Meny Stäng

Ångest kärlek och orättvisor – om svensk nätpoesi

Av Peter Nyberg

Illustration: Jaako Suomalainen
Illustration: Jaako Suomalainen

Under en lång tid var jag nätpoet. Oregelbundet lade jag ut mina verk och hoppades att någon skulle kommentera dem, kasta till mig ett positivt laddat superlativ eller i alla fall ett komparativ. Det hände sällan, men jag fick ett par goda vänner och nästan en kärlek medan jag och några andra röster från cyberrymden diskuterade. Kanske ligger de fortfarande där, mina alster, som en del av den poesimassa som helt ordinära människor har lagt ut på nätet. För närvarande menar sig sockerdricka.nu ha 414 498 dikter på sin sida och poeter.se säger sig ha ungefär lika många poetiska verk. Det är de två största internetsidorna för svenskspråkig dikt och utöver dem finns en handfull mindre aktörer. Med tanke på mängden dikter som produceras har jag svårt att tro att poesin egentligen befinner sig i kris på andra sätt än rent kommersiella.

Det första intrycket av poesin på Sockerdricka och Poeter är att jagen har intagit en central ställning i texterna. Inte nödvändigtvis diktarjagen utan poeterna. Läsarna utgår i hög grad från att skribenterna försöker beskriva sig själva och sin vardag, inte en fiktiv figur som bara delvis eller inte alls överlappar det egna jaget och vars främsta uppgift är att vara en typ av företrädare för författarens tankar. Just i detta att diktarjaget och författaren är så hårt knutna mot varandra ligger en del av skribenternas problematik i förhållande till den professionella poesin. Nu är det en postmodern trend att låta sin gestaltning påskina likheter med författarbiografin, just det är således inte något exklusivt för nätpoeterna. Både Åsa Ericsdotter och Johan Jönson använder tekniken. Medvetet. Den yrkesverksamma skribenten vet att det är texten i sig som är det