Meny Stäng

Förnekelse som retorisk figur: Håkan Hellström, Bob Dylan och Plura Jonsson

Av Peter Nyberg

Håkan Hellström, Bob Dylan och Plura Jonsson.

Förnekandet av den en människa är och hur hen känner har en lång litterär tradition och förekommer främst i berättande texter. En form av urscen i västerlandet kanske kan urskiljas i Petrus trefaldiga förnekande av Jesus inför romarna i Nya Testamentet. Men också Kafka, Joyce och Proust använder den sceniska förnekelsen, Becket kan rent av sägas ha gjort karriär av densamma. Det är oavsett genre sällsynt att förnekelse får fungera som retorisk figur genom en hel text, men inom musiklyriken finns några exempel.

Håkan Hellström. Foto: Per Hillerborg.

På Håkan Hellströms album Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått (2005) finns låten ”Så länge du är med mig” (Spotify). Albumet är en slags ”uppsamlingsskiva” där artisten får tillfälle att förena låtar som tidigare inte varit utgivna – eller i alla fall inte givits ut i den föreliggande formen. ”Så länge du är med mig” är skriven av Håkan Hellström tillsammans med Daniel Gilbert och Johan Forsman. Texten är anaforiskt uppbyggd. Alla rader utom de två sista börjar med ”Det gör inte ont” varierat med ”Och det gör inte ont”. Den sista raden i första strofen varierar anaforen med ”Och det rör mig inte” medan den sista raden i andra strofen bryter anaforen helt: ”Det som är skriver är skrivet och livet är livet”. Här används förnekelsens mest centrala och naiva formulering: negationen som låter oss ana att något inte står rätt till hos berättaren.

Vad som inte gör ont i sången är nämligen sådant som bevisligen smärtar: att piskas av ett regn, brännas av sol, ”när kicken skallar”. Ett par av de företeelser som inte gör ont går att fundera över, som att ”inte leva i Slas” eller ”inte leva i Sture Dahlström”. De är båda romanförfattare, Slas känd bland annat för sitt sätt att läsa upp texter med en tydlig söderdialekt. Sture Dahlström i sin tur har skrivit de svenska verk som tätast knyter an till beatnikkulturen där jazz, sex och droger är centrala teman. En form av replik till olyckan att inte leva i författarnas världar ges i den rad som bryter anaforen, den sista i andra strofen: ”Det som är skrivet är skrivet och livet är livet”.

I sångtexten frammanas den traditionella bilden av den romantikern som fått sitt hjärta krossat och som ramlar ner från barstolar, lever tre dagar på golvet och plågas. På det sättet leder också texten fram till avslutet och sångens titel. Den sista raden i den anaforiska uppräkningen lyder: ”Det gör inte ont så länge du är med mig” varefter ”Så länge du är med mig” upprepas tills låten tonar ut.

Bob Dylan i Toronto. Foto: bobdylan.com

Mer nyanserad förefaller nobelpristagaren Bob Dylans ”Most of the Time” (Spotify) från skivan Oh Mercy (1989). Låten fick förnyad betydelse och popularitet i den amerikanska filmatiseringen av Nick Hornbys roman High Fidelity (2000, romanen 1995). I filmen blir huvudpersonen Rob, spelad av John Cusack, dumpad men i sorgen efter förhållandet inser huvudpersonen att han egentligen aldrig var helt engagerad i förbindelsen, att han levt i förnekelse.

Frasen som är textens titel, ”most of the time” ger de fem stroferna i sången struktur och används för att understryka förnekelsen. Från början är det inte helt tydligt vad som har hänt. Vi får veta att jaget är fokuserat, kan hålla fötterna på jorden, läsa av tecknen, följa vägen och hantera sådant som dyker upp. Redan här indikeras att något är fel. Först när någon säger: ”Jag håller fötterna på jorden” så förstår omgivningen att det avviker från det normala i hens värld. I den näst sista raden får vi förståelse för varför: ”I don´t even notice she´s gone / most of the time”.

De första tre stroferna beskriver hur jaget i sångens nu hanterar vardagen på ett sätt som antyder att han inte alltid har kunnat handskas med den: ”I don´t build up illusions ´til it makes me sick”, ”I can survive, I can endure”. Precis som i Håkan Hellströms sång blir upprepningen ett försök att övertala jaget själv. Situationen är också densamma – jaget har blivit lämnad, men här lutar sig inte textförfattaren mot lika etablerade bilder utan manar istället fram en människa på gränsen till sammanbrott som intalar sig att han fungerar.

Ett förtydligande sker i den fjärde strofen, då musiken ökar i tempo och den sjungande rösten blir mer intensiv. Jaget försäkrar att kvinnan som lämnat honom inte finns i hans sinne, att han inte ens skulle känna igen henne om han såg henne. I den sista strofen bekänner jaget indirekt att han har levt i förnekelse: ”I don´t cheat on myself, I don´t run and hide / Hide from the feelings that are buried inside”. Han försäkrar att han inte kompromissar eller låtsas, han bryr sig inte ens om huruvida de någonsin träffas mer. Ändå avslutas låten med upprepningen. ”Most of the time”. Här har upprepningen en liknande funktion som ”Nevermore” i Edgar Allan Poes ”The Raven”. Situationer och scener som skulle te sig någorlunda vardagliga laddas eller vrids genom den upprepade frasen.

Eldkvarn. Foto: Kotte Management

Förnekelse som retorisk figur, om än inte lika konsekvent upprepad som i de två första sångerna, återfinns i Eldkvarns ”Jag har inte tänkt på dig” (Spotify)Död stjärna (2001). Även situationen är densamma, jaget har blivit lämnat av en kärlekspartner. Sången består av sex strofer varav tre är en varierad refräng. Lämnandets villkor är dock mer oklara än hos Hellström och Dylan.

De tre stroferna som inte är refräng har givits en gemensam struktur av låtskrivaren Plura Jonsson. En miljö som avspeglar djup depression skrivs fram genom att de första raderna beskriver själva scenen tillsammans med adjektiv som signalerar ödslighet: ”Tomma gator när jag går genom stan”. Jaget befinner sig ute om natten, i ”ett stilla regn”. Härnäst beskrivs jagets vilsenhet: ”Här finns bara längtan”, ”Jag vet inte var jag är eller hur lång tid som gått”, ”Inget händer, allting står still”. Den sista strofen innan refrängen inför en nyans i texten: döden: ”Jag väntar på den sista resan hem”, ”Och någons fotsteg som sakta vandra bort”. Men vems? Är det jaget som har en dödslängtan eller är det den älskade som har dött?

Upprepningen i refrängen är ”Jag har inte tänkt på dig” varefter en förmildrande fras kommer: ”nästan alls”, det upprepas två gånger i varje refräng. Tillägget ”nästan alls” eller ”nästan ingenting” fungerar som Dylans ”most of the time”. Det vrider betydelsen och antyder förnekelsen, men indikerar också att jaget är medveten om sin förnekelse. Jonssons text har dock en större detaljrikedom än de två tidigare. Mellan upprepningarna beskrivs intima detaljer i förhållandet. Jaget beskriver smycket om den älskades hals, ”Hur du skälver och ärret på din kind”. I den sista refrängen riktas jagets längtan mot döden där vi kan ana att den älskade finns.

Sången anknyter till den romantiska traditionen, dels genom sitt scenval – natten, regnet – men också genom jagets längtan efter döden. Werther anas i texten. Här finns litet eller inget utrymme för känslomässiga kompromisser och refrängens ”jag har inte tänkt på dig” växer till förnekelsens kärnpunkt.

Förnekelsen behandlas på tre likartade sätt i texterna. Förnekandet fördjupar karaktärerna och skapar även i Hellströms mer schablonnära text en form av djup. Det som sägs är inte det som är verkligt. Framför allt i Dylans text tar det någon genomlyssning innan förnekelsen står klar medan Plura Jonssons text döljer en dödslängtan som inte blir tydlig förrän efter några genomlyssningar. Det texterna har gemensamt är att de byggs runt förnekelse som retorisk figur och runt negationen som vrider vår förståelse ju mer vi lyssnar.