Meny Stäng

Rapporter från detet

Av Emilia Hasselquist Langefors

Emilia Hasselquist Langefors

RAPPORTER FRÅN DETET! POETEN STÅR I SÖRJAN AV LUCIDA DRÖMMAR MED EN MIKROFON. POETEN SÄGER: DET ÄR JÄVLIGT BLÅSIGT HÄR. OCH DET SÄLLAR SIG TILL LÄSARENS ARMA HJÄRTA. DRÖMMAREN STÅR PÅ SCEN OCH SKRIVER LIVE POETRY INFÖR EN SOVANDE KROPPS ÖPPENHET. DRÖMMAREN SÄGER: DET ÄR JÄVLIGT BLÅSIGT HÄR. OCH SÖMNEN GÖR EN MANDALA AV TEXTEN.

Jag har en vän som har utarbetat en metod för att vara så kvinnosolidarisk som möjligt: hon skriver lappar med sitt oundvikliga internaliserade kvinnohat, det som inte får nå in i kontakten med andra kvinnor, och sen bränner hon upp lapparna. Hon extraherar fram detets tabun och förgör sedan dess agens i lågor. På så vis kan hon handla utifrån sina moraliska och politiska övertygelser och inte låta sexismen bryta in i kommunikationen. Det finns en ljuvlighet i att lirka fram det förbjudna på det sättet. Och det finns en njutning och en lättnad både i processen att rota fram det, men visst finns det också något lockande i att läsa de brinnande lapparna? När jag vill ta del av förbjudna tankar och instängda känslor vänder jag mig till konsten eller poesin. Jag menar inte provokationer, jag menar utforskande av tabun. Perversioner är inte det enda poesin kan erbjuda, men poesin är ett av få rum där det hemlighållna får gro som vackert mögel i ett dödsbo. Jag kallar genren tabupoesi, den som skriker det förbjudna rakt ut. Förutom den starka läsupplevelsen finns kanske en djupare aspekt i att läsa den sortens poesi. Kan läsandet bli en drömtydning av samtiden? Kan poesin användas likt min väns brinnande lappar av kvinnohat, med skillnaden att det präntade detet inte förgörs utan fiktionaliseras (en annan typ av oskadliggörande) och i ett föredömligt samhälle visas upp för allmän beskådan?

Hiromi Itos dikt “Kanokodödande” är en dikt om abort, att vara en dålig mor, samt en uppmaning och längtan att döda sitt barn, hon skriver: “Det är den Kanoko som nu existerar / Den som vill bita av mina bröstvårtor / Gratulerar till din förgörelse / […] / Roligt styvbarnstillrättavisande / Roligt styvbarnsdödande / Det har jag gjort”. Barnet nafsar på bröstvårtorna och Ito tänker på att döda det. “Jag vill göra mig av med Kanoko / på ett roligt sätt / Utan melankoli, utan skuldkänslor”. Det finns en befrielse i att tillåtas formulera och i dikten utagera dessa förbjudna, omoraliska och mörka tankar. Hiromi Itos poesi myllrar av dylika poetiska perversioner och tabun; i någon mån är det som driver hennes lyrik förmågan att nå in i och yttra sina (människans) mörkaste vrår.

Alla tankar om perversioner leder till Freud. Freud säger att det finns ett det (ett undermedvetet)(hemvisten för drifter och begär), som i viss mån är förtryckt i samhället, och när detet trycks ner är det som slime, det tar sig ut i andra former. DETET ÄR UNDERBART FYLLT MED PERVERSIONER! Jag säger underbart därför att vi talar om poesi här; poesins perversioner är en drivkraft i dess existensberättigande. POESIN ÄR TABUNAS FRITIDSGÅRD, poesi är de ofiltrerade begärens himmelrike, de förbjudna tankarnas fest. Om detets äckligaste är föraktat och undanskuffat i samhället, kan det i tabudiktandet istället vara hårdvaluta. Kopplingen mellan detet och poesin diskuteras av Carin Franzén i essän “Om det omöjliga – tre reflektioner” ur essäsamlingen Till det omöjligas konst när hon skriver: “Det omedvetna utgörs, hävdar Lacan liksom Freud tidigare, av tankar (önskningar och begär) som av olika skäl förblivit hindrade i sina direkta uttryck, men funnit andra vägar. Lacan liknar dem vid poetiska formuleringar ‘vars betydelse utgörs av på samma gång tonen, strukturen, ordleken, rytmen och klangen.’” I poesin går det att klättra innanför skinnet på världen, att suggerera fram en undermedveten igenkänning, att ligga klangbotten mot klangbotten med orden; det helt bortträngda, undanstoppade barnet får skeda med en skildring; riktigt träffande begärspoesi, tabupoesi, kan potentiellt vara ett samhälleligt och individuellt utjämnande, en ventil för det förbjudna, hemliga, föraktade detet. Poesin agerar detets alibi – man ba: inget är på riktigt va? Poesin ba: nej jag trollar kompis. Man ba: Puh skönt. Detet ba: *fnissar lågmält*.

I “Kanokodödande” fortsätter Hiromi Ito med att uppmana väninnorna att döda sina skrikande gnällande nafsande babys: “Riko-chan / Det börjar bli dags att göra sig av med Kota-kun / Låt oss utplåna dem tillsammans / Döttrarna / Sönerna / Som skallrar tänder i längtan efter att bita av våra bröstvårtor”. I dikten minns Ito en incident där hon slagit sitt spädbarn i vrede. Hon minns aborter hon gjort och om att onanera av tanken på förlossning, om att skrämmas av sitt barn, att hata sitt barn, att tro sig ha råkat döda spädbarnet av misstag och lämna det liggandes. Itos barndödardikt har inga inslag av Jonathan Swift-satir: det är en opolitisk text ur det perspektivet. Dikten rör sig i en pseudovärld, som att vända allt upp och ner á la Stranger Things och få vistas i det förbjudna utan att riskera äkta konfrontation och dom. Det förbjudna är tillåtet därför att det är fiktion, liksom drömmen är tillåten därför att den är utanför moralisk kontroll. Hiromi Ito drar ner läsaren i ett mytomspunnet freudianskt hål och slänger den mest groteska och mest vackra av gyttjor på oss. Jag älskar detets poetiska gyttja. Den är bedårande. Den dryper så njutbart i själabotten.

Psykoanalysens Läderlappen-Robin, Carl Jung, pratar om det omedvetna som en del av psyket genom vilket arketypiska och personliga symboler tar sig ut till det medvetna. Där flaxar de runt som sällsamma glitchande fjärilskroppar vilka förvisso påverkar oss och framkallar olika affekter, men: symbolerna förstås inte. Logiken rår inte på dem. Det omedvetna, låt oss säga detet, och det medvetna jaget förstår inte varandra, de famlar idogt med en bortvänd spegel mellan sig. I Människan och hennes symboler talar Jung om en del symboler som inte är kulturellt inlärda utan evolutionärt förvärvade, han kallar dem arketyper. Deras huvudsakliga lekplats är det undermedvetna, och där är dessa evolutionära instinkter som metaforer, samverkande utanför medvetandet för en djupare förståelse för sin omgivning.

“Logiken är medvetandets prerogativ; vi väljer med hjälp av förnuft och kunskap. Det omedvetna tycks vägledas huvudsakligen av instinktiva tendenser som framträder i form av sina motsvarande tankeformer, dvs av arketyperna. En läkare som anmodas att beskriva ett sjukdomsförlopp, begagnar rationella begrepp som ‘infektion eller ‘feber’. Drömmen är mera poetisk.”

Arketypernas algoritm i drömmen liknar alltså poesins i poeten.

Jung sätter sin svärmiska tilltro till drömmarna, än mer än Freud, och upphöjer det undermedvetna som en livsviktig men avfärdad nödvändighet att uppmärksamma och uppleva. Genom drömmen får arketyper, symboler, laddade skeenden, figurer och ting, rum att vara ologiska och intuitiva, där får det omedvetna – detet – härja fritt och blomma (med de skönaste och vidrigaste av blomster) genom jagets kärva asfaltsscen. Jung erkänner också en smal stig som slingrar sig genom mänskligheten och som förenar drömmarna och verkligheten: “Myten går tillbaka ända till den primitive sagoberättaren och hans drömmar, till människor som stod under påverkan av sitt fantasiliv. Dessa människor har inte varit mycket olika dem som senare tider kallats skalder och filosofer.” Jung ser en koppling mellan den drömmande och poeten. Det är han inte först med att göra. I en av sina dialoger, Faidros, säger Platon: “Sömngångare, den älskande och poeten är alla av fantasin sammansatta.” I Faidros skildras också ett av Sokrates tal, där han särskiljer galenskapen i fyra delar, varav en är poesins galenskap. Kopplingen mellan den drömmande och poeten ger rungande konsonans.

Och just så tycks det; som att poesin (och även konsten) efter drömmen är den andra fristaden där detet, tabuna och galenskapen får rumla runt. Är poesin en vakendröm? Och kan dess funktion, eller över huvud taget existens, isåfall allegoriskt förklaras liksom Jung motiverar drömmarnas livsviktiga funktion? Kan poesin sägas vara för samhället vad drömmarna är för människan– en nödvändig kanalisering av det som ligger utanför jagets, moralens, idealens gränser? Ett avgörande tabunas pax. Detta förutsätter naturligtvis att poesin i samhället tillåts vara i en slags avskildhet och acceptans. Det väcker frågan om censur och frågan om vilka texter som stöttas upp ekonomiskt i ett samhälle eftersom vilka tabun som får luftas styrs av diverse maktskikt.

I drömmen är den kritiska och socialt anpassade delen av hjärnan sovande och har alltså inget att säga till om, filtret som alla detets impulser går igenom är bortdraget. Tabun får lov att grumlas upp i drömmen. Poeten kan sägas ha en mer allvetande och medveten roll än drömmen, men kan i sina bästa stunder uppnå samma resultat: att ge det undermedvetna en tillåten röst, att glesa gallret som den kritiska och socialt anpassade delen av hjärnan utgör. Poeten har det kritiska tänkandet vaket, men låter filtret vara undandraget, detet får tolkas och/eller placeras i en textuell miljö som förstärker eller förskönar det. Mellan Hiromi Ito och den ofiltrerade drömmaren finns Jungs paralleller att dra; poeten tycks vara en detets språkrör som i någon mån övertar drömmens roll. I poesin behöver poeten inte vara en moralisk människa. Hiromi Ito får lov att vilja döda sitt barn i dikten. Hiromi Ito välkomnas att dikta fram ett barnamord. DIKTA FRAM ETT BARNAMORD. DIKA FRAM ETT TABU UR DYBOTTEN. SPRID SÖRJAN ÖVER PAPPRET. Ta min kropp och vrid dess mörker ur det, PLACERA PÅ PIEDESTAL; tvångsmata mig med tabu på lyriskt fat.

Vad som är detets förbjudna tankar i ett samhälle förstås såklart genom att granska vad som är norm och ideal och vad som är tabu. När Gustaf Fröding publicerade sin diktsamling Stänk och flikar med dikten “En morgondröm” var det erotiska innehållet skandalöst, medan den idag förvisso är en smula ekivok, men trots allt ljummen som sexualprovokation i internets hårdporrsair. 1896 var det kyrkans prydhet som rådde och blomstrade, Fröding åtalades för dikten och fick skoningslös kritik. Fröding skriver:

Och med huvudet bakåt i kyssande böjt
och med skötet mot famnaren höjt
drack hon livets och kärlekens yppersta drick
i var störtvåg, hon fick
av hans livseldsaft, i var gnista, som gick
av hans kraft

Politiserat kan det ses som motstånd mot kristendomens sexualanalys, men det är också bara en skildring av en stark men förtigen och i stor utsträckning kollektiv erfarenhet – och uppståndelsen till trots blev dikten både älskad och ärad. I Frödings dikt sker en konflikt mellan samhällets sociala regler (samt överjagets förnuft) och de älskliga/äckliga begären. Dikten lägger inget av det samhälleliga tabut över sin text; istället ställs själavgrunden på vid gavel och allt vad som ruskas fram får komma upp på scen. Där står Fröding med en mick och mässar: Rapporter från detet! Det är jävligt gött att knulla.

Samhället kan illustreras som en hop charmiga plastpåsar genomblåsta av ett ständigt luftflöde (mänskligheten). De flesta påsar är luftiga men somliga är förslutna och fylls upp till ett starkt tryck som hotar spränga påsen i diverse smärre katastrofer. Poeten står med nålar och pickar hål i de stängda påsarnas kroppar. Metaforerna åsido: poeten har möjlighet att ventilera det förbjudna men kanske allmänmänskliga, det omoraliska, poeten har chansen att tillskriva samhället en mänsklig aspekt, alltså GE SAMHÄLLETS UPPSTYRDA ÖVERJAG EN VARM FAMN AV FÖRLÅTANDE UNDERMEDVETENHET. Kleta lite lermask på pimpinetta samhällsjaget, låta det misslyckas som en ömklig tonåring.

Andra poeter som liksom Ito yttrar förbjudna tankar, vilka i ett rimligt och politiskt sammanhang skulle förkastas och kanske ses allvarligt på, är t.ex. Kristina Lugn i rader som: “Jag har aldrig varit så lycklig! / Jag klättrar upp på räcket och hoppar -”, eller i samma ballpark: Selima Hill i sina skildringar av psykisk ohälsa och psykvård:

Vi är här för att vi gillar att göra det enkelt för oss
vi gillar att tänka på ingenting utom oss själva. […]
Allt vi behöver göra är att göra ingenting.
Allt vi behöver göra är att plågas med glädje.

Det är trotsiga tankar som på ett sätt kan tyckas ogiltiggöra och håna psykisk ohälsa, och som helt klart inte är politiskt uppbyggliga – och alltjämt existerar de. Att ge uttryck för dem offentligt ger en påföljd av skuld och skam enligt alla sociala regler, men i Hills och Lugns poesi får de fläkas ut och ta plats. Psykpatienten är egoistisk och njuter av sin galenskap. Gör det enkelt för sig. Om det är sant eller inte är inte av intresse; det intressanta är att tanken finns och inte “får” uttryckas, men att den får rum i poesin. Här får den leka fritt! På samma sätt som de många figurerna i Bob Dylans “Desolation Row” flyr undan till det ödesmättade misärens (metaforiska) kvarter gör också Hills psykiskt sjuka. Sida vid sida med den goda samariten: “And the good Samaritan, he’s dressing / He’s getting ready for the show / He’s going to the carnival tonight on Desolation Row” och Ofelia: “And though her eyes are fixed upon Noah’s great rainbow / She spends her time peeking into Desolation Row”.

Det finns flera sätt att tolka Dylans text på, kanske som en skildring av just samma trotsiga längtan till mörkret som Selima Hill vidrör, men jag vill göra en tolkning av den som ett dockhus för tabun. Är poesin detets Desolation Row? Eller detet poesins Desolation Row? Jag bestämmer att det är så, både och. Poesin förhåller sig till tabun och perversioner som Ofelia förhåller sig till Desolation Row. Poesin peeking into detets row (och vice versa). Dylans låttext blir därför meta-applicerbar; både som en tabuskildrande text och som en allegorisk kompis till tabupoesin.

Tabupoesi är ett sätt att leda detet genom orden och på så vis processa något. Ett annat sätt är den radikalt surrealistiska poesin som framförallt utövades av dadaister och surrealister i början-mitten av 1900-talet. Automatisk skrift och automatisk teckning är metoder för att nå in i och konkretisera det omedvetna. Om vi accepterar tesen att samhället baddas lite snällare av att producera tabupoesi, eftersom det liksom drömmen för individen hjälper till att kanalisera de förbjudna drifter och tankar som rör sig i det undermedvetna, blir den surrealistiska poesin plötsligt en högst aktuell fråga. Blir resultatet detsamma? Tabupoesin härleds till detet genom sina förbjudna tankar och likhet med traumatiska perversa drömmar, men den är inte detet vänt upp och ner och fört till ljuset. Det är en omarbetad och tolkad bild av detet som sätts under lupp; poeten agerar tolk och dubbar detets tysta vrål i ord. Förutom de olika lyriska stilarna (vilken dräkt detet kläs i — surrealism eller realism) skiljer sig något i läsaren och läsarens undermedvetna.

Skillnaden torde vara att kontaktpunkterna mellan det tolkade (texten) och det reagerande (jaget) blir som felvända magneter att tvinga ihop; att läsa en text är på många sätt en kognitiv sysselsättning, och för att beröra textens urkälla, det undermedvetna, krävs ett invecklat kommunikationsled. Texten är (förenklat sagt) sprungen ur poetens undermedvetna, därefter tolkad och präntad. Texten är en översättning av detet, för att kunna överföra budskapet till jaget som annars står nollställd och oförstående inför de underliga formationer som uppenbarar sig. Det som händer när läsaren tar del av en text som medvetandet kan greppa lagom mycket, är nästa steg: reaktionen. Här spelar plötsligt affekterna (och deras hilton hotel aka freudianska det) huvudrollen. Så rör sig alltså en wobblande affektiv kropp från poetens undermedvetna, till poetens medvetna, till läsarens medvetna och landar slutligen i läsarens undermedvetna. I tabupoesin till skillnad från i den surrealistiska agerar texten en aktiv del i kommunikationsledet; texten är tolken. Diktens urkropp färdas från grotta till grotta, med olika färdmedel. Typ: surrealisten tar flyget, tabupoesin harvar på sin cykel. Med flyget försvinner dock vissa kontaktpunkter (med marken) (med medvetandet). Den surrealistiska poesin sublimerar mellan poet och mottagares undermedvetna utan att stanna i medvetandet. Kanske är det där den verkliga skillnaden ligger. Och i samhällets starka förkärlek till överjaget, rationaliteten, kan kanske cykelvägen vara närmre med sin hudnära utsikt, med sin omväg in i medvetandet; för att faktiskt kunna tala om någon samhällelig kontakt kanske textens tabu måste ligga utfläkt och redan översatt till ovanvärldens språk.

Jag ska göra en installation i Tabunas Fritidsgård: jag ska placera Selima Hill och Hiromi Ito mittemot varandra. De ska se varandra i ögonen. De ska kanske sitta åtskilda med ett bord mellan sig som i Marina Abramovics performance. De ska inte släppa ögonkontakten. De ska linda upp sina undermedvetna och fläta dem samman i medvetandet, till en väv att hölja rummet i. Omringade av storögda åskådare ska de samtala med sin respektive poesi. Hela lekplatsen ska lyssna. Alla nakna det-babys ska gapa och tystna. Lystra till tabupoeternas vishet. Så ska de två kvinnorna med mässande stämmor predika, Selima först:

Vi känner till brutalitet:
den är ljuv.
Den är privat
och obscen
som modersmjölk.