Meny Stäng

William Butler Yeats på höga styltor

Av Calle Flognman

WB Yeats och en ikon av profeten Malachi.


För inte så länge sedan gick jag in i en mitt-i-livet-kris. Det kan tyckas banalt och det går tretton på dussinet av berättelserna om den sortens kris, så jag ska inte gå in på hur speciell min var. På ett sätt liknar sådana berättelser miraklet att födas och katastrofen att dö, inget av dem är något särskilt om blicken lyfts från den enskilde till det allmänna. Det gör den privata erfarenheten till en absurditet. Jag ska ändå orda lite om att jag under min kris läste ganska mycket poesi och då och då också försökte skriva något, men det gick allt sämre med båda dessa presumtiva tröstverksamheter. Tanken på att poeter var överrepresenterade i statistiken över självmördare och alkoholister bidrog inte heller till något hopp om en litterär väg upp ur träsket.

En av de poeter som jag läste på vägen ner, en som jag egentligen aldrig gillat mer än någon enstaka rad här och där, var William Butler Yeats. Jag vet inte varför, men å andra sidan spelade inte mycket någon större roll då. Det räcker förresten med efternamnet Yeats, så stor är han. Nobelpristagare, irländare, senator, vit man och död bland mycket annat. Vägen till Yeats poesi gick för mig omvägen om en ganska okänd kanadensisk poet vid namn John Thompson som hann supa ihjäl sig innan han själv slog igenom som poet med diktsviten Stilt Jack. Det var alltså med viss vidskeplig oro jag läste Yeats.

En av hans dikter från hans sista diktsamling med det passande namnet Last Poems har med sin påfallande absurditet fångat mitt intresse. Dikten är ”High Talk”:

Processions that lack high stilts have nothing that catches the eye.
What if my great-granddad had a pair that were twenty foot high,