Meny Stäng

Att inte vara I-II

Av Paiman Karimi

Att inte vara I

En dag vandrade jag omkring i Slottsparken samtidigt som jag funderade över dem som lever i begäret att aldrig förlöjligas för att därigenom uppnå ett anseende. Då sa min vän, som just kom gående uppför backen: ”Det gäller att se saker från en praktisk synpunkt.”
Vi hälsade och glad av att se honom frågade jag vilket väderstreck som kunde föra oss till platser där tingen ännu stod vänliga. Men också frågade jag varför människor tycktes ägna all denna tid på sitt yttre men aldrig ville ordna sitt inre, där så mycket mer var trasigt. Och likt en skyldig som inte vill tala om den sorg som blöder inom honom dröjde min vän med svaret och sa att vägen för dagen var öster. Sagt så gav vi oss av mot öst!

Strax mötte vi två koltrastar som lojt buffade undan löv och jord i buskagen. Jag frågade koltrastarna:

– Är det inom er ni förnimmer hungern eller är det vanan som leder hungern i er?

Koltrastarna upphörde med sin födojakt, den med gul näbb sa:

– Vi är ingenting. Vi är kött blod begär och den svärta som spänts över detsamma är vår lott.

Vi gick vidare, himlen fylldes av gråa moln och dagen avdankades, så någon stund senare stannade vi intill en öppen gräsmatta där en kungsfågel dansade förstrött omkring. Länge iakttog vi dess gula bryn, som höjde sig så bjärt på hjässan, tills min vän brast i oförskämd undran:

– Vad önskar du uppnå med din pretention?

Då flög kungsfågeln upp och satte sig på min väns axel. Sa därpå:

– Sträck ut din hand.

Min vän följde befallningen och kungsfågeln hoppade ner i hans hand.

– Tyd min panna och tala om vad du ser.

Min vän höjde handen för granskning, så närapå var nu kungsfågeln att avståndets idealiteter upphörde.

– Här är ingenting skrivet, svarade min vän med en uppsyn som blev alltmer främmande.

– Jag är ingenting, sa kungsfågeln och flög åter till grönskan.

 

 

Att inte vara II

– Hur ser det ut hemma hos dig? Är det så där prydligt, som hos alla andra?

– Mest trämöbler. Och så min pelargon förstås. Men stjälken har börjat ge efter nertill, så nu är den lite kal och brun.

– Det låter inte bra.

– Glömmer kanske att vattna den ibland.

– Jaha.

Sedan tystnad. Och när en vindby sliter tag i marken och virvlar upp snö får de tillfälle att förströ blickarna. Men besvärlig vill han ju inte verka vara, därför han harklar sig litegrann och gör sig redo att

– Du får följa med upp om du vill.

– Jamen då så.

*

Han lider av en tillfällig känsloförlamning – alltså ler han aldrig. Inte ens en antydan till ett leende förmår han och mungiporna förblir sänkt i orörlighet. Ändå känner han en stor glädje genom trapphuset, den är lätt och häver upp sig från mage till bröst. Å om han på något sätt kunde förvara ögonblicket. Någonstans, kanske någonstans finns det ännu ett hopp… Nej nu måste han försöka höra vad hon säger. Hon talar ju så lågmält. Fint men lågmält. – Så in i hallen. Lukten av föråldrade tidningar. Plötsligt blir han svårmodig.

– Morfar älskade att läsa tidningen.

Han pekar mot tidningshögen.

– Det var längesen nu. Men ibland när han satt i fåtöljen med en uppslagen tidning i knät så kunde han rätt som det var sätta tidningen i luften och börja flaxa med den, alldeles vild och galen av sig, samtidigt som han skrek ”Titta barn! Morfar har en fjäril i sina händer! En fjä