Meny Stäng

Skalet på mandarinen delar sig i dina händer

Av Julia Lindström

 

Skalet på mandarinen delar sig i dina händer snurras omkring till ringfinger likt en present du har förhoppningen om flertalet presenter från världens öknar eller under ett litet bord ser du något röra sig och det är nog inte en katt ändå tänk så glad du blivit av en katt men de är ju också fängslande djuren eftersom de har olika läten som i sig är tecken på behov ett behov till vore ett för mycket eftersom vi redan är två och har två skålar som talar om var vi bor och imorgon kanske vi åker på en utflykt och tänk så glad du skulle bli om vi gick runt i skivaffärer som jag avskyr men du älskar eftersom du älskar musik och kanske älskar jag inte musik eftersom jag inte älskar skivaffärer det sitter ju gubbar där inne med ögon under kepsarna som studerar hur man rör sig och tar på saker och jag vill ofta dansa med dig och försöker ibland men det är som om du blir för mjuk i kroppen som om du böjer dig efter mig med din rygg istället för att vara lång istället för att le bekymmerslöst så tvivlar din mun och den lutar sig lite bort från min och som jag kan bli frustrerad över att du inte vrider huvudet nog mycket när vi kysser varandra och var är din tunga frågar jag mig var är din tunga i vissa sammanhang är den där och nu är det vår och vinden driver omkring i parkerna där ungdomar hänger på bänkar eller klippblock och lutar sig mot varandra på ett lustigt sätt hör de samman och är inte rädda för att verka för nära utan tvärtom blir de till en kropp som osar och vibrerar och läcker ur sig allt det liv som alla i grunden vill ha att göra med och när jag kliver upp på ön så ser jag de rader av hus som kommer innan vårt som fortfarande är ditt och sedan tar jag en hiss med en dörr som man drar igen i metall som är så dammig och svart så den blir grå och min lapp är sned på dörren och vill egentligen vara en riktig skylt men en sådan kommer aldrig för vi är inte bra på förändring tvärtom är vi mycket bra på att fortsätta göra samma saker men vi behöver inte heller förändring för ost och vin är så gott och visst låter det som om jag raljerar men gör det inte för så skulle jag inte göra med dig som jobbar och ler och tar mig under armen och sitter bredvid mig på bussen och lyssnar till den mängd av ord som vill in i dina öron som aldrig egentligen får vila och mina vänner pratar om att vi bär samma kläder att du är så charmig och skrattar så alla älskar dig och ibland mer än mig ibland ser dom mer än mig och själv vet jag inte direkt vad du är du är väl som något stort djur men inte en björn och inte en hund och hur kan du vara så glad undrar jag ibland och sedan undrar jag om jag är glad för att du är glad har du lärt mig det är det vad det betyder att vara tillsammans att bli som den andre som så många har skräck för men jag vet inte om jag är mycket att spara på eller snarare vad av mig som jag måste komma ihåg att inte förtappa och försaka in i alla dessa lampor och möbler och lakan som täcker synfältet till stor del och jag vet att jag tycker om stora lokaler och vackra lokaler och människor som ler men kanske inte pratar så mycket och att promenera och inte välja att gå vidare eftersom valet i sig torkar ut själva viljan att gå och här borta en bit ifrån ligger ett jättestort fält och det var gult men kanske grönt nu och det är en så lycklig plats eftersom hundarna springer in i varandra där det alltid blåser en gång såg jag en pappa flyga drake där med sitt barn vilket han kanske sett på film för det verkade som en så orealistisk idé att hålla på sådär med barn just här eftersom glädjen i de sammanhangen blir ett flin som man trycker dit och ovanpå den riktiga munnen som sitter inne i huvudet kanske bakom ögat där det gapar och öppnar upp och slickar på pannloben inifrån och pratar och skrattar och visslar som det visslar och viner inuti huvudet där hjärnan bakar och ställer till och gormar och rotar och knådar och värker och sträcker ut sig och ibland kurar in sig som en igelkott i en boll och likt andra familjer hade vi givetvis igelkottar på gården som vi matade med leverpastej under spireabuskarna och jag tror den bodde under bron kanske kunde man se de där bruna taggarna mellan spjälorna och sedan kan man såklart cykla ner till havet och rinna fram och som man älskar att cyklar rinner och inte rullar och när dom tar fart så susar det i maggropen som en gammal visa och människan är gjord för cykeln och cykeln för människan men jag tycker mest om att promenera när man promenerar rör sig världen förbi huvudet den kommer mot en men alltid en bit ifrån man måste aldrig interagera när man promenerar istället räcker det att på avstånd sträcka ut armarna och säga men har ni sett vilken vacker dag och alla svarar ja vilken vacker dag vi har.