Meny Stäng

Odlandet av fasta boplatser

Av Mija Åhlander

1.

Jag förekommer sällan,
knappt, alls, längre.
Jag drar med foten i gruset.
Gör ett spår i tiden.
Ett före och ett från och med nu men
har knappt ingen fallenhet
för något alls längre.
Önskar ett liv i långsamhet.
Hittar oanade receptorer.
Milda galenskaper
som håller mig.
Kartans vita fläckar vill
inte
längre bli erövrade,
utan lämnade ifred.
Som om de vore
knappt alls längre till.

2.

Världskartor av rabarberblad
skymmer mörka jorden,
döljer svarta katten.
I ett linoljevitt fönster
rör sig ensamheten
kring krukor av hemtrevnad.
Att bjuda farväl,
låta förmörkelserna
bära ut resväskorna till
den väntande flyktbilen.
Hjärtslagen försvinner över muren
som desertörer från ett glömt krig.
Plötsligt bestämmer sig
vinbärets spända skal,
reflekterar hela sommaren.
Och långt bort i skogen
står alla dessa lingon och blåbär
väntar på oss
som aldrig kommer.

3.

Som ringar på sjöars vatten
skulle trösten sprida sig.
Men stenen sjönk till botten,
grumlade ner sig i dy.
Du sitter där och dör
men jag förlåter dig inte.
När jag kommer hem
sätter jag mig i varsin
ände av huset bara
för att fortast möjligt
kunna nås av din röst.
Regnet faller så tungt här.
På min innergård
lägger sig sorgen
i framstupa sidoläge.

4.

Varenda gång jag föddes,
samma sak.
Rummet utan väggar.
Inget skydd.
Inget hem.
Bara hemvist
åt utbrytningsförsök
som ständigt sprang in i väggar.
Som intet gav.
Som intet fanns.
Jag slog mig.
Slagen finns
som pigmentlöst gränsland.
Håller ryggen fri.
Har därför hyrt in
hela Marianergraven.
Den syns över min axel.

5.

Det här är ett direkt resultat av att jag återvänt.
Hjärnan – min nomadiserande kvarleva från tiden före odlandet av fasta boplatser.
Hjärtat – fastsurrat tillsammans med hudarna från bytesdjuren.