Meny Stäng

William Butler Yeats på höga styltor

Av Calle Flognman

WB Yeats och en ikon av profeten Malachi.


För inte så länge sedan gick jag in i en mitt-i-livet-kris. Det kan tyckas banalt och det går tretton på dussinet av berättelserna om den sortens kris, så jag ska inte gå in på hur speciell min var. På ett sätt liknar sådana berättelser miraklet att födas och katastrofen att dö, inget av dem är något särskilt om blicken lyfts från den enskilde till det allmänna. Det gör den privata erfarenheten till en absurditet. Jag ska ändå orda lite om att jag under min kris läste ganska mycket poesi och då och då också försökte skriva något, men det gick allt sämre med båda dessa presumtiva tröstverksamheter. Tanken på att poeter var överrepresenterade i statistiken över självmördare och alkoholister bidrog inte heller till något hopp om en litterär väg upp ur träsket.

En av de poeter som jag läste på vägen ner, en som jag egentligen aldrig gillat mer än någon enstaka rad här och där, var William Butler Yeats. Jag vet inte varför, men å andra sidan spelade inte mycket någon större roll då. Det räcker förresten med efternamnet Yeats, så stor är han. Nobelpristagare, irländare, senator, vit man och död bland mycket annat. Vägen till Yeats poesi gick för mig omvägen om en ganska okänd kanadensisk poet vid namn John Thompson som hann supa ihjäl sig innan han själv slog igenom som poet med diktsviten Stilt Jack. Det var alltså med viss vidskeplig oro jag läste Yeats.

En av hans dikter från hans sista diktsamling med det passande namnet Last Poems har med sin påfallande absurditet fångat mitt intresse. Dikten är ”High Talk”:

Processions that lack high stilts have nothing that catches the eye.
What if my great-granddad had a pair that were twenty foot high,
And mine were but fifteen foot, no modern Stalks upon higher,
Some rogue of the world stole them to patch up a fence or a fire.

Because piebald ponies, led bears, caged lions, make but poor shows,
Because children demand Daddy-long-legs upon his timber toes,
Because women in the upper storeys demand a face at the pane,
That patching old heels they may shriek, I take to chisel and plane.

Malachi Stilt-Jack am I, whatever I learned has run wild,
From collar to collar, from stilt to stilt, from father to child.

All metaphor, Malachi, stilts and all. A barnacle goose
Far up in the stretches of night; night splits and the dawn breaks loose;
I, through the terrible novelty of light, stalk on, stalk on;
Those great sea-horses bare their teeth and laugh at the dawn.

Titeln ”High Talk” har Yeats lånat av Shelley som i sin ”Hymn to Intellectual Beauty” använder orden i bemärkelsen att samtala med sina förfäder, de som redan gått bort:

While yet a boy I sought for ghosts, and sped
Through many a listening chamber, cave and ruin,
And starlight wood, with fearful steps pursuing
Hopes of high talk with the departed dead.

De båda poeterna delade vördnaden för traditioner. Här, ryckt ur sitt förra sammanhang, blir titeln mångtydig. ”High Talk” kan ses som ett förtroligt samtal så som Shelley menade, demagogiskt tal från hög höjd eller kanske belevat tal, sådant som skiljer de lärda från massorna. Den sista betydelsen får stöd i att Yeats var elitist, men det går inte att skilja ut en enda tolkning utan att utarma dikten. Alla betydelser ges samtidigt i en begreppssammanflätning. Poesins kvantegenskaper kanske någon inflikar, att varje möjlig läsning existerar samtidigt. Att Yeats har ett överlägset inre bibliotek att hämta sina flertydigheter ur gör dikten svårhanterlig.

Yeats, som var visionär, avskydde materialismen och hade redan tio år innan sin död börjat bekymra sig över sitt åldrande. För trots alla ädla tankar blir köttet gammalt och den oundvikliga ålderdomen reser sig som en vägg av omöjlighet. Hur kan vi leva ut när mängden framtid att leva på är allt mindre, snart ingen alls? Han brottas – trots sina storslagna visioner – med sin egen usla jordiskhet, något han kommer på papper med tio år tidigare i dikten ”The Tower” som inleds med:

What shall I do with this absurdity—
O heart, O troubled heart —  this caricature,
Decrepit age that has been tied to me
As to a dog’s tail?

Lipiko-masker. Foto: Brooklyn Museum.

Här iklär sig Yeats en av de många masker han uppfunnit för sitt diktskrivande, ett skrivande som karaktäriseras av självdramatisering eller, om man så vill, att skapa sig genom sitt skrivande. Samtidigt innebär de olika maskerna en möjlighet att uttrycka sig som en annan. Det hela är motsägelsefullt, knappt hanterbart i tanken och blir en cirkus med alla djur, roller och akrobatik. Yeats själv formas alltmer av insidan av en av dessa masker som är hjältens och manipulatörens, den som står upp mot världens vulgaritet och som eldar på konflikterna. Det är så han ser kreativitetens ursprung, i konflikten. Litteraturforskaren Joseph Chadwick som skrivit om våldet i Yeats senare diktning visar hur hans texter ger en motsägelsefull bild av å ena sidan individualistisk självskapelse och å andra sidan en cyklisk historia som omöjligförklarar varje försök till individualitet och framsteg. Hjälten kan skapa sig själv, men till vilken nytta?

Men ”High Talk” är inte en dikt som passar en hjälte. De första fyra raderna framförs istället av en bitter man som inte har mycket till övers för sin samtid, en samtid vars låga diktning inte är mycket att visa upp: Processions that lack high stilts have nothing that catches the eye. Denna vresiga varelse har berövats sina styltor; visionerna är på upphällningen. Förfäderna däremot, Milton, Shakespeare, Blake m.fl. hade höga visioner, kunde skriva vers och lät inte sin diktning smutsas ner av att gå i världslig tjänst. Tjuven som stulit styltorna i den här dikten har använt dem för sina egna revolutionära eller konservativa mål.

Det är ganska uppenbart att Yeats inte är ute efter att etablera någon medkänsla med källarmänniskan vi möter i de första raderna. Föraktet för samtiden är dinosauriskt. Lyssna bara på ordljuden ur några av de första raderna: What if my great-granddad had … rogue … fire. Till saken hör att Yeats strax innan han skrev de här raderna varit redaktör för ett stort verk över modern engelskspr