldrig efter det till sitt hemland. Under de resterande åren av sitt liv levde han kringströvande men aldrig mer i fångenskap.
För mig framstår Brodsky främst som en stark och okuvlig person. När jag läser

dikten ”Palanga” ur Kommentarer från en ormbunke, samlade dikter 1962-1994 från 1999 (Brodskys dikter i urval av Bengt Jangfeldt, översättning av Werner Aspenström) anar jag dock en ”liten” människa som plötsligt slängs ut i en stor och främmande värld:

Bara havet kan möta himmelens blick,
och resenären som sitter bland strandens
dyner tittar ned och tar sig en klunk
utan fanfarer, som en landsflyktig furste.

Hemmet är plundrat,

[….]

Detta är världens ände för honom. Så stark
är inte tron på att han kan gå på vattnet.

För första gången anar jag spår av rädsla och osäkerhet hos diktjaget. Men inte heller i den här dikten kan jag höra en klang av hat eller ilska mot de i sitt hemland som förföljt, motarbetat och tillslut landsförvisat honom. Min känsla är att Brodsky höjde sig över det i sina skrivelser och att han vägrade göra sig själv till ett offer. Däremot uppfattar jag en ton av sorg och vemod i dikten — det han tvingas lämna efter sig var inte vackert men det var hans hem.

Efter korta vistelser i Wien och London kom han till USA där han levde ett författarliv. Han fick först en tjänst på University of Michigan där han undervisade. Utöver det fortsatte han att skriva dikter och essäer och åkte även runt och föreläste. De sista tio åren av sitt liv försökte han spendera somrarna i Stockholms skärgård där han trivdes. Jangfeldt var en vän till Brodsky och skriver att han kunde förväxla, eller till och med föredra, Stockholm framför sin hemstad S:t Petersburg (Leningrad). Han ska ha älskat att sitta i en liten stuga vid vattnet och skriva, han njöt också av friheten i skrivandet genom den anonymitet han fann här. Han dog endast 56 år gammal, 1996 i Brooklyn, New York. Kanske fann han då den eviga frid han skriver om i ”Den judiska kyrkogården” också den ur Oas i öknen. I några få ord lyckas han här vackert fånga dödens mysterium bredvid en mindre smickrande bild från det verkliga livet:

Och de fann den

[….]

Bortom minnet.
Bortom glömskan.

Bakom ett lutande, ruttet plank
fyra kilometer från spårvagnens
ändhållplats.

Hans liv och poesi fascinerar och inspirerar mig. Brodsky själv har sagt att han levt hela sitt liv som fri, aldrig ofri, trots år av fångenskap och exil. Även om många andra gjorde allt för att begränsa honom vägrade han att begränsa sig själv. Han har också skrivit i en essä om hur poeter har det lättare i fångenskap och/eller i exil, hur det till och med kan främja skrivandet: Poesin är en form för att överleva verkligheten. Till mig förmedlar han främst hopp. Ett hopp om att det finns något starkt i människan som ingen kan komma åt, och att det som först upplevs som ett fängelse också kan visa sig vara en grogrund för skapandet.