Meny Stäng

Tiden är ett spädbarn

Av Emilia Hasselquist Langefors

I

Jag kan inte sova. Jag vill träda in i språket, därigenom kanske också världen. Jag vill minnas saker, andra än de jag minns
genom alla mina minnens alléer
vill jag vandra, helt upplyst, helt orörd
som på bioduk
projicera allt förgätet

Tiden.
Den vässas till ett spjut som varje sekund piercar allt djupare ner i hjärtats kamrar
giftig egg in i förmak
jag vill ju bara veta
varför tiden går och varför allt försvinner

Att tänka på tiden får mig att känna mig som fem år igen
resten av livet har viktigare åtaganden
typ gå ur sängen äta frukost gå till jobbet
inte med ett barns blick
svepas in i existensen infernaliska limbo

jag vill skrika att alla är dumma i huvudet
ser ni inte?
det är inte hållbart och det kan inte vara sant
det är för sinnessjukt för att vara sant
detärförsinnessjukt, hör ni det?

ja, jag vill minnas saker. Jag vill minnas ett annat liv, ett som betyder något, suktar efter främmande, helt annat.

Det finns något i avundsjukan, som förvisso skaver men,
ett skoskav får ju skon att tas av eller hur,
det finns något i det
att avundas ihjäl, i det finns en rörelse

och rörelse. Jag saknar rörelse.
Att känna sig del av livsförkovringen
av livets flanerande,
den dimensionen, en parameter i varandet som är
livsbejakande, ja,
kanske livsavgörande;
det som definierar livet

stillhet är att vara instängd
och det knappa i mig som faktiskt rör sig är bara en rundgång,
eviga cykler, att förbruka och förbrukas.
Min stillhet
stänger mig ute.
Ser tiden gå där utanför
ser allt förgås

en sackosäck anno milleniumskiftet
den är sliten och fyllningen trillar ut genom uppskavda trådöppningar
som om den gråter ut
barndomsstoppningen
jag kliver över kallt källarstengolv med
smutslager         så som
mina känslor
är lager på lager över skinntunn brännbar pigmenttom hud

ängslig gåshud,
knotterspridningen likt kontinentalplattor krockar och bildar bergskedjor
toppar och dalar och erosion
Grand Canyon mejslas på mina kalla lår
erosionen på Himalaya är samma
som på mig
min hud
min tid
är samma som på sackosäcken och vad minnen är kvar från innan saker blev ansvarsdisigt allvarsblöttungt vuxenviktigt komplicerat

slit mig och låt mig gråta ut min stoppning
lämna dessa psykologiska mekanismer i en härva av blodiga inälvor här på lager-på-lager-skitigt golv
tidens tand och
ja, när jag var fyra slog jag ut en tand här, det är vasst mot tungspetsen nu.

II

Varför kan jag inte sova?
himlen har förändrats flera gånger om, skuggorna i rummet bytt form
allt ändras. Allt rör sig. Min fitta kliar.
Jag kan inte sova och det är att vara stängd och stilla

har sneglat ut genom fönstret, sett månen skina igenom
och molnen byta färg
inget låter. Inga ljud. Ingen tystnad
det finns inget här att ta på
det är inte helt sant –
Malmö låter, men jag är tom. Jag är en stillhet. Jag är en frånryckt tystnad och världen är en dörrvakt som portar mitt falskleggande

Jag vill sova, jag vill röra mig in till den världen, byta dimension, men

sömnen vill inte ha mig
min stillhet stänger mig ute
och jag är själv med den

jag vill
minnas saker
andra än de jag minns
jag vill minnas allt
desperat söker jag med ficklampa i mina nattverksamma l