Meny Stäng

William Butler Yeats på höga styltor

Av Calle Flognman

WB Yeats och en ikon av profeten Malachi.


För inte så länge sedan gick jag in i en mitt-i-livet-kris. Det kan tyckas banalt och det går tretton på dussinet av berättelserna om den sortens kris, så jag ska inte gå in på hur speciell min var. På ett sätt liknar sådana berättelser miraklet att födas och katastrofen att dö, inget av dem är något särskilt om blicken lyfts från den enskilde till det allmänna. Det gör den privata erfarenheten till en absurditet. Jag ska ändå orda lite om att jag under min kris läste ganska mycket poesi och då och då också försökte skriva något, men det gick allt sämre med båda dessa presumtiva tröstverksamheter. Tanken på att poeter var överrepresenterade i statistiken över självmördare och alkoholister bidrog inte heller till något hopp om en litterär väg upp ur träsket.

En av de poeter som jag läste på vägen ner, en som jag egentligen aldrig gillat mer än någon enstaka rad här och där, var William Butler Yeats. Jag vet inte varför, men å andra sidan spelade inte mycket någon större roll då. Det räcker förresten med efternamnet Yeats, så stor är han. Nobelpristagare, irländare, senator, vit man och död bland mycket annat. Vägen till Yeats poesi gick för mig omvägen om en ganska okänd kanadensisk poet vid namn John Thompson som hann supa ihjäl sig innan han själv slog igenom som poet med diktsviten Stilt Jack. Det var alltså med viss vidskeplig oro jag läste Yeats.

En av hans dikter från hans sista diktsamling med det passande namnet Last Poems har med sin påfallande absurditet fångat mitt intresse. Dikten är ”High Talk”:

Processions that lack high stilts have nothing that catches the eye.
What if my great-granddad had a pair that were twenty foot high,
And mine were but fifteen foot, no modern Stalks upon higher,
Some rogue of the world stole them to patch up a fence or a fire.

Because piebald ponies, led bears, caged lions, make but poor shows,
Because children demand Daddy-long-legs upon his timber toes,
Because women in the upper storeys demand a face at the pane,
That patching old heels they may shriek, I take to chisel and plane.

Malachi Stilt-Jack am I, whatever I learned has run wild,
From collar to collar, from stilt to stilt, from father to child.

All metaphor, Malachi, stilts and all. A barnacle goose
Far up in the stretches of night; night splits and the dawn breaks loose;
I, through the terrible novelty of light, stalk on, stalk on;
Those great sea-horses bare their teeth and laugh at the dawn.

Titeln ”High Talk” har Yeats lånat av Shelley som i sin ”Hymn to Intellectual Beauty” använder orden i bemärkelsen att samtala med sina förfäder, de som redan gått bort:

While yet a boy I sought for ghosts, and sped
Through many a listening chamber, cave and ruin,
And starlight wood, with fearful steps pursuing
Hopes of high talk with the departed dead.

De båda poeterna delade vördnaden för traditioner. Här, ryckt ur sitt förra sammanhang, blir titeln mångtydig. ”High Talk” kan ses som ett förtroligt samtal så som Shelley menade, demagogiskt tal från hög höjd eller kanske belevat tal, sådant som skiljer de lärda från massorna. Den sista betydelsen får stöd i att Yeats var elitist, men det går inte att skilja ut en enda tolkning utan att utarma dikten. Alla betydelser ges samtidigt i en begreppssammanflätning. Poesins kvantegenskaper kanske någon inflikar, att varje möjlig läsning existerar samtidigt. Att Yeats har ett överlägset inre bibliotek att hämta sina flertydigheter ur gör dikten svårhanterlig.

Yeats, som var visionär, avskydde materialismen och hade redan tio år innan sin död börjat bekymra sig över sitt åldrande. För trots alla ädla tankar blir köttet gammalt och den oundvikliga ålderdomen reser sig som en vägg av omöjlighet. Hur kan vi leva ut när mängden framtid att leva på är allt mindre, snart ingen alls? Han brottas – trots sina storslagna visioner – med sin egen usla jordiskhet, något han kommer på papper med tio år tidigare i dikten ”The Tower” som inleds med:

What shall I do with this absurdity—
O heart, O troubled heart —  this caricature,
Decrepit age that has been tied to me
As to a dog’s tail?

Lipiko-masker. Foto: Brooklyn Museum.

Här iklär sig Yeats en av de många masker han uppfunnit för sitt diktskrivande, ett skrivande som karaktäriseras av självdramatisering eller, om man så vill, att skapa sig genom sitt skrivande. Samtidigt innebär de olika maskerna en möjlighet att uttrycka sig som en annan. Det hela är motsägelsefullt, knappt hanterbart i tanken och blir en cirkus med alla djur, roller och akrobatik. Yeats själv formas alltmer av insidan av en av dessa masker som är hjältens och manipulatörens, den som står upp mot världens vulgaritet och som eldar på konflikterna. Det är så han ser kreativitetens ursprung, i konflikten. Litteraturforskaren Joseph Chadwick som skrivit om våldet i Yeats senare diktning visar hur hans texter ger en motsägelsefull bild av å ena sidan individualistisk självskapelse och å andra sidan en cyklisk historia som omöjligförklarar varje försök till individualitet och framsteg. Hjälten kan skapa sig själv, men till vilken nytta?

Men ”High Talk” är inte en dikt som passar en hjälte. De första fyra raderna framförs istället av en bitter man som inte har mycket till övers för sin samtid, en samtid vars låga diktning inte är mycket att visa upp: Processions that lack high stilts have nothing that catches the eye. Denna vresiga varelse har berövats sina styltor; visionerna är på upphällningen. Förfäderna däremot, Milton, Shakespeare, Blake m.fl. hade höga visioner, kunde skriva vers och lät inte sin diktning smutsas ner av att gå i världslig tjänst. Tjuven som stulit styltorna i den här dikten har använt dem för sina egna revolutionära eller konservativa mål.

Det är ganska uppenbart att Yeats inte är ute efter att etablera någon medkänsla med källarmänniskan vi möter i de första raderna. Föraktet för samtiden är dinosauriskt. Lyssna bara på ordljuden ur några av de första raderna: What if my great-granddad had … rogue … fire. Till saken hör att Yeats strax innan han skrev de här raderna varit redaktör för ett stort verk över modern engelskspråkig vers 1900-1935, ett verk där varken Eliots ödeland eller något enda av Wallace Stevens fick plats men väl ett knappt dussin av sina egna dikter tar han med. För att han kunde och fick tillfälle att.

Den andra strofens parad av luggslitna djur vimlar av fötter: fyrbenta ponnys, lejon, ledda björnar som är de mest tragiska av dem alla och så de långa diktradernas åttafotade pappa långben för barnen att yvas över. Djurfötter och versfötter i en salig röra. Och på ovanvåningen, på skönt avstånd från lorten sitter kvinnor och stoppar strumpor. Tar hand om och vårdar det gamla. De är en passning från Yeats till hans mest trogna läsare, kvinnorna i artonhundratalets Blue Stockings Society och deras efterföljare, sin tids kulturtanter som var ute efter de poesikickar som Yeats varit deras kran för. Det är alltså för kvinnorna och barnens skull som diktens protagonist sätter sig vid hyvelbänken för att slöjda sig ett par nya styltor som ersättning för de stulna, en självreferens till diktandet i sig och framåtblickande, trots Yeats höga ålder. Som om han vill visa att det minsann finns krut i gubben än. Eller att det aldrig är för sent att skapa sig ny mening i det meningslösa. Några män syns inte till i dikten, mer än tjuven som stal styltorna.

Människan skapar enligt Yeats sitt eget vara. Att religioner, filosofier och politiska ideologier är estetiska skapelser som förr gjorde det möjligt att leva meningsfullt i en ovetande värld. I en avslöjad värld blir då poeten den som kan skapa nya medvetandetillstånd. Poesin blir på så vis en form av friskvård därför att den för med sig ett botande av medvetandet. Omformulerat erbjuder poeten alltså alternativ till de gamla fiktioner som spelat ut sin roll som existentiell hälsokost, alternativ som grundar sig i personliga erfarenheter av världen och som på så vis avabsurdifieras och blir hanterbar.

Det som är en absurditet för en kan för en annan verka fullt rimligt. Somligt vi säger till varandra uppfattas som meningsfullt och till och med utan språk går det att kommunicera mening. Som att vinka någon till sig med handen; jag vill att du kommer till mig. Gjorde jag samma gest mot en stol eller en vägg hade gesten för de flesta betraktare förefallit absurd då våra erfarenheter säger oss att varken stolen eller väggen kommer att svara gesten. Ändå kan jag välja att vinka till mig stolen. Andra ber till de gamla gudarna. Skriver dikter. Går på styltor. Men Yeats är ingen absurdist. Han har byggt ett systematiskt diktuniversum där hans rollpersoner är skyddade bakom sina masker. De ingår dessutom i sociala nätverk, i historien och ingår i en estetisk omgivning som låter dem överskrida materians begränsningar. Yeats har alltså skapat en känsla av sammanhang åt sina hjältar, en samvaro vi som lufsar runt på den här högst materiella planeten bara kan hoppas få ingå i. Eller skapa åt oss själva efter bästa förmåga.

Manannán mac Lir av John Sutton at Gortmore. Foto Kenneth Allen. CC-BY-SA-2.5

Slutet av ”High Talk” är en eruption som ligger ganska långt från Shelleys väna rader. Här faller skägget av och Yeats själv visar sig på scenen med nya styltor. Han deklamerar barbariskt: Malachi Stilt-Jack am I. Släktledens produkt vars nedärvda kunskap löpt amok och samtidigt den nedärvda kulturen som förfallit i modernism, individualitet och lord knows what. Och det är inte säkert att det är den argaste profeten i hela gamla testamentet som Malachi står för, det är samtidigt den forniriske kung Máel Sechnaill som intog Dublin från vikingarna och befriade deras slavar. Motsägelsefullt nog är det just den moderna tidens individuella självskapelse Yeats genomför här, bara för att genast ta tillbaka med ett metapoetiskt All metaphor, Malachi, stilts and all. Allt är på riktigt och på låtsas samtidigt. Katten är både levande och död.

Hur slutar det då? Slutscenen i ”High Talk” är apokalyptiskt avhumaniserad. Här bryter diktens inre, självförgörande dynamik sönder civilisationen. Stilt-Jack drar med sig läsaren bort från människornas usla värld och drar med den ut i det vilda havet, för ska han gå under så ska han dra med sig sina läsare. Symboliskt är scenen en eruption. Den vitkindade gåsen som möter oss är mytens återfödelsesymbol, en symbol som även James Joyce använde sig av vid ett flertal tillfällen. Under oss skrattar det vilda våldets sjöhästar, The steeds of Manannán Mac Lir, som även det är ett lån ur irländsk myt. Elementen samlas i en esteticerad undergång inför en ny gyllene gryning. Yeats politiska hemvist är inte att ta miste på.

Rent världsligt återvänder de vitkindade gässen varje oktober från Grönland för att häcka i trakterna kring Sligo där Yeats växte upp. Och ”sjöhästarnas manar” är ett fenomen som ibland syns när vindar från öst blåser skummet av vågor som bryter vid Rosses point. Jag ser inte det estetiskt tilltalande med undergången och är helt övertygad om att livet fortgår som vanligt även utan min medverkan. Kroppen går in i materians återvinning precis som Yeats gjort och både hans och mina idéer hälls ut i kulturernas svallande ocean.

Några noter om Yeats och hans styltor:

”Ingen av oss kan säga vem som kommer att lyckas eller ens vem av oss som har talang. Det enda vi kan vara säkra på är att vi är för många.” skrev Yeats om the Rhymers Club som han på 1890-talet ingick i. Långt senare i livet skriver han om år 1900 som en vändpunkt för de tragiska vännerna i klubben. ”Alla klev ner från sina styltor. Hädanefter var det ingen som drack absint till kaffet, ingen blev galen, ingen tog livet av sig. Det var inte ens någon som blev katolik…”

Bland det allra första som Yeats skrev var ett brev till sin syster där han inför sin elvaårsdag avslöjar: ”I am getting stilts!”

Det sista som rapporterades om Yeats i pressen var från hans vistelse på Hotel Ideal Sejour i södra Frankrike, där han synts ta korta promenader i trädgården stödd på sin käpp. Kort därefter avled han på hotellet med detta mycket passande namn.


Joseph Chadwick (1988). Violence in Yeats´s later politics and poetry. ELH, 55(4).

Denis Donoghue (2010). Yeats, Trying to be Modern, New England Review 31(4).

Bernard Levine (1966). High Talk: A Concentrative Analysis of a Poem by Yeats. James Joyce Quarterly, 3(2).

<