Meny Stäng

Gudomligt ljus i det mänskligt ofullkomliga: Om Harriet Löwenhjelms religiösa poesi

Av Tina Falltorp

Harriet Löwenhjelm på Konstakademien. Foto: okänd.

Finns Gud för de svaga, trasiga och vilsna? Finns Gud för dem som inte ”håller måttet”, som inte på ett självklart vis finner sin plats inom kyrkans väggar?

Jag hittar skärvor i Harriet Löwenhjelms poesi vilka reflekterar ett gudomligt ljus som träffar mig. I sin poesi målar hon en bild av Gud som väcker ett hopp om att Gud också kan se till dem med världsliga mått mätt förtappade.

I Harriets poesi har Gud en central plats. En röd tråd blir snabbt synlig i hennes diktande, det är en kamp om livet, sig själv och tron. Hennes ”dialog” med Gud i poesin visar på en självklar och nästan barnslig tro. Hon rör sig mellan lek och allvar och verkar trygg i att bilden av Gud inte är eller behöver vara glasklar. Med ett öppet sinne duckar hon inte för trons problematik eller synen på och förhållandet till andra religioner.

Harriet Löwenhjelm med kusinerna Mörner.

I ett brev till kusinen Marianne Mörner skriver Harriet Löwenhjelm: ”Men jag vill inte ha min Gud så där öfverlägsen och långt borta. Utan jag vill ha honom nära det mänskliga”.

I hennes dikt ”Gud i himlen har jag hädat” från diktsamlingen, Dikter av Harriet Löwenhjelm, (sjunde upplagan, P.A Nordstedt & Söner 1946), märks hur hon vågar skämta med allvaret och på gränsen raljera över människans ”smutsiga” natur.

Gud i himlen har jag hädat
och min nästa har jag smädat
och bedragit på allt sätt och vis.
Det är försent att återvända
mina båtar äro brända,
jag har givit mig åt Satan till pris.

Och nu så är det bäst att skynda
med att göra ont och synda
den lilla korta tid, som jag har kvar.
Jag vill mörda, jag vill bränna
tills jag plötsligt till Gehenna
efter Herrens stränga vilja nederfar.

När jag läser hennes dikter tycker jag mig se en motsättning i hennes sätt att förhålla sig till Gud och Kristus. Gud för Harriet är den som kräver offer och underkastelse, kräver att människan skall vara ”from och god”, att hon måste förtjäna hans blick – den bild som får mig att tänka på hur Gud framstår i gamla testamentets texter. Jesus däremot vänder sig till den sargade mänskligheten, de misslyckade och ”syndiga”. Trots att Jesus, ur den synvinkeln borde vara lättare att försöka närma sig eller prata om så talar jag lättare om Gud de få gånger jag försöker sätta ord på min tro eller be. För Harriet verkar det vara precis tvärtom, att Jesus är det självklara valet, det är till honom hon vänder sig till i sin nöd och kamp.

I hennes dikt ”Gud fader ger i himlen fest” ur Harriet Löwenhjelm Dikter,bilder och brev (urval av Olle Holmberg, Albert Bonniers förlag 1973), går det inte att missa motsättningen mellan Gud och Jesus, särskilt när hennes tillhörande akvarell visar festen i bakgrunden men i förgrunden sitter Jesus och dinglar med benen utanför molnet och ser sorgset ner på jorden.

Gud fader ger i himlen fest
och främst är Jesu moder.
Dit är bjuden med som gäst
varje from och goder.

Gyllene frukter bjuds i skål´n
och vin på alla borden. –
Jesus sitter på ett moln
och blickar ner på jorden.

Det är Jesus hon sträcker sig efter, han som en gång var människa, han som borde förstå hennes mörker och lyssna till hennes böner. Det målar hon ödmjukt tvivlande och precist i dikten ”En syndigs bön”, ur Bönbok, (Nordstedt 1964).

Min själ är fridlös, mitt sinne sjukt
av en hemlig och syndig längtan.
Blir Gud Faders stenhjärta aldrig så mjukt
att han lyssnar i nåd till min trängtan?
Jag har inte kraft att begära,
Jag äger ej rätt till att få.
För din sons, Herren Jesu Christ skull
giv mig ack! giv mig ändå!

[ … ]

Du milde och nådige Christe,
kan du, säg kan du förstå?

Harriet Löwenhjelm 1917. Foto: Ulf von Konow.

Harriet var inspirerad av sin ibland dagliga läsning av Sören Kierkegaard som är en av Nordens mest inflytelserika filosofer. För Kierkegaard är präster detsamma som nonsens, religion för honom är något helt annat än vad som framförs från predikstolen. Då den officiella kyrkan står för ämbeten, status och något socialt förankrat är Kierkegaards kristendom förenat med ångest, förtvivlan och utstötthet. Jag kan så väl känna igen mig i hans resonemang, jag tror hans ord talar till dem som har en tro men som brottas med ”kyrkokulturen” som den ser ut och är uppbyggd. När jag läser om Harriets livsresa och lyssnar till tonen i hennes poesi om Gud kan jag förstå att hon också fann beröringspunkter i Kierkegaards tankar om tro och religion. Detta blir uppenbart i hennes diktsamling Bönbok. Hennes självklara och enkla barnatro lyser igenom men också nöden och ropet från en vilsen trött själ som är liten i världen och inför Gud.

I Bönbok finns en dikt som heter ”Sårfotad nöter jag tempeltrappan”. Den beskriver så naket och samtidigt så typiskt lekfullt kampen med tron på/mot/med en Gud vi aldrig sett ansiktet på och vars tystnad är det enda vi med säkerhet hör.

Sårfotad nöter jag tempeltrappan
Urblekt och trasig är pilgrimskappan
Unken av jordens fukt.
Si, jag vill dansa på panterhuden
Dansa inför den Okände Guden
Rusig av rökelselukt
Offerflamman irrar
Guden tomögd stirrar
Mot en töcknig natt

För mig är det svårast när tron ”kliver ur” verkligheten, när livet och människans alla skikt inte får genomsyras. När det upplevs som hälften av det jag är måste lämnas hemma för att jag ska passa in i kyrkan. Den mindre smickrande sidan av mig själv stirrar mig i ögonen varje dag, trots det vågar jag närma mig Gud men har svårare att våga vistas i och känna mig hemma inom kyrkans väggar.

Harriet är ibland cyniskt brutal, som om hon tappat allt hopp om mänskligheten. Det är tydligt att hon inte blundar för det smutsiga och tilltrasslade hos sig själv eller i mänskligheten överlag. Hon målar orden i svart men ljuset och hoppet sipprar ändå igenom. Hon inser ödmjukt vårt behov av vägledning och ropar högt efter nåd i dikten ”Jorden är full utav synder och skam”, ur Bönbok.

Mänskornas sinnen är hårda och små,
mänskornas hjärtan är kalla,
kunna och vilja ej heller förstå.
Vart dina blickar må falla,
möter du lögn och dumhet och hån
stackars Guds son!
stackars Guds enfödde, blödande son.

Kom, Guds son, och hjälp oss ändå!
Hjälp oss ty du är den ende!
Säg, vart skulle vi eljest gå
gå med vårt bittra elände?

Harriets liv blev kort, hon dog 1918 endast 31 år gammal. Under hennes sista tid blir det smärtsamt tydligt i hennes dikter att hon förstår att hoppet om hennes liv är ute, och då är det varken tal om Gud eller Jesus. Det får mig att tänka på själens mörka natt, hur till och med Jesus ropade när han hängde på korset ”min Gud, har du övergivit mig?”, Mark 15:34. Inför döden står vi ensamma, helt avklädda på allt och då kan även en stark tro sen barnsben börja vackla. Jag har sett det på nära håll, men det är som det ska vara tror jag. Om Guds nåd finns så tror jag det är i dödsögonblicket det ger oss vingar – när vi inte har något kvar i oss själva, det är då vi får allt.

I en av hennes sista dikter ” Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.” ur Dikter av Harriet Löwenhjelm, (Litteraturfrämjandet, trettonde uppl. 1980), gestaltar hon sin längtan efter mänsklig värme och gemenskap men också sin bävan inför döden.

Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. – Du vill ju stanna,
stanna tills jag själv måste gå.

[ … ]

I natt skall jag dö. – Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. – Vem, vem skall jag fråga
vart jag skall resa – till vilket land?
I natt skall jag dö. – Och hur skall jag våga.

Mot slutet återstår bara ensamhet och meningslöshet. Och det upptäcker jag i den enda orimmade dikt som jag läst av Harriet Löwenhjelm, ”Natten står grå utanför mitt fönster” ur Att skjuta en dront, Harriet Löwenhjelm – dikt, bild och konstnärskap, (Albert Bonniers Förlag 2016).

Natten står grå utanför mitt fönster.
Och bak fjärran fuktiga skogar rasslar ett tåg.
Vad det är gräsligt att leva.

[ … ]

Ingen mening finns i mitt fattiga, förspillda liv,
Som rinner bort – nej, ingen mening.
Vad det är gräsligt trist att leva!

Dikten gör mig det svarta till trots inte nedslående, för däri ligger mitt hopp och min bräckliga tro på att när mörkret tycks ha segrat, då spränger ljuset det i bitar.