Meny Stäng

Samtal om förnekelse och poesi

Av Cecilia Persson och Carolina Thorell

Förnekelseingång

om den ontologiska och semantiska komplexiteten: ”i sht i skriftspr.) neka (att ngt finnes till l. förhåller sig så l. så), neka till sanningen l. riktigheten l. befintligheten av (ngt), bestrida; äv. i överförd anv. Han förnekar att han har, förnekar sig hava (förr äv. förnekar (att) hava) gjort det. Härmed vill jag icke förneka (icke hava förnekat) att han i det stora hela har rätt. Han förnekar (all delaktighet i, all kännedom om) förfalskningen. Sanningen härav kan ej förnekas. Förneka själens odödlighet. refl.; med person- l. saksubj.: svika sig själv l. sin natur; uppgiva sig själv (sin själviskhet); kasta bort l. dölja l. ändra l. handla mot sin natur o. d., vara l. bliva sig själv olik, underlåta att röja l. uppenbara sig; vanl. 1 uttr. icke förneka sig o. d., röja sig, visa sig, vara sig lik.”

Förnekelse och sanning, är två poler som sliter och drar åt olika håll och ställer den krävande om det inte kan inte undkomma frågan om sanning och lögn. Lögnen ligger och väser som en giftig orm i  förnekelsens rottrådar och förgreningar.  Att skriva om förnekelse, kan ge en smak av kunskapens äpple, men lika gärna tunga insikter om de sju dödsynderna. Sanningen är oerhört salt och lögnen lömsk och förtärande. Skrivkroppens längtan genom salt.

… paniksituationer, situationer utan utväg, utan återvändo: jag har projicerat mig själv in i den andra med en sådan kraft att när denne är borta, så kan jag inte hejda mig och ta mig samman: jag är förlorad för evigt.

ROLAND BARTHES

Går vi till Freud och psykoanalysen så är förnekelse en mycket stark psykologisk försvarsmekanism. Hur jaget, sinnena och huden skyddar sig från ångest och alienation genom att förneka och förtränga det som inte är hanterbart. Förenekelsen som själens fristad,  vars destruktiva skuggvärldar också leder till Förintelseförnekelse och sanningsförnekelser,  i dess många  svårfångade och undeflyende dimensioner. ”Känn dig själv”, som sentensen på Apollons tempel i Delfi lyder och som Freud avslöjat som både bedräglig och bristfälllig ─ i det tillsynes enkla antika levnadsrådet.

Det himmeslvida förnekelsetemat är utan början slut eller punkt. En  “Ad omnia paratus” – Beredd till allt poetik” som siktar både mot stjärnorna och trädtropparna med det tvivlande och sökande poetiska språket. Någonstans börjar allting om och en rad är en rad. Hur göra oss läsbara? Förnekelse är allt och ingenting och den poetiska skrivresan för alla poeter kanske delvis handlar om att gestalta detta mer eller mindre medvetet? En del poeter väljer att underteckna kontrakt likt Hjalmar Gullberg, som en andlig och poetisk vägvisare i diktsamlingen Andliga övningar

EXERCITIA SPIRITUALIA

MELLAN GUD och N.,
här nedan kallad poeten,
har följande överenskommelse
Ingåtts denna dag.
Poeten skall verka på jorden
Som ombud för Evigheten.
För att i kamp mot materien
vinna övertag
måste han lära sig vaka
och utstå nattarbeten,
Guds vilja, ej klåpares regler,
skall vara hans enda lag.
Poeten skall stå som en gränsvakt
med uppmärksamheten riktad
mot levande människoöden
och samtidigt ge akt
på verklighetsproblemet i den värld som är drömd och diktad;
som lön må han vänta sig någras
smicker och mångas förakt.
Sedan det härmed gjorts tydligt,
att Gud är till intet förpliktad,
förklara sig båda parter
nöjda med detta kontrakt.

Att kretsa kring förnekelsen är möjligen att skriva under kontraktet och underteckna det med sitt språkliga sigill? Sanningens, lögnens och förnekelsernas pågående skapelseprocesser, är också poesins gåtfulla väsen, att vara människa, att bli människa och födas som sig själv? En stjärna med vassa, borrande spetsar. Vad är det vi ser? Det dagliga som får det att hänga ihop. Som skeppar materien från morgonens uppvaknande ända in i nattens utstjälpande jaglöshet. Kan förnekelsen sammanfattas? Äkthetens avglans. Via negativa. Berätta vad det inte är, och vad förnekelse kan tänkas vara.

Så åter till de sköra frågorna som fladdar i vinden och letar efter sina fästen och krokar.

Resan till jorden är lång. Som ”den pågående skapelsen”.

Vad förverkligas i skrivandet, i läsandet av poesi. Finns redan förhållandet till något som heter poesi? Innan själva akten äger rum?

Vad sker?

Hur poesin i sig behandlas?

Självrättfärdigheten dödar poesin, dödar den andre. När känsligheten går förlorad gör också samtalet det.

Är lyssnandet det närmaste vi kan komma (”orten”)? Duets möjlighet.

Hur mycket står jag ut att höra? Vad ger innehållet rosor på kinderna?

Verkligt lidande. ”Verklig” masochism.  Övergreppet? I vilka matriser känner jag mig verklig?

Som om jag vore verklig?

Att möta en radikal läsning med en radikal läsning. Hur fri kan en läsning vara?

Hur fri som helst?

När skrivandet i varje ögonblick innan en formulering landar på papperet, är rörelser i ett okänt språk. Noggrannheten som följeslagare. Och generositeten. Hur långt isär innan samtal upphör? Blir till krig? Språk som vill stoppa beröringen. Dikotomiernas utpost        vi – ni     friskt – sjukt    Dia  bolos     Där motsägelserna upphör, olikheterna slås bort. Den livsfientliga renheten.  Beröringen som kan upplösa det absoluta. Rörelsen som bär det som är alldeles stilla. Den som skriver ovanpå det skrivna. Minnet av lagren, historiens livslager – kunskapen om detta. De nya poemen, bärare, omvandlare, okontrollerbara flöden.  Édouard Glissant. Arkipelagiska språkanden, läsningar, övermålningar, omkvädesursprungliga förnyelser. Språken tar sig runt förnekelser, rätt igenom, trots allt. Av de många. Till och med det om vilket en inte kan tala.

När livet utnyttjas krymper det som vi vet. När det får ett vilt svar utan beräkning befrias det.

Nej – Ja    Nej – Ja    Nej – Ja        Varje gång ett Leve

Övermålaren hos Katarina Frostensson. I diktsamlingen TRE VÄGAR får vi veta att någon –kanske gestalten i svart huvtröja som skymtar – har målat över den dikt som satts upp som offentligt verk i landskapet (i skrivande stund: finns han med i texten? Eller har jag skrivit dit honom? Jag tror att han springer där, i den ursprungliga texten).  I all den stund dikten målas över är tomheten åter fylld av möjligheter. Så läser hon övermålarens handling. Precis såsom det var just innan dikten skrevs, eller i det ögonblick just innan läsarens blick skärptes till läsning. Poeten Katarina Frostenssons dikt, placerad i hennes barndoms landskap, också rent fysiskt. Historien övermålas av skrift, av ökensropens poetiska svar. Författaren utför en läsakt på liv och död. Var är din udd! Samtalet fortsätter. Vem är den som målar över? Trots att döden så ofta befinner sig i poesins rum är det kanske den som överskrids. Kriget anropar döden. Poesin anropar livet. Det poetiska språket behöver vrida sig ur varje syftes grepp. Ändå anropa, fortsätta, omöjlighetsbända. Ibland i en oerhörd hastighet, för att också smita ur sitt eget grepp, gå bakom sin egen rygg. Rätt igenom hela historiens landskap.

Pia Tafdrup skriver i Över vattnet går jag – Skiss till en poetik:

”…Om dikten överhuvudtaget har ett mål måste det var att motsätta sig utifrån kommande krav.”

Inte en förnekelse här. Detta är ett inmundigande av det förhandenvarande såsom varande, och själv som människa varande, i världen. Något obändigt som troligen har med sanningsenlighet att göra.

Paul Celan

Att

Sker skrift

Vid Bergsundsstrandsadressen: Den lilla skylten med Nelly Sachs namn.

Utväxlingar. Breven som färdades mellan henne och Celan.

Trots allt sker. Så spränger varje läsning läsningen, varje dikt dikten. Gång på gång döljs ansiktet och gång på gång framträder det.

Tom på tankar, satt jag stilla vid bordet på mitt rum

Mitt sinnes källa orörd, så ogrumlad som vatten;

Så en plötslig skräll och sinnets dörrar flög upp

Och se, där sitter den gamle mannen i all sin alldaglighet.

    Ämbetsmannen Chao-piens erfarenhet av satori.

Sungdynastin – 960 – 1269

Hierarkier, gör er icke besvär!

Trappistmunken och författaren Thomas Merton skriver i Den inre erfarenheten:

…ett slags inre explosion som spränger hans falska yttre själv i bitar och inget annat lämnar kvar än hans ’ursprungliga’ ansikte. Där sitter Chao-pien, densamme och ändå fullständigt annorlunda, eftersom det är den evige Chao-pien, utan något bekant namn, på samma gång ödmjuk och mäktig, förskräkt och road, och fullständigt bortom beskrivning eller jämförelse därför att han är bortom ja och nej, subjekt och objekt, själv och icke-själv.

Att som sker skrift

Det handlar om levande vävnads ursprungliga tilltal. Analoga, synkrona, aldrig digitala.

Att som språk. Berörandet. Sammanhang:andet Därför behöver varje läsning få vara fredad. Varje dikt befriad från att söka sitt. Söka något bestämt. Något som redan är färdigt. De döda begraver de döda. Att låta barnet gå nära språket. Riskera. Sviker det eller läker? Läkningen kan upplevas som svek också. Det kan se ut som hänsynslöshet att gå rätt igenom det. Rättigheter. Litterära rättigheter. Copyright. Rätten till. Levandet. Att avstå från sin bild, sin läsning. Bejaka strömmen av bilder. Nej kan förneka. Ja kan förneka. Nej kan liksom Ja förlösa liv, till sina väsen vara större, i nästa sekund vara frisläppta från sig själva. Vem är det som rör sig bortom ja och nej.  Övermålarens svarta huva försvinner i grönskan.

Poesins sanningar och förnekelsers: Omtolkningar. Omläsningar. Omstarter.