Meny Stäng

Gränser för språkets minnen: Om exil, från Sverige – ur ett pågående samtal

Av Khashayar Naderehvandi

Khashayar Naderehvandi. Foto: David Rehlan.

Ett par dagar innan du åker iväg till Brasilien får jag reda på att min resa till USA måste ställas in. Jag är född i fel land. Trump släpper inte in sådana som mig, det vill säga sådana i vars svenska pass det står “Födelseort: Teheran” – Teheran eller en annan plats i något av de sju länder som Trumpadministrationen ser som ett hot, vars befolkning nu misstänkliggörs tillsammans med de av oss som har bott större delen av våra liv någon annanstans, men är födda där.

När jag var på mitt första kvartssamtal, det som idag heter utvecklingssamtal, var jag sju år gammal och hade rätt nyligen börjat lära mig svenska. Också min mamma hade precis börjat lära sig svenska. Vi satt där och försökte föra någon sorts konversation med min lärare. Utvecklingssamtal är världar som krockar och det här var världar som både krockade och passerade varandra, som två galaxer som dras in i varandra av gravitationskraften, men det finns mer rymd än vad det finns stjärnor – och vad som ser ut att bli en våldsam kollision är i själva verket en ödslig rörelse där alla mål missas. Vi förstod inte varandra och även om ingen var särskilt bekväm så gjorde de vuxna sitt bästa, välvilliga som de var.


Läs hela texten genom att köpa tryckta nummer 32, bli medlem: Medlemskap