Meny Stäng

solen dammar medan jag vänder på kappor: detta är ingen (o)sanning

Av Lina Bonde

Judith Butler, föreläsning vid Hamburgs universitet 2007. Foto: Jreberlein. CC-BY-2.5

Tyget är tungt. Det dras ner mot marken eller är det marken som drar ner kapporna. Under varje sten ligger deras rötter. Normerna. Och ändå. Liksom gjutna i sten och damm. Innan jag hoppar på cykeln drar jag i ytterligare en tygbit. Tygfållen ligger bredvid min fot. Jag sparkar mot den, mot min fotsula frasar förutfattade meningar. Fållen glider undan. Det ylar av intrasslade normer bland rötterna. Inuti mitt huvud drar jag över deras linjer. Vänder på kappor.

Frågetecknar. Vad kan ordet ”exil” betyda utifall att ordet används för att utforska en kroppslig, samt språklig, känsla av utanförskap? Tecknar frågor innan språket. Vad är det som är (o)möjligt att uttrycka med ord? Vänder kappor efter vindar. Orden som fyller sidorna är redan använda. För alltid påverkade av de som redan skrivits. Jag kämpar mot en oförmögenhet att uttrycka alternativen till det heteronormativa. Jag letar frenetiskt efter nyckelbenens nycklar, trots att jag anar att de för längesen kastades utför st(r)upen. De befinner sig i någon typ av bortglömd exil. Kapporna vänds medan normerna tecknar mönster i dammet.

Jag skriver egentligen inte här. Jag skriver poesi på linjer utanför heteronormativiteten. Jag intervjuade fyra män. Män som blivit registrerade som flickor vid födseln, men inte vuxit upp så. De var trans, genderqueer och män. Den här texten kunde ha handlat om dem. Men det gör den inte. Texten tar fasta på hur kroppar görs och blir (o)gjorda genom ett heteronormativt språkbruk. Den flagnar i kanterna i takt med att havet som finns bakom det heteronormativa språket rinner över tangenterna och skapar andra former av ord, liksom poesi, vilket kunde vara ett sätt att ifrågasätta språk- och kroppsnormerna. Det handlar om språket som aktivism, räddning och ständig undergång.


Läs hela texten i tryckta nummer 32: Medlemskap