Meny Stäng

Tiden är ett spädbarn

Av Emilia Hasselquist Langefors

I

Jag kan inte sova. Jag vill träda in i språket, därigenom kanske också världen. Jag vill minnas saker, andra än de jag minns
genom alla mina minnens alléer
vill jag vandra, helt upplyst, helt orörd
som på bioduk
projicera allt förgätet

Tiden.
Den vässas till ett spjut som varje sekund piercar allt djupare ner i hjärtats kamrar
giftig egg in i förmak
jag vill ju bara veta
varför tiden går och varför allt försvinner

Att tänka på tiden får mig att känna mig som fem år igen
resten av livet har viktigare åtaganden
typ gå ur sängen äta frukost gå till jobbet
inte med ett barns blick
svepas in i existensen infernaliska limbo

jag vill skrika att alla är dumma i huvudet
ser ni inte?
det är inte hållbart och det kan inte vara sant
det är för sinnessjukt för att vara sant
detärförsinnessjukt, hör ni det?

ja, jag vill minnas saker. Jag vill minnas ett annat liv, ett som betyder något, suktar efter främmande, helt annat.

Det finns något i avundsjukan, som förvisso skaver men,
ett skoskav får ju skon att tas av eller hur,
det finns något i det
att avundas ihjäl, i det finns en rörelse

och rörelse. Jag saknar rörelse.
Att känna sig del av livsförkovringen
av livets flanerande,
den dimensionen, en parameter i varandet som är
livsbejakande, ja,
kanske livsavgörande;
det som definierar livet

stillhet är att vara instängd
och det knappa i mig som faktiskt rör sig är bara en rundgång,
eviga cykler, att förbruka och förbrukas.
Min stillhet
stänger mig ute.
Ser tiden gå där utanför
ser allt förgås

en sackosäck anno milleniumskiftet
den är sliten och fyllningen trillar ut genom uppskavda trådöppningar
som om den gråter ut
barndomsstoppningen
jag kliver över kallt källarstengolv med
smutslager         så som
mina känslor
är lager på lager över skinntunn brännbar pigmenttom hud

ängslig gåshud,
knotterspridningen likt kontinentalplattor krockar och bildar bergskedjor
toppar och dalar och erosion
Grand Canyon mejslas på mina kalla lår
erosionen på Himalaya är samma
som på mig
min hud
min tid
är samma som på sackosäcken och vad minnen är kvar från innan saker blev ansvarsdisigt allvarsblöttungt vuxenviktigt komplicerat

slit mig och låt mig gråta ut min stoppning
lämna dessa psykologiska mekanismer i en härva av blodiga inälvor här på lager-på-lager-skitigt golv
tidens tand och
ja, när jag var fyra slog jag ut en tand här, det är vasst mot tungspetsen nu.

II

Varför kan jag inte sova?
himlen har förändrats flera gånger om, skuggorna i rummet bytt form
allt ändras. Allt rör sig. Min fitta kliar.
Jag kan inte sova och det är att vara stängd och stilla

har sneglat ut genom fönstret, sett månen skina igenom
och molnen byta färg
inget låter. Inga ljud. Ingen tystnad
det finns inget här att ta på
det är inte helt sant –
Malmö låter, men jag är tom. Jag är en stillhet. Jag är en frånryckt tystnad och världen är en dörrvakt som portar mitt falskleggande

Jag vill sova, jag vill röra mig in till den världen, byta dimension, men

sömnen vill inte ha mig
min stillhet stänger mig ute
och jag är själv med den

jag vill
minnas saker
andra än de jag minns
jag vill minnas allt
desperat söker jag med ficklampa i mina nattverksamma lober
tyder varje dröm
innan jag ska sova tänker jag så intensivt jag kan på allt jag vill minnas; tunna sköra sjalar i storm, transparent men med en anad substans, jag sträcker mig efter dem,
och då
rycker vinden dem längre ifrån
vinddraget från mitt famlande blåser undan skygga minnens tunna sjalar
ju mer jag söker
desto större blir avståndet
som en nekad kille som inte fattar vad nej betyder
vill så gärna nå
och just därför
förs det allt längre ifrån mig

för tiden
går
och minnen får inte plats

hur kan minnen inte få plats
när tiden blir större
växer hela tiden
växer
växer-
-över en, som murgröna, täcker hela nakna
sömnlösa kroppen
tiden täcker allt mer av livet och

tar det i sitt våld,
förtär det, är det, äter det, gröper ur det och sen
dödar den allt som är kvar

vad är det som går och går och dödar allt i sin väg
tiden haha
förlåt
back to business.

III

Hur kan det
snart vara maj

hur det kommer kännas när det är över:
som att det gick alldeles
alldeles för snabbt
jag vill hålla fast tiden
sätta den i bur
jag vill vara elak mot tiden
piska den döda den göda den äta den
trolla bort

han gick ner på mig för tjugofyra timmar sen
lampan har lyst hela tiden.
Friden
ostört, orört, det är blött av regn
saknar lukten av Jenka-tuggummi
jag är ledsen och tänker
på min pappas pojkrum
orangea heltäckningsmattan, den bruna stolen
att vara där inne är som att gå på museum

för tiden
har gått

vill bli slickad av tiden
vill slå tiden
vill slå in tiden
ge i present till mig själv
vill bli rövknullad av tiden
jag skojar bara för det blir jag ju redan

jag vill
minnas saker
allt vill jag minnas
finna något där i mörkret, minnas
något som är viktigt, ja
av allra största vikt

när jag var fem lärde jag mig cykla i en park i Tyskland. jag minns det så väl för jag hade övat så länge, betraktat grannflickan lära sig
på gården nedanför.
Tävlingsinstinkten och min tigerrandiga cykel

det var parken, det var sommar tror jag, om det inte är en konstruktion,
så många barndomsminnen verkar vara sommar –
det kan ju inte stämma.
Var barndomen alltid sommar?
både bra och dåligt men alltid juli

jag minns parken så väl för jag var i
hybrisen: att plötsligt kunna kunna kunna
i minnet finns träd omkring, tunga drypande gröna
jag trillade och skrapade upp hela hakan. Detta minns jag.
Detta
minns jag

eller:
jag har sett en bild på såret på hakan, det finns ett narrativ,
det är en anekdot.
Minnet av en story jag hört och sett

filmiskt i cortex
en tavla jag kallar minne
det var så längesen
det var
över femton år sen
men jag minns det, som en stämpel i hjärnan, det har sjunkit in
från hjärnbarken
sipprat in i långtidsminnet
en tatuerad tolkning i hippocampus
nu är det så
nu är det så!

jag var tjurig hela dagen sen, det har mamma och pappa berättat. Hur vackert allting var, hur nedstämd jag var, hur fel allt blev. Mitt sår, att jag föll och tappade cykelnaivismen
säkert hade jag ont

mamma berättade häromdagen att detta minne är falskt
i sin dagbok hade hon läst vad som var sant:
allt var ett missförstånd
jag var tjurig för att jag
trodde att vi skulle till ett slott, parkens namn hade ordet prins i sig och jag var väl ett korkat barn
såret brydde jag mig inte ens om

ivrigt flygande hade jag cyklat nerför backen
mot denna sagovärld
men parken var som alla parker
mark    gräs      jord     träd
fåglar kanske, en lekplats, en damm och en himmel

minnet som jag inte ens minns men som är ett av mina
starkaste minnen
är falskt, det är
i själva verket detta:
jag var ett bortskämt tjurigt naivt barn
så som barn är. Det spelar inte ens någon roll

men jag minns det. Den här bilden av ett minne, som saknar verklig substans. Har sanningen förmultnat där inne? Vad minns jag som är mitt liv på riktigt?
Allt känns svekfullt. Allt är falskt.
Det enda som är sant är just det:
falskheten

falskheten är det enda som är sant
det är tidens paradox
sanningen flyr som ögonblicket gör
saker ruttnar, förmultnar, går över, glöms bort
tid läker sår och kvar är ett narrativ, ett ärr, hundraprocentigt förljuget

man kan säga vad som helst om ett ärr man kan säga
jag blev skjuten av en snubbe
man kan säga
det var maffian
man kan säga
jag gjorde det mot mig själv jag är skör
det hände på fyllan
jag trillade som barn
jag minns inte vad som hände men när det är fullmåne känner jag all jordens tidvatten resa sig och sänka sig i detta lilla ärr

nej
nej!

Vällde minnet ur mig (frätande) när jag spydde över hela toaletten?
jag mötte min barndoms kärlek och han sa att han mindes
vad jag inte sa: jag har skrivit dikter om det där
jag ville kyssa honom igen men det blev inte av.

Jag är så rädd att inte bli åtrådd. Också av honom, trots den juvenila ångest han introducerade för mig
eller om det var saknad
men vad är saknad när man är fem
jag vet inte för jag minns ingenting
jag tror att jag saknar barndomen

men jag minns inte
och det är ändå lönlöst
för tiden är tydligen linjär
allt man lämnar bakom sig
sprängs
barndomen är en självmordsbombare bakom min rygg när jag tvingas åldras
spränger allt som var

när jag vänder mig om ser jag
intet utom
en söndrad flankmark, prärie av tomhet
ingen återvändo
tiden är: ingen återvändo

IV

det var september när jag plockade så skinande nypon
helt sprängande, men det var larver i
cykeln som vi har där är gammal och rostig den jämrar sig över asfalten så att man tänker på gnälliga barn
jag såg en kvinna som hade lite konstigt hår och jag tänkte på
vad hon hade för trosor på sig den dagen

överallt jag är spricker språket fram mellan all luft och jag kan inte hindra orden från att sippra ur
i kylen lämnade jag hemgjord björnbärssaft och när jag kom tillbaka var den
gammal
det var synd för den var verkligen god.
Och att ha plockat dem själv bland alla snår och taggar
(detta känns som igår)

satt uppe och skrev den där natten, till nollsex för jag blev aldrig trött och jag ville bara skriva
sen mötte jag soluppgången vid Ale Stenar så himmelskt hög på alla skrivna ord
men kanske än mer på alla ord ännu ej skrivna, de som liksom blir till i ett ögonblick och kan flyga
och cykeln sen, jämrade sig som ett gnälligt barn.

Tänker på spädbarn
deras skallar
kraniet inbäddat
i tunn hud
bräckliga blodådror
deras små skallar
mot betong
tänk om det krossas!
den känslan i hela kroppen
av att inse
att ett spädbarns skalle
gått itu
skallbenet som glasskärvor
hjärnsubstans
i rännilar

och där ligger jag och slickar i mig sörplar i mig är så äcklig

tiden är ett spädbarn
det sköraste som finns
det mest oskuldsfulla, ett
oskrivet blad
några upplysningsideér om
människovärde och så vidare
det är tiden

tiden är ett spädbarn vars skalle
krossas mot betong
varje ögonblick är ett mord
sekunder som avlöser varandra är

avrättningar som avlöser varandra
barnamord på rad

och vi alla
ligger pressade mot marken golvet betongen
pressar aknehuden mot det kalla
slickar i oss sörplar i oss är så äckliga
för det går inte att carpe diem för alla foster bara dör och förblöder när man försöker fånga dem i nävarna och sen måste man få sörja man måste det man måste få ha ett
aktivt sorgearbete
över att tiden går
och allt är förgängligt

för det är
det sjukaste påhitt
någon jävel
någonsin
kommit på

att allt skulle vara förgängligt
att inget är bestående
håll käften
vill jag säga då

jag vill minnas nåt som betyder nåt
som är verkligt och som gjort ont eller gott
vill minnas det som format mig

eller? Det är inte sant.

Jag är ju trött på mig. Utled.
Jag vill inte veta mer om mig
jag vill ha nya minnen, bättre sagor

om allt jag minns ändå är förljuget
varför kan jag inte tränga in i språket och i de falska minnenas djup,
tränga in i världen och en rörelse
om inget är sant och det mesta är möjligt

 

varför är jag då jag

 

och varför kan jag inte somna.