Meny Stäng

Samtal om förnekelse och poesi

Av Cecilia Persson och Carolina Thorell

Förnekelseingång

om den ontologiska och semantiska komplexiteten: ”i sht i skriftspr.) neka (att ngt finnes till l. förhåller sig så l. så), neka till sanningen l. riktigheten l. befintligheten av (ngt), bestrida; äv. i överförd anv. Han förnekar att han har, förnekar sig hava (förr äv. förnekar (att) hava) gjort det. Härmed vill jag icke förneka (icke hava förnekat) att han i det stora hela har rätt. Han förnekar (all delaktighet i, all kännedom om) förfalskningen. Sanningen härav kan ej förnekas. Förneka själens odödlighet. refl.; med person- l. saksubj.: svika sig själv l. sin natur; uppgiva sig själv (sin själviskhet); kasta bort l. dölja l. ändra l. handla mot sin natur o. d., vara l. bliva sig själv olik, underlåta att röja l. uppenbara sig; vanl. 1 uttr. icke förneka sig o. d., röja sig, visa sig, vara sig lik.”

Förnekelse och sanning, är två poler som sliter och drar åt olika håll och ställer den krävande om det inte kan inte undkomma frågan om sanning och lögn. Lögnen ligger och väser som en giftig orm i  förnekelsens rottrådar och förgreningar.  Att skriva om förnekelse, kan ge en smak av kunskapens äpple, men lika gärna tunga insikter om de sju dödsynderna. Sanningen är oerhört salt och lögnen lömsk och förtärande. Skrivkroppens längtan genom salt.

… paniksituationer, situationer utan utväg, utan återvändo: jag har projicerat mig själv in i den andra med en sådan kraft att när denne är borta, så kan jag inte hejda mig och ta mig samman: jag är förlorad för evigt.

ROLAND BARTHES

Går vi till Freud och psykoanalysen så är förnekelse en mycket stark psykologisk försvarsmekanism. Hur jaget, sinnena och huden skyddar sig från ångest och alienation genom att förneka och förtränga det som inte är hanterbart. Förenekelsen som själens fristad,  vars destruktiva skuggvärldar också leder till Förintelseförnekelse och sanningsförnekelser,  i dess många  svårfångade och undeflyende dimensioner. ”Känn dig själv”, som sentensen på Apollons tempel i Delfi lyder och som Freud avslöjat som både bedräglig och bristfälllig ─ i det tillsynes enkla antika levnadsrådet.

Det himmeslvida förnekelsetemat är utan början slut eller punkt. En  “Ad omnia paratus” – Beredd till allt poetik” som siktar både mot stjärnorna och trädtropparna med det tvivlande och sökande poetiska språket. Någonstans börjar allting om och en rad är en rad. Hur göra oss läsbara? Förnekelse är allt och ingenting och den poetiska skrivresan för alla poeter kanske delvis handlar om att gestalta detta mer eller mindre medvetet? En del poeter väljer att underteckna kontrakt likt Hjalmar Gullberg, som en andlig och poetisk vägvisare i diktsamlingen Andliga övningar

EXERCITIA SPIRITUALIA

MELLAN GUD och N.,
här nedan kallad poeten,
har följande överenskommelse
Ingåtts denna dag.
Poeten skall verka på jorden
Som ombud för Evigheten.
För att i kamp mot materien
vinna övertag
måste han lära sig vaka
och utstå nattarbeten,
Guds vilja, ej klåpares regler,
skall vara hans enda lag.
Poeten skall stå som en gränsvakt
med uppmärksamheten riktad
mot levande människoöden
och samtidigt ge akt
på verklighetsproblemet i den värld som är drömd och diktad;
som lön må han vänta sig någras
smicker och mångas förakt.
Sedan det härmed gjorts tydligt,
att Gud är till intet förpliktad,
förklara sig båda parter
nöjda med detta kontrakt.

Att kretsa kring förnekelsen är möjligen att skriva under kontraktet och underteckna det med sitt språkliga sigill? Sanningens, lögnens och förnekelsernas pågående skapelseprocesser, är också poesins gåtfulla väsen, att vara människa, att bli människa och födas som sig själv? En stjärna med vassa, borrande spetsar. Vad är det vi ser? Det dagliga som får det att hänga ihop. Som skeppar materien från morgonens uppvaknande ända in i nattens utstjälpande jaglöshet. Kan förnekelsen sammanfattas? Äkthetens avglans. Via negativa. Berätta vad det inte är, och vad förnekelse kan tänkas vara.

Så åter till de sköra frågorna som fladdar i vinden och letar efter sina fästen och krokar.

Resan till jorden är lång. Som ”den pågående skapelsen”.

Vad förverkligas i skrivandet, i läsandet av poesi. Finns redan förhållandet till något som heter poesi? Innan själva akten äger rum?

Vad sker?

Hur poesin i sig behandlas?

Självrättfärdigheten dödar poesin, dödar den andre. När känsligheten går förlorad gör också samtalet det.

Är lyssnandet det närmaste vi kan komma (”orten”)? Duets möjlighet.

Hur mycket står jag ut att höra? Vad ger innehållet rosor på kinderna?

Verkligt lidande. ”Verklig” masochism.  Övergreppet? I vilka matriser känner jag mig verklig?

Som om jag vore verklig?

Att möta en radikal läsning med en radikal läsning. Hur fri kan en läsning vara?

Hur fri som helst?

När skrivandet i varje ögonblick innan en formulering landar på papperet, är rörelser i ett okänt språk. Noggrannheten som följeslagare. Och generositeten. Hur långt isär innan samtal upphör? Blir till krig? Språk som vill stoppa beröringen. Dikotomiernas utpost        vi – ni     friskt – sjukt    Dia  bolos     Där motsägelserna upphör, olikheterna slås bort. Den livsfientliga renheten.  Beröringen som kan upplösa det absoluta. Rörelsen som bär det som är alldeles stilla. Den som skriver ovanpå det skrivna. Minnet av lagren, historiens livslager – kunskapen om detta. De nya poemen, bärare, omvandlare, okontrollerbara flöden.  Édouard Glissant. Arkipelagiska språkanden, läsningar, övermålningar, omkvädesursprungliga förnyelser. Språken tar sig runt förnekelser, rätt igenom, trots allt. Av de många. Till och med det om vilket en inte kan tala.

När livet utnyttjas krymper det som vi vet. När det får ett vilt svar utan beräkning befrias det.

Nej – Ja    Nej – Ja    Nej – Ja        Varje gång ett