Meny Stäng

Att läsa det obegripliga

Av Katarina Forssblad

Sigmund Freuds soffa. Foto: Robert Huffstutter. (CC BY 2.0)

Läsförståelse är en process som pågår på flera nivåer. Den innefattar allt från den mest grundläggande tekniska avkodningen av litteraturens tecken, till hur vi på en mer avancerad nivå kan hantera och analysera det vi läser. Men det är inte allt vi läser som går att förstå, som Robert Laporte någon gång beskrev det: vissa läsakter innebär ett slags meningsförlust som vi som läsare tålmodigt och på obestämd tid behöver utstå.

Språket har i grunden ett praktiskt kommunikativt syfte. Därför är det förvirrande med litteratur. I litteraturen får språket en ny funktion; här återfinner vi ett litterärt språkbruk som skiljer sig från det praktiskt kommunikativa. Detta medför oundvikligen att poesin i viss mån kommer att upplevas som svårare att förstå, ibland alltför svårbegriplig, vilket många ansåg under exempelvis Ann Jäderlund-debatten i slutet av åttiotalet. Denna debatt handlade bland annat om, apropå Jäderlunds då nyutkomna diktsamling Som en gång varit äng, huruvida lyriken borde vara tillgänglig för alla eller om också läsaren bär på ett ansvar.

Uppfattningen om varför vi läser och vad målet med läsningen är, varierar mellan olika individer, tidsepoker och idéströmningar. Vid tiden för första världskriget lades i Moskva grunden för en formalistisk litteraturteori, där Viktor Sjklovskij räknas till en av de mest betydelsefulla initiativtagarna. Under denna tid hade futurismen nyligen fått sitt genombrott i Ryssland, en konstnärlig strömning som provocerade många. Inom futurismen rymdes bland annat den transmentala poesin: en poesi bortom förnuftet, bestående av språkliga nybildningar och ordmusik. Framför allt gjorde futuristerna upp med traditionalismen, den borgerliga kulturen och vardagsspråkets konventioner. De ville genom dessa normbrott befria språket och göra det autonomt. Som ett extremt exempel kan nämnas poeten Vasilisk Gnedovs dikt som utgjordes av en enda bokstav, ryska ”ю”, som på svenska motsvarar ”ju”. Sjklovskij stod till futuristernas försvar, och menade att den transmentala poesin, trots sin svårbegriplighet, faktiskt var grundad i rysk ordbildningslära och syntax. Han menade att den nya poesin kunde återuppliva det poetiska språket.

Sjklovskij presenterade i sin mest berömda artikel ”Konsten som grepp” år 1917 begreppet främmandegöring, om hur konsten genom fördröjning, försvårande och bromsning kan få betraktaren att bli omskakad, få oss att ”se världen som ny”. Utan främmandegöring menade Sjklovskij att vi vänjer oss vid vår tillvaro, en automatisering där vi till slut inte är medvetna om vad vi förnimmer. Han skrev: ”Så går hela livet förlorat och förvandlas till intet. Automatiseringen förtär föremål, möbler, hustru och skräck för kriget. Men det är just för att återställa förnimmelsen av livet, för att känna tingen, för att visa att stenen är en sten, som det finns detta som kallas konst”. Sjklovskij menade att futuristerna med den nya poesin skapat ett personligt språk som inte är begripligt i den meningen att läsaren bestämt och omedelbart kan formulera dess mening, men att den nya poesin istället engagerar och rör vid vårt känsloliv. Sjklovskij stod för författares rätt att göra poesin obegriplig, för ”man kan inte läsa en dikt som man läser en tidning”.

Hur ska den då läsas? frågar jag mig.

Jag minns när jag under mina studier på psykologprogrammet lärde mig om det psykoanalytiska samtalet. Psykoanalysen påminner om poesin i den mån att språket saknar vissa av de praktiskt kommunikativa aspekter som vi förknippar med konventionella samtal. Psykoanalysens grundregel innebär att patienten uppmanas säga allt hon känner och tänker, utan att utelämna något, även om det verkar irrelevant. Detta kallade Sigmund Freud för fri association. Som en motsvarighet till den fria associationen ska psykoanalytikern tillämpa ett särskilt slags lyssnande. Detta lyssnande innebär att analytikern eftersträvar en jämnt svävande uppmärksamhet. Ett förhållningssätt med grund i antagandet om att varken patienten eller analytikern på förhand kan veta vilka delar av berättelsen som kommer att kunna leda till en meningsfull analys. Analytikern behöver försöka skjuta sina medvetna teoretiska föreställningar åt sidan och helt enkelt lyssna utan att bekymra sig om huruvida hon förstår det som berättas, och istället lugnt invänta en mer intuitiv förståelse.

Att lyssna med en jämnt svävande uppmärksamhet är förstås ingen enkel uppgift. Processen att försöka förstå det vi med sinnena uppfattar, sker omedelbart och omedvetet. Därför är det omöjligt att helt skilja mellan det att lyssna och det att förstå. Metoden kan snarare betraktas som ett ideal. Lyssnandet är en inre hållning som innebär att analytikern kan använda sitt eget omedvetna som ett mottagande organ för patientens fria associationer, tillhandahålla ett öppet rum i sig själv och mellan sig själv och patienten, för känslor och tankar som ännu icke realiserats. Metoden förutsätter att analytikern frigör sig från yttre och inre tvång om att tillhandahålla, förstå eller bemästra.

När jag nyligen läste Petra Mölstads diktsamling Införsel (Glas förlag, 2013) slogs jag av likheterna mellan poesiläsarens och analytikerns uppgifter. Då jag läste denna tvingades jag möta texten utan att med en gång kunna vara säker på de enskilda språkenheternas betydelse. Vad menades exempelvis med följande inledande strofer?

smålandsnytt

till minne av jubileet

blir förd bakom ljuset
konventionen säger

tillstyrkt

formera normerna runt staketet
sy ihop
med extra små stygn
kvickrot
mellan fingrarna
fast

bultande medborgargarde

är du en rättsaspekt
en trygg juridisk grund

sitter på nedsablade förstutrappor och
väntar på
polemik

med almsjukan runt hörnet

är en handflata mot hud
mot ryggtavla alltid att ta i?

förlupen
laddar du
om
radar
upp
sorterar<