Meny Stäng

Skriften utanför en patriarkal maxim: Essä om den feminina skriften

Av Helena Lie

 

Skrivandet gör en vild. Man återvänder till en vildhet
som föregår livet. Och man känner alltid igen den, det
är skogarnas vildhet, lika gammal som tiden. Det är
rädslan för allt, tydlig och oskiljaktig från livet självt.
Man är obeveklig. Man kan inte skriva utan kroppens
styrka. Man måste vara starkare än sig själv, för att
gripa sig an skrivandet. Man måste vara starkare än
det man skriver.
(Ur Att skriva, Marguerite Duras)

Det här skulle bli en essä om vad det gör med en
människas språk och konstnärliga praktik att ständigt
vara utträngd, exkluderad och förpassad någon
annanstans, utanför den centrala platsen. Jag skulle
skriva om poeten Yahya Hassan, marginalisering och
Pierre Bourdieus teori om det kulturella kapitalet.
Vilket det blev, men bara en smula. Saker hände på
vägen. Kvinnor över världen, inom alla skrån, började
träda fram och tala, en efter en om det alla känner
till och ofta varit med om, men tvingats acceptera
och tiga om, som en del av villkoret i en patriarkal
hegemoni. Med #metoo #tystnad- tagning och alla
andra efterföljande rörelser bryts nu historisk mark
och den feminina skriften, som är så mycket mer än
bara en skrift, har aldrig känts mer relevant. Men
tillbaka till början.

Den franske sociologen Pierre Bourdieu talade om
det kulturella kapitalet, de ”tillgångar” en individ
kan tillförskansa sig genom bildning som ändrar ens
position i det sociala rummet, och att detta är någonting
de flesta kan göra om man bestämmer sig för
det. Dock är förflyttningen från en klass till en
annan alltid villkorad. Individen bör lära sig de
sociala koderna och hålla sig till dessa eftersom
vägen tillbaka ner går snabbare för klassresenären än
någon annan. Nu är det inte så enkelt för alla, och
den bourdieuska skolan har väl haft sin storhetstid,
men vissa begrepp förblir relevanta.


Läs hela essän i tryckta nummer 35: Medlemskap