Meny Stäng

Rapporter från detet

Av Emilia Hasselquist Langefors

Emilia Hasselquist Langefors

RAPPORTER FRÅN DETET! POETEN STÅR I SÖRJAN AV LUCIDA DRÖMMAR MED EN MIKROFON. POETEN SÄGER: DET ÄR JÄVLIGT BLÅSIGT HÄR. OCH DET SÄLLAR SIG TILL LÄSARENS ARMA HJÄRTA. DRÖMMAREN STÅR PÅ SCEN OCH SKRIVER LIVE POETRY INFÖR EN SOVANDE KROPPS ÖPPENHET. DRÖMMAREN SÄGER: DET ÄR JÄVLIGT BLÅSIGT HÄR. OCH SÖMNEN GÖR EN MANDALA AV TEXTEN.

Jag har en vän som har utarbetat en metod för att vara så kvinnosolidarisk som möjligt: hon skriver lappar med sitt oundvikliga internaliserade kvinnohat, det som inte får nå in i kontakten med andra kvinnor, och sen bränner hon upp lapparna. Hon extraherar fram detets tabun och förgör sedan dess agens i lågor. På så vis kan hon handla utifrån sina moraliska och politiska övertygelser och inte låta sexismen bryta in i kommunikationen. Det finns en ljuvlighet i att lirka fram det förbjudna på det sättet. Och det finns en njutning och en lättnad både i processen att rota fram det, men visst finns det också något lockande i att läsa de brinnande lapparna? När jag vill ta del av förbjudna tankar och instängda känslor vänder jag mig till konsten eller poesin. Jag menar inte provokationer, jag menar utforskande av tabun. Perversioner är inte det enda poesin kan erbjuda, men poesin är ett av få rum där det hemlighållna får gro som vackert mögel i ett dödsbo. Jag kallar genren tabupoesi, den som skriker det förbjudna rakt ut. Förutom den starka läsupplevelsen finns kanske en djupare aspekt i att läsa den sortens poesi. Kan läsandet bli en drömtydning av samtiden? Kan poesin användas likt min väns brinnande lappar av kvinnohat, med skillnaden att det präntade detet inte förgörs utan fiktionaliseras (en annan typ av oskadliggörande) och i ett föredömligt samhälle visas upp för allmän beskådan?

Hiromi Itos dikt “Kanokodödande” är en dikt om abort, att vara en dålig mor, samt en uppmaning och längtan att döda sitt barn, hon skriver: “Det är den Kanoko som nu existerar / Den som vill bita av mina bröstvårtor / Gratulerar till din förgörelse / […] / Roligt styvbarnstillrättavisande / Roligt styvbarnsdödande / Det har jag gjort”. Barnet nafsar på bröstvårtorna och Ito tänker på att döda det. “Jag vill göra mig av med Kanoko / på ett roligt sätt / Utan melankoli, utan skuldkänslor”. Det finns en befrielse i att tillåtas formulera och i dikten utagera dessa förbjudna, omoraliska och mörka tankar. Hiromi Itos poesi myllrar av dylika poetiska perversioner och tabun; i någon mån är det som driver hennes lyrik förmågan att nå in i och yttra sina (människans) mörkaste vrår.

Alla tankar om perversioner leder till Freud. Freud säger att det finns ett det (ett undermedvetet)(hemvisten för drifter och begär), som i viss mån är förtryckt i samhället, och när detet trycks ner är det som slime, det tar sig ut i andra former. DETET ÄR UNDERBART FYLLT MED PERVERSIONER! Jag säger underbart därför att vi talar om poesi här; poesins perversioner är en drivkraft i dess existensberättigande. POESIN ÄR TABUNAS FRITIDSGÅRD, poesi är de ofiltrerade begärens himmelrike, de förbjudna tankarnas fest. Om detets äckligaste är föraktat och undanskuffat i samhället, kan det i tabudiktandet istället vara hårdvaluta. Kopplingen mellan detet och poesin diskuteras av Carin Franzén i essän “Om det omöjliga – tre reflektioner” ur essäsamlingen Till det omöjligas konst när hon skriver: “Det omedvetna utgörs, hävdar Lacan liksom Freud tidigare, av tankar (önskningar och begär) som av olika skäl förblivit hindrade i sina direkta uttryck, men funnit andra vägar. Lacan liknar dem vid poetiska formuleringar ‘vars betydelse utgörs av på samma gång tonen, strukturen, ordleken, rytmen och klangen.’” I poesin går det att klättra innanför skinnet på världen, att suggerera fram en undermedveten igenkänning, att ligga klangbotten mot klangbotten med orden; det helt bortträngda, undanstoppade barnet får skeda med en skildring; riktigt träffande begärspoesi, tabupoesi, kan potentiellt vara ett samhälleligt och individuellt utjämnande, en ventil för det förbjudna, hemliga, föraktade detet. Poesin agerar detets alibi – man ba: inget är på riktigt va? Poes