Meny Stäng

Förnekelse som retorisk figur: Håkan Hellström, Bob Dylan och Plura Jonsson

Av Peter Nyberg

Håkan Hellström, Bob Dylan och Plura Jonsson.

Förnekandet av den en människa är och hur hen känner har en lång litterär tradition och förekommer främst i berättande texter. En form av urscen i västerlandet kanske kan urskiljas i Petrus trefaldiga förnekande av Jesus inför romarna i Nya Testamentet. Men också Kafka, Joyce och Proust använder den sceniska förnekelsen, Becket kan rent av sägas ha gjort karriär av densamma. Det är oavsett genre sällsynt att förnekelse får fungera som retorisk figur genom en hel text, men inom musiklyriken finns några exempel.

Håkan Hellström. Foto: Per Hillerborg.

På Håkan Hellströms album Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått (2005) finns låten ”Så länge du är med mig” (Spotify). Albumet är en slags ”uppsamlingsskiva” där artisten får tillfälle att förena låtar som tidigare inte varit utgivna – eller i alla fall inte givits ut i den föreliggande formen. ”Så länge du är med mig” är skriven av Håkan Hellström tillsammans med Daniel Gilbert och Johan Forsman. Texten är anaforiskt uppbyggd. Alla rader utom de två sista börjar med ”Det gör inte ont” varierat med ”Och det gör inte ont”. Den sista raden i första strofen varierar anaforen med ”Och det rör mig inte” medan den sista raden i andra strofen bryter anaforen helt: ”Det som är skriver är skrivet och livet är livet”. Här används förnekelsens mest centrala oc