Meny Stäng

ETT GYLLENE RÖRELSESNITT: En lyrisk forskningsuppsats

Av Emilia Hasselquist Langefors

 

HÄR ÄR EN EVOLUTIONÄR TEORI:
ATT HÅLLA SIG I GEOGRAFISK NÄRHET TILL VATTEN ÄR ATT HÅLLA SIG INOM LIVSELIXIRETS HÄRAD. I EN FÖRHISTORISK TID DÅ HOMO SAPIENS VAR ETT DJUR BLAND ANDRA, ENDAST INFANTILA TRYOUTS FÖR EN CIVILISATION, NÄR UPPRÄTT GÅNG VAR GUCCIS NYA OCH SPRÅKET EN OUTTALAD REFULGENS, VAR DET AV ALLRA STÖRSTA ÖVERLEVNADSVIKT ATT HÅLLA SIG TILL VATTNET — DEN EVOLUTIONÄRA VIKTEN VILADE SÅ TUNG PÅ HOMO SAPIENS AXLAR ATT DEN TOG I GRAVEN DEN SOM INTE VISSTE ATT UPPSKATTA HAV OCH SJÖ.

över morgonsolace klarnar kriser
himlen uppblött ut i havet
skarven som är svart och tjock och tung i flykt
drar fjädrarna i vattengrått

havsvågor när de driver fritt
samma rörelser
som innanför huden
ligger hoptråcklade
med generna

droppdekadensen i ett vågbryt
som är mitt i en förlåtelseprocess;
det skakas våld i mitten av
att vågorna drar sig tillbaka inåt havet

ljuset leker valpigt yrt på ytbrotten
och skummet är det enda som påminner stranden om havets sträva tunga

skogstjärnen där ett djup blir till i hemlighet
underytan blekare men djupare i färgerna
möter mina egna ögon
när de stirrar
på balansen mellan reflektion och insikt

att betrakta rörelser i vatten
är att vidröra tiden

DET VAR ETT HÖGT SELEKTIONSTRYCK PÅ ATT BE IN LOVE WITH WATER, DET VAR DE ORDLÖSA EKOLYRIKERNAS TID. MEN VATTEN ÄR EN KRAFT SOM MÅSTE TYGLAS, MAN MÅSTE SÖKA I VATTEN EFTER FÖRSONING, MAN MÅSTE TALA MED VATTEN OM FÖRLIKNING, MAN MÅSTE LÅTA FÖRÄLSKELSE VÄXA TILL KÄRLEK. HOMO SAPIENS I SIN ÄNGSLIGHETENS UNGDOM BLEV I EVOLUTIONENS ARMAR KÄRA I HAVEN OCH FORSARNA, SOM EN BIVERKNING AV TVÅNGET ATT ÖVERLEVA.
HOMO SAPIENS FICK INTE NOG AV VATTENDRAG OCH SJÖAR, AV VIKAR, BÄCKAR, FORSAR, HAV. DE TIDIGASTE CIVILISATIONERNA UPPRESTES LÄNGS VATTEN. DÄR SATT VID SKILJELINJEN TUSEN KÄRA SJÄLAR, TUSEN SPRÅKLÖSA LYRIKER, SÅG STINT IN I VATTNET OCH BLEV HYPNOTISERADE AV DET.

en våg rör sig såhär:
krystad av vattenhjärtats pulser
pushar vinden förlossningsbarnet ut ur djupen
i stötar av movement

rörelseförnimmelser
reminicenser från en förhistorisk tid
just innan
vågen bedrövas
över sin egen 90gradersaxel

sanningen om vågor är detta:
en våg finns aldrig till utan att vara hela sitt allt och hela sitt intet

skrider med hela sitt cykliska liv
i en eller annan riktning;
en våg bär sitt hela liv
i tjälen av varje ögonblick

varje droppe i ett vattenfall är efemär, är en droppe därför att den är efemär, är en droppe därför att den faller, är en droppe därför att den splittras, är en droppe därför att den finns avgränsad

jag tappade mobilen i lagunen innan fallet
jag låg på klippan i en solseraf

slöt ögonen
allt blev rött för rött är köttet på mitt ögonlock
och solen genom hinnan tunna skinnet lite flesh
genomlyst av andakten rödbadad i inommänsklighet

jag hörde: tusen smattrande munnar mumla
skrattande droppar kvillra
susande andning genom skynklager av vattenvägg

när jag låg där vid vattenfallet
kisade jag upp ögonen och allt var ljus
jag tänkte: det här är Nangijala JAG SVÄR

bergen på avstånd liknade tänder som stack fram ur tandköttet
vattenfallet liknade hela mänsklighetens alla metaforer

DET ÄR EVOLUTIONÄRT FÖRDELAKTIGT ATT INTE KUNNA SLITA BLICKEN IFRÅN RÖRELSER I VATTEN. RÖRELSER I VATTEN ÄR ETT GENETISKT HYPNOSTRICK FRÅN PUERILA ERANS AFFEKTFULLHET. NÄR EN MÄNSKA SER PÅ RÖRELSER I VATTEN SER HON TIDEN IN I TREDJE ÖGAT, SER HON HELA SIN EVOLUTIONÄRA UPPVÄXT, SER HON ANFÄDER IN I SJÄLEN, ÄR HON BUREN UTAV GENERS HAND. NÄR EN MÄNSKA SER PÅ RÖRELSER I VATTEN ÄR HON ETT DJUR BLAND ANDRA. NÄR EN MÄNSKA TROLLBINDS AV RÖRELSER I VATTEN ÄR DET EN ÖVERLEVNADSSYMBIOS. JAG TAR TILLBAKA. DET ÄR EN KÄRLEKSFULL PARASITISM, EN ÖVERLEVNADSPARASITISM, EN OLYCKLIG STALKERSITUATION. JAG TAR TILLBAKA. NÄR MÄNSKAN ÄLSKAR RÖRELSER I VATTEN ÄR DET EN UNDERBAR ETERNAL KOMMENSALISM.

hela barnets kropp ligger som en spegel av gäddans kropp
stjärten blir penseldrag av rörelse
och jag lovar att jag hörde gäddan viska:
“det är ett samarbete–
I’m the art
I’m the artist”

svanhalsar mot solbelyst koboltvatten
det okynnesvita i det avantgardeblå
såhär gör svanar: vilar på ytan som en båt
hafsar runt med grällröda simhudsfötter undertill

såhär ser en svan ut om man ligger på botten och tittar upp:
som en vilsen rödtjutsläpp som vill få kyssas
fladdrar runt i jakt på närhet

är vattenytan så tunn att den är abstrakt, så ogreppbar att den är abstrakt, eller så odefinierbar att den är abstrakt? eller är den i själva verket konkret? hur tunn är dess konkretism isåfall?

vågor rör sig som kyssar gör
passionen är vinden är passionen som bestämmer
om det ömt blir mjuka former eller vettlöst slungas i ett våldscrescendo

åderbråck i that DIVINE MOMENT då en våg går isär i alla evigheters delar
(en evighet i delar
är flera lika stora evigheter)

KONTROLL AV ELD ÄR EN OMVÄLVANDE NYCKELHÄNDELSE I MÄNSKANS EVOLUTION, MED MAKT ÖVER ELDEN GAVS HOMO ERECTUS MÖJLIGHET TILL REGLAGE AV VÄRME OCH LJUS, GAVS SKYDD MOT VILDDJUR, GAVS GEMENSKAP, SAMLINGSPLATS, RETRÄTTPALATS, TRYGGHETSTEMPEL OCH EN SLAGS SOCIALT SAMMANBINDANDE FACKLA. REVIRMARKERING OCH THE LUSCIOUS BIRTH OF GORDON RAMSAYS HELL’S KITCHEN. ELDEN GAV HOMO ERECTUS TID I GÅVA, GAV HENNE NATTEN, GAV HENNE MÖRKRET, GAV HENNE LJUSET. ELDEN GAV HOMO ERECTUS ÖVERLEVNAD, ERECTUS BLEV SAPIENS BLEV VAD VI ÄR IDAG.

brasflamman lågflamman lågbrasan smältpsyket luckrande lukrativa mjukvärmen hetvärmen skadligheten i den vrålande värmen i den vrålande elden elden när den rör sig liknar munnar liknar skrikande munnar liknar döende barn liknar födslar och passion liknar rörelser i vatten liknar rörelser i råg liknar rörelser i löv liknar rörelser i himlar

smälter som en sipprande bäck i eldhypnos
lågor svettas i sin strävan att förändras
jag svettas i min fängsling vid lågors svettspritt

glöden suger upp, spottar ut, sväljer om igen. glöden är döden.
jag är dödens nyfikna lekkamrat
jag står vid sidan och är kär i allt vad döden gör

glöden!
you had me at det där pulserande röda

flamman!
you had me at need a light?

MÄNSKAN ÄLSKAR RÖRELSER I ELDEN. MÄNSKAN ÄLSKAR ELDEN NÄR DEN RÖR SIG. DET ÄR GENERNA SOM MUMLAR. DET ÄR GENERNA SOM HUMMAR. HOMO ERECTUS SINNESLÖSA RYMDSDJUPA STOLTHET OCH FÖRÄLSKELSE SOM VRÅLAR UT EN KÄRLEKSSERENAD, EN CHANSON SOM PÅ REPEAT I BLODET HÅLLIT ALLA MÄNSKOR TÄTT INTILL LIVETS SKINN. RÖRELSER I ELD ÄR VACKRA FÖR ATT DE ÄR LIVSNÖDVÄNDIGA. RÖRELSER I ELD ÄR HYPNOTISKA FÖR ATT DE VARIT EVOLUTIONÄRT FÖRDELAKTIGA ATT ÄLSKA. HOMO ERECTUS VAR DE SPRÅKLÖSA PYROMANPOETERNAS FOLK OCH DE DIKTAR OCH SMÄKTAR OCH SKALDERAR VAD DE KÄNDE. DET DE KÄNDE HAR HELA MÄNSKLIGHETEN SOM SIN KONSEKVENS. OCH DE SJUNGER DET I ALLA OSS. SÅ SOM RÖRELSER I VATTEN. SÅ SOM RÖRELSER I ELD.

rubbningsdans i vatten och det viktigaste ovanpå, hur solen bryter och strålar
solen sminkar rörelser i vatten!
det blir brynjor av ljus

vad är det med vackra himlar som är vackert? är det minnen från savannen, en naturberoende tid, när himlen och vattnet och eldens förändringar var vyerna man samlades kring och styrdes av.

är det vackra i himlen och vattnet bara ekon
av en knappt förnimbar evolution?

det är så fint hur vatten rör sig
porlar och sånt där
jag tror att jag vill skriva dikter om det

jag tror att jag vill se inget annat än det
ett gyllene rörelsesnitt

det är så fint hur elden rör sig
jag tror att jag vill skriva dikter om det också

jag tror att detta är bättre än teve
jag tror att detta är förhistorisk teve

HÄR ÄR EN EVOLUTIONÄR TEORI:
RÖRELSER I VATTEN
RÖRELSER I ELD
ÄR GENMUMMEL
GENPOEM
GENLYRIK
ÄR SKRYT
FRÅN EVOLUTIONENS
ALLRA STOLTASTE PEGAS.