Meny Stäng

”sköt en ekorre och bommade på en nötskrika”: Om Löwenhjelmssällskapets 100-årsfirande

Av Magnus Grehn

Harriet Löwenhjelm i Norge 1916 med fästman och vän. Foto: Okänd.

Den 24 maj 2018 var det 100 år sedan Harriet Löwenhjelm dog på sanatoriet Romanäs sju kilometer utanför Tranås. Det uppmärksammades av Löwenhjelm-sällskapet och Kultur & fritid, Tranås kommun, med ett arrangemang vid Romanäs. Sanatoriet var ritat av arkitekten Carl Westman. Det invigdes 1907 och var verksamt till 1960, därefter drev Göteborgs kommun en alkoholistanstalt i byggnaderna fram till 1990-talet. Romanäs är nu privat egendom och har stått tomt en längre tid, men renoveras. Tyvärr kommer inte allmänheten in i byggnaderna, så Mattias Käck och Gunnar Edander fick tala och sjunga utanför.

Mattias Käck berättar om Harriet Löwenhjelm utanför Romanäs. Foto: Magnus Grehn.

Det var ett strålande majväder och över 100 personer kom för att hylla Harriet Löwenhjelms minne. Mattias Käck talade främst om Löwenhjelms tid på Romanäs, samt mera generellt om hennes liv. Edander sjöng poetens dikter a cappella. En dam som bott och arbetat på sanatoriet som ung på 1940- och 1950-talet berättade att minnet av Harriet Löwenhjelm fortfarande levde kvar under hennes tid i Romanäs. Hon fortsatte att tala om hur det var att arbeta och leva i Romanäs, som var ett eget litet samhälle.

Vi samlades alla runt en minnessten utanför byggnaderna. Mattias berättade att Harriet fick diagnosen tuberkulos 1913 och efter att varit på sanatorium i Danmark kom till det privata sanatoriet Romanäs den 14 augusti 1914, då hon på grund av första världskriget snabbt tog sig till Sverige. Romanäs lovade ”Natursköna omgifningar. Vidsträckta promenader. Moderna, hygieniska anordningar”.

Mattias berättar medryckande om hennes dagboksanteckningar, som att: ”19.8.1914 Jag slog ihjäl en orm, 17.11.1915 Gick ut och sköt en ekorre och bommade på en nötskrika. Flådde ekorren, 1.9.1917 Låg på balkongen. Mamma och jag lekte Indiska Oceanen.” Löwenhjelm gjorde flera intressanta vänskaper på sanatoriet till exempel den danska adelskvinnan Daisy Grevenkop-Carstenskiold som kom till Romanäs för sitt morfinmissbruk. Daisy och Harriet lyckades nästan bli relegerade från Romanäs då de bröt mot kurreglerna, till exempel genom att åka rullskridskor i sanatoriets källare under tysta timmen. Efter en olovlig utflykt blev dock Daisy bli relegerad.

Gunnar Edander sjöng flera av Harriets dikter a cappella som: ”Beatrice- Aurore”, ”Tallyho Tallyho”, ”Är jag intil döden trött” och ”Tag mig. Håll mig” på ett stämningsfullt vis.

Den ikoniska bilden av Harriet Löwenhjelm på Romanäs sanatorium. Foto: Ulf von Konow.

Mattias berättade om det sorgliga slutet för Harriet Löwenhjelm. Hösten 1917 började Harriet inse att hon inte skulle klara sig, den 13 oktober fick hon beskedet att tuberkulosen spridit sig till halsen. Löwenhjelm började att samla ihop sina dikter och texter till manuskriptboken. Hon ville att Elsa Björkman-Goldsmith skulle ta hand om hennes litterära kvarlåtenskap. I slutet av april 1918 mottog Elsa Björkman ett telegram från Harriet – ”fröken Löwenhjelm önskar träffa fröken Björkman före utgången av maj”. Elsa var på rödakorsuppdrag i Moskva. Finland var stängt på grund av kriget så hon var tvungen att åka genom det krigsdrabbade Tyskland och kom fram till Romanäs den 22 maj där hon träffade Harriet innan hon gick bort den 24 maj 01.25.

Harriet Löwenhjelm efterlämnade bland annat en orimmad dikt – ”Natten står grå utanför mitt fönster, i bak fjärran fuktiga skogar rasslar ett tåg, hvad gräsligt trist det är att dö…” De rasslande tågen om natten ut med stambanan är något man kan identifiera sig med än idag i Tranås.

Gunnar Edander avslutade med att sjunga den gripande dikten ”Tag mig. Håll mig”.

En lång kö bildades för att köpa Mattias Käck och sällskapets fina bok – Harriet Löwenhjelms värld – En collagebok av Mattias Käck. Jag och mitt sällskap började gå mot bilarna för att fly de blodtörstiga myggen.