Meny Stäng

Februarivärld

Av Malin Gustavsson

Det är februari. Jag dricker kaffe, snabbkaffe, i min värld får man dricka snabbkaffe. Det är en snabbkaffevärld, en blå Camel-värld, en disktravevärld. Det är min värld. Jag dricker upp kaffet. Jag diskar inte muggen.

Det är februari. Jag går från rum till rum. Jag vattnar mina plastblommor med luft. Det är dålig luft, februariluft, luft som kan få plast att vissna. Jag läser en bok.

Det är februari. Jag går en promenad, inhämtar ny luft. Jag måste rasta mina plastblommor. Det är inte min värld där ute. Det är en orkidévärld, en bryggkaffevärld, en barnvagnsvärld. Det är en värld för den som gör något, för den som vet något, för den som arbetar. Det är en värld för den som pensionssparar, för den som nyss har flyttat ihop med Robban, för den som har köpt ett beigefärgat överkast på IKEA. Det är en värld för den som ska ha barn. Det är en barnvagnsvärld, en skvallervärld, en värld under överkast. Det är inte min värld. Jag har aldrig haft en orkidé men jag har dödat en plastblomma. Jag har andats dålig luft. Jag hatar beige.

Det är februari. Jag dricker kaffe. Jag röker en cigarett under det öppna köksfönstret. Det är inte min värld där ute. Ingen läser böcker. Ingen dricker snabbkaffe. Ingen börjar röka. Jag är uttråkad. Jag är rastlös. Jag har tappat lusten för att läsa böcker. Jag ser ett avsnitt av en TV-serie som jag ser om för tredje gången. Det är tråkigt. Jag är rastlös. Jag är kanske på väg att bli galen.

Det är februari. Jag går från rum till rum. Jag vattnar mina plastblommor. Jag andas dålig luft. Jag diskar bort disktraven. Ingen märker någon skillnad. Jag funderar på att köpa en orkidé.

Det är februari. Jag äter pytt-i-panna till middag, halvfabrikatspytt-i-panna, i min värld får man äta halvfabrikatsmiddagar. Jag är rastlös. Jag diskar stekpannan. Jag torkar av diskbänken. Jag ställer mig mitt på köksgolvet och stirrar ut i luften.

Det är februari. Jag ser ett avsnitt till av TV-serien. Det är också tråkigt. Jag funderar på vad jag tycker är roligt att göra. Jag tänker att det inte finns något alls som jag tycker är roligt att göra. Jag har glömt bort att jag tycker om att läsa böcker. Jag tänker att livet är tråkigt, att livet alltid ska vara tråkigt, att jag alltid ska vara uttråkad. Jag tänker att det är så det ska vara, att det är det jag förtjänar, att sådana som jag ska stå fastskruvade i köksgolvet och stirra ut i luften och aldrig komma vidare.

Det är februari. Jag tänker gå en promenad. Jag behöver ny luft. Jag behöver rasta mina plastblommor. Jag kommer inte längre än till trapphuset. Det är inte min värld. Ingen märker mig. Ingen ser mig i trapphuset. Det är inte min värld.

Det är februari. Det är en disktravevärld. Det är en blå Camel-värld. Jag lägger mig ner på rygg på köksgolvet och tittar upp i taket. Det är balkar i taket. Jag ligger på rygg på köksgolvet och tittar på balkarna i taket. Jag vill inte ligga på köksgolvet. Jag ligger kvar. Jag ligger kvar tills jag ruttnar. Jag ligger kvar tills jag ruttnar, tills mitt kött börjar lukta, tills trägolvet under mig börjar svikta. Jag ligger kvar tills jag sjunker genom golvet, tills jag aldrig mer kan stå fastskruvad i golvet, tills jag aldrig mer kan resa mig. Jag är galen. Jag är rastlös. Det är en galen värld. Det är en rastlös värld. Balkarna riskerar att falla från taket. Snart faller de ner över mig och klyver mig mitt itu. Kanske blir allting mindre tråkigt då. Jag har dödat mina plastblommor.

Det är februari. Jag dricker kaffe, snabbkaffe, det är inte särskilt mycket godare med bryggkaffe ändå. Det är mitt kök. Det är min värld. Jag gör inget och jag vet inget och ingenting är beigefärgat. Det är en värld bortom överkasten. Kanske borde jag köpa en ny plastblomma. Kanske behöver jag någonting att ta hand om.

Det är februari. Det är en februarivärld. Jag röker under fönstret. Jag läser en bok.