Meny Stäng

På samma frekvens

Av Mattias Käck

Självporträtt av Harriet Löwenhjelm.

En sommar och en halv höst skiljer deras liv åt. Harriet Löwenhjelm dör den 24 maj 1918 och Werner Aspenström föds den 13 november samma år. Det finns många skillnader i deras författarskap men jag ser en gemensam linje. Det är i estetiken, i utgångspunkten för deras skapande.

”Följ tonen som tonar för dig” skriver Aspenström i sin ”Hypnos för människoharar” och Löwenhjelm har redan replikerat genom att stryka under en mening hos Kierkegaard: ”Man kan døe, man kan blivve ulykkelig, men Meningen i sit Liv kan man dog bevare og Troskaben mod Ideen.” Både Aspenströms och Löwenhjelms skapande äger en stor integritet. De vill samtala men lyssnar inåt – låter form, idéer, tankar, rytm och vokabulär bilda en helhet, en omisskännlig egen ton. Deras egenart och originalitet ger en smalare publik men gensvaret dubbleras hos den publik de når.

Jag tänker på de gånger som jag verkligen har drabbats av konst och litteratur. Går det att beskriva vad som händer? Det är rotlöshet och ensamhet som sveps bort, det är våldsamma perspektiv-förskjutningar, det är en klarsyn – eller kanske snarare en samsyn, en samhörighet. Visst kan konst lära oss att få syn på den andra, att närma oss det främmande, men motsatsen finns också. Detta att höra samma ton. Hur lite vi kan förstå av oss själva, våra med-människor, djuren, växterna, tidens riktning och vardagshänd-elserna vid rymdens bortre solsystem, så återstår alltid känslan av att vi sänder våra frågor genom ljus och mörker på samma frekvens. När tonen tonar för oss.