Meny Stäng

Ångest kärlek och orättvisor – om svensk nätpoesi

Av Peter Nyberg

Illustration: Jaako Suomalainen
Illustration: Jaako Suomalainen

Under en lång tid var jag nätpoet. Oregelbundet lade jag ut mina verk och hoppades att någon skulle kommentera dem, kasta till mig ett positivt laddat superlativ eller i alla fall ett komparativ. Det hände sällan, men jag fick ett par goda vänner och nästan en kärlek medan jag och några andra röster från cyberrymden diskuterade. Kanske ligger de fortfarande där, mina alster, som en del av den poesimassa som helt ordinära människor har lagt ut på nätet. För närvarande menar sig sockerdricka.nu ha 414 498 dikter på sin sida och poeter.se säger sig ha ungefär lika många poetiska verk. Det är de två största internetsidorna för svenskspråkig dikt och utöver dem finns en handfull mindre aktörer. Med tanke på mängden dikter som produceras har jag svårt att tro att poesin egentligen befinner sig i kris på andra sätt än rent kommersiella.

Det första intrycket av poesin på Sockerdricka och Poeter är att jagen har intagit en central ställning i texterna. Inte nödvändigtvis diktarjagen utan poeterna. Läsarna utgår i hög grad från att skribenterna försöker beskriva sig själva och sin vardag, inte en fiktiv figur som bara delvis eller inte alls överlappar det egna jaget och vars främsta uppgift är att vara en typ av företrädare för författarens tankar. Just i detta att diktarjaget och författaren är så hårt knutna mot varandra ligger en del av skribenternas problematik i förhållande till den professionella poesin. Nu är det en postmodern trend att låta sin gestaltning påskina likheter med författarbiografin, just det är således inte något exklusivt för nätpoeterna. Både Åsa Ericsdotter och Johan Jönson använder tekniken. Medvetet. Den yrkesverksamma skribenten vet att det är texten i sig som är det viktiga, inte författaren. Det själsexhibitionistiska hos den professionella poeten styr mot gestaltningen, texten, orden, inte mot den som nedtecknar dem. Motsatsen gäller i hög grad för nätpoesin. Här är det inte enormt viktigt att skapa ett poetiskt starkt språk, tvärtom tycks orden ibland vara hopslängda lite som det faller sig. Framför allt är det innehållet som lyfts fram. Ofta tycks man vara ute efter kommentarer av typen ”Håll samman, jag tror på dej! Kram!”. Man söker stöd, inte poetiska eller skrivtekniska råd. Inget fel i det, det självanalytiska skrivandet är en nog så viktig nivå, framför allt för de oroligt sinnade.

Jag uppfattar internetsidorna som en form av poesiskola därför finns det flera dimensioner av problemet med jagcentrering. Poeter och Sockerdricka är skapade för att skrivande människor ska ha ett forum där de kan mötas, visa upp sin poesi och ge varandra stöd och råd. Som nämnts är man på sidorna bra på att ge varandra stöd. Råden är det sämre ställt med. Här följer en serie kommentarer till dikten Min kropp av blaite på poeter.se:

Jazz-75
Du berör alltid. Den här var Så bra!

sulimaa
Bister verklighet …

Spir@
Snyggt men gör ont att läsa…

kråkan
finner inga ord..mycket bra..gör
ont..såklart..

hundra sekunder
Oj. Den här var riktigt riktigt bra!

Baystream
Ooooh ooohhh ohhhhh!!!!
Den här känns, den är rätt enkel i sig,
otroligt vacker… men den känns fan i
hela bröstet. Vilken bild den
framkallar.

Kan va för att jag läser en bok om
trafficking just nu, kanske inte. Bra!

Svartsilver
svart och vackert.

Det här är en ovanligt lång serie kommentarer. Normalpoeten, och här uppskattar jag värdet synnerligen selektivt, får ungefär en tillskyndare varannan dikt. Genomgående ges dock den här typen av kommentarer: positiva enkla tillrop, möjligen en snabb anekdot ur den egna verkligheten, enstaka gånger någon association som läsaren händelsevis har kommit att tänka på. De är välgörande för författarens självkänsla men inte direkt uppbyggliga för hans eller hennes fortsatta poesigärning. Under de timmar jag surfat runt på sidorna har jag inte sett en enda grundligt utförd analys av någon enda dikt.

Poeterna tycks således vara ointresserade av andras verk men ivriga att få sina egna kommenterade. Därför krävs någon form av metod. För att bedömas av okända tvingas man skriva omdömen om andras dikter, vilka man uppenbarligen inte orkar sätta sig in i. Utan att vara medveten om vilken otjänst man gör sig själv skriver man bara ett kort och glatt tillrop. På det sättet blir varje enskild poet en mästare, dikterna värderas uteslutande positivt. Paradoxalt nog får det två effekter. I det självförtroende som skapas skulle somliga poeter kunna utarbeta sin stil och förbättra sig. Lyfta. Genom de egostärkande kommentarerna skulle andra poeter kunna invaggas i tron att deras göranden är fullgoda och nöja sig med att reproducera sina dikter i samma språkliga form om och om igen.

Jag tror att värderingen av dikter är underställd analysen av desamma. Att tycka att något är bra eller dåligt är bara en följd av den personliga historien, utvecklingen och beläsenheten. Att se vilka fördelar och nackdelar en stil har i förhållande till ett motiv är mer värdefullt. Insikterna från analysen av andras dikter kan därefter lätt överföras på den egna diktningen.

Framför allt tre motiv är populära på Sockerdricka och Poeter: Kärlek, ångest och orättvisor. Det är ingen slump, tvärtom tycks det vara grundstenarna i mänskligt liv och lidande. Vi ska se hur motiven behandlas.
Kärleken har två ansikten, antingen är den fantastisk eller också är den livshotande. Vi börjar i den fantastiska delen av kärleken. Såhär beskriver Nicklas Wigö kärleken på Sockerdricka:

Livet känns sällsamt
jag njuter av stunden
och dina behag
gör mig svag

det finne en styrka i kärlek
jag knappt kan förstå
jag är så glad
att det blivit vi två

jag ser ljuset strömma
ut från din själ
när du öppnar din blick
fri från besvär

Utdraget är från en längre dikt bestående av en mängd fyraradingar. Vad som kännetecknar diktningen är att den faller tillbaka på vedertagna uttryck. Ljuset strömmar från själen, blicken blir fri från besvär och jaget njuter stunden. En första del i utvecklingen mot att bli en fullödig poet är att man tar över andra författares sätt att uttrycka sig, genom att härma känner man så att säga in poesins väsen. Först därefter kan man frigöra sig och utveckla en egen stil. Oftast har nätpoeterna hunnit ungefär såhär långt och det schablonartade uppskattas av läsarna. Man lutar sig mot det invanda. Wigös form är någorlunda avancerad, det finns en antydan till rytmik och åtminstone assonanser. Att dikten hålls ihop genom de korta fyraradingarna är också ett tecken på att poeten experimenterar med och utvecklas mot en mer avancerad lyrisk teknik.

Det finns också gott om dikter som på något sätt gör upp med kärleken. Oftast handlar det om att någon blivit sviken och är ledsen eller arg. De ilskna dikterna tycks oftare bli originella. Karolin Bernacca skriver till exempel på Sockerdricka i dikten Du är så jävla dum: ”du är kall och rå, behandlar mig som en jävla bigarå” och ” Så jävla irriterad / När jag är med dig är det som jag blir infekterad.”. Rimmen och de absurda bilderna gör texten egensinnig och det ironiska tillåts runda av vreden på ett fint sätt. När nätpoeterna konfronterar de sorgsna nyanserna av kärleken blir tonen lätt överkänslig och det vedertagna radas åter upp: bittra tårar, mörker, skuggor, regn och så vidare.

Sockerdricka fungerade en gång som ett forum för självskärare, men på senare tid har man aktivt arbetat för att få bort de romantiska blodsdikterna. Inte desto mindre är ångest ett återkommande motiv. Här blir det extra tydligt att dikterna snarare är ett sätt att uttrycka sitt behov av stöd och hjälp än genuina språkskapelser. Oftast handlar den ångestladdade poesin om att diktjaget fått nog, om demoner som viskar att jaget är dåligt, om människor som behandlar jaget hemskt, om social rädsla, om blod – både som bärare av genetiskt arv och som symbol för självstympning – om svårigheter att äta, om svårigheter att leva. Så här inleder Matilda Ida Anette en typisk dikt om ångest på Poeter:

Nattens ångestdemoner
De drar i mitt väsen
åt alla håll
de sliter och slår och skär sönder
mitt jag
till en liten blodig hög på golvet

Utan tvekan fyller poesisidorna här en funktion. Människor får skriva av sig, de får visa upp sitt lidande och de får bekräftat att deras känslor är vanliga, vilket är lättare i ett sammanhang som inte är personligt intimt. En oerhört positiv iakttagelse är att jag inte såg till någon nätmobbning på internetsidorna – vilket jag inser inte är detsamma som att den inte existerar –något som torde vara utgångspunkten för att kunna öppna sig så fullständigt som många poeter gör.

Det tredje stora motivet som konsekvent behandlas är orättvisor. Kanske är det här som jaget betonas minst, istället är det en typ av världssamveten som träder in och förklarar hur orättvis tillvaron är för oss. Ett trevligt försök är Arne Östlunds dikt Pamparna som är skriven efter mönster av Heinrich Heines Vävarna. Här följer inledningsstrofen:

Nu faller en tår på våra tänder.
Vi sitter vid makten med gnidande händer.
Sverige, vi köper svepningen din.
Mångfaldig förbannelse väver vi in.
Vi pampar, vi klampar.

Poeten har erövrat formen och använder den i imiterande syfte. Vridningen av texten är också välanpassad och ironisk på ett smart sätt, inte minst för att diktaren på bilden som pryder hans presentation bär en kavaj med vit skjorta och röd slips, alltså till det yttre själv tycks vara en pamp.

Mindre sofistikerad i formen men som ett exempel på en god iakttagare fungerar davenport i dikten stålspännen mot hud på Sockerdricka:

en kvinna i sydafrika kanske blir brutalt våldtagen av tre män,
ett treårigt barn i skåne kanske blir slaget av sin pappas skärp med stålspänne,
eller en baby på fyra dagar till en psykiskt störd mamma kanske fryser ihjäl på en kyrktrappa.
och jag äter pommes och tittar på robinson.

Att konkretisera reflektionen blir här viktigare än språk och visuell uppställning. Något ska sägas och det sägs i det närmaste prosaiskt om än genom att bryta raderna och utesluta stora bokstäver, vilket inte nämnvärt förändrar intrycket av texten.

Nätpoesins popularitet ligger inte i att stora poeter danas på sidorna utan i att skribenterna lägger grunden för ett socialt nätverk i vilket människor i alla åldrar kan träffas och berömma varandras dikter, för att på det sättet skaffa bättre självförtroende och genom den ökade självkänslan utvecklas, inte minst som individer.

Skälvande letar jag slutligen efter mina verk, minns inte längre lösenordet men söker mitt namn i massan. Det är enkelt att omskriva andra, att kategorisera de omkringvarande, att se brister och möjligheter med andras skrivande. Och när jag till sist får upp en av dikterna: också jag förtjustes av vedertagna formuleringar och godhjärtade kommentarer.

Texten är också publicerad i Ny Tid 1 april 2011

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

18 + 1 =