Meny Stäng

Skabbräv och kråksång eller något om djuren i Lennart Sjögrens poesi

Av Mats O. Svensson

Lennart Sjögren. Foto: Mattias Johansson.

Två sorters djur bebor lyrikens skogar. Går man på ett
strövtåg däri upptäcker man snart att den ena sorten
dominerar. Det är dem man oftast ser bland träden,
avteckna sig mot himlen och nere i mossorna. Vi kan
kalla denna sort för symbol- och metafordjuret. Till
dem kan vi räkna Aisopos fabler och Ovidius
metamorfoser. Till dessa kan vi också räkna Georg
Stiernhielms fjäril samt Percy Bysshe Shelleys och
Stagnelius näktergal som bara är en täckmantel för
poet. Och så klart Tegnérs örn, som inte bär många
likheter med en riktig, men desto fler med Napoleon.

Den andra sortens djur finns det färre av, och de
smälter dessutom bättre in i sin miljö, vi kanske kan
kalla dem för naturdjuret. Dessa djur vallas in i lyriken
därför att poeten faktiskt har intresse för djuret i sig,
snarare än vad man kan tillskriva det.

En poet som har utmärkt sig som en av de främsta
skildrarna av naturdjuren är Lennart Sjögren, född
1930 i Boda, på Öland. Sjögren har sedan debuten Håll
portarna öppna (1958) skrivit 29 böcker, framförallt
diktsamlingar men även ett par samlingar noveller
och essäer. Sjögren är den svenska naturlyrikens
krassa realist, men också vardagens och banalitetens
mystiker.


Läs hela texten i nummer 34 genom att exempelvis bli medlem: Medlemskap