Meny Stäng

Hund

Av Katarina Forssblad

jag lever länge i förnekelse min hunds grå starr måste ha varit uppenbar för de flesta hans
ögonlinsers grumlande mot blindhet

min syster den första att föra förändringen på tal min syster hennes fråga gjorde mig arg och
orolig i bilen till veterinären regnade det

hunden en svart cocker spaniel han hette Hund många tog det felaktigt för ironi det var vad
han såg ut att heta

på kliniken en kvinna som uppskattade blindheten till minst åttio procent med obefintliga
chanser till bättring

det var en decemberdag det regnade jag köpte en vesuvio som vi delade på

grå starr är en naturlig åldringsprocess döda celler kvar i sin kapsel grumlar ögats lins vissa
med grå starr ser dubbelt jag tror inte att min hund var en av dem

efter att Hund blivit blind förbättrades vår relation något jag upplevde honom som mer
ängslig än förut

ingen förebrådde mig för att jag negligerat det som var på väg att ske till mitt försvar allt jag
vet om sjukdomen är sådant jag läst i efterhand

dödshistorier den värsta jag hört min gammelfarmor som stekte våfflor då hon plötsligt kände
sig dålig gick in och lade sig på bädden där hon somnade och aldrig mer vaknade på
våffeldagen år 1954

Hunds död både väntad och oväntad han var gammal och trött det var egentligen ingenting
som varslat om att just den dagen skulle komma att bli hans dödsdag

jag grävde ner hans kropp i trädgården det var ingen ceremoni det var mycket ceremoniellt
minnet när jag tänker på Hund är minnet innan sjukdomen hans yviga svans viftandes,
viftandes

och ibland också minnet hans päls bland jordkokorna i en trädgård som inte längre är min