Meny Stäng

Anna Andali Signesdotter

Av Peter Nyberg

Anna Andali Foto: Privat
Anna Andali Signesdotter. Foto: Privat

Vilken var den första poesi som du blev berörd av? Hur är poesi som du berörs av? Har du någon favoritpoet?

Den första poesi som berörde mig, sådär särskilt och till inomlycklig, är skriven av Kahlil Gibran. Jag fann hans underbara texter i den lilla boken PROFETEN. Jag älskar både hans måleri och författarskap.

Berörande poesi för mig, är nära som nuet, evig som regnbågen och innanför som hjärtans förtroenden.

Och jag gillar Bruno K. Öijer jättemycket.

Vad skriver du om? Hur medveten är du om formen på dina dikter? Varifrån får du inspiration?

Jag skriver om känsel. Den grafiska formen ser jag tydligt. Den kontrollerar jag och bestämmer mig för. I övrigt råder själskänslan och trycket från min längtan. Inspirationen får jag från min livslusthunger, från besvikelserna och såren. Från tacksamheten och lyckorna. Men, mest av allt från Kärleken och förstås från naturen.

Varför valde du att publicera dig på nätet? Har kommentarerna som du har fått utvecklat ditt skrivande? Publicerar du dig på flera olika forum samtidigt?

Det var min yngsta dotter Anna-Frida som absolut ville att mitt skrivande skulle synas. Hon guidade in mig till nätskrivandet medan dottern Linnea och sonen David ivrigt hejade på. Vi var glada familjen när jag loggat in och installerat mig på poesisajten Sockerdricka. Från estradpoesi förändrades nu mina dikter till mer skriven poesi (mer för läsning anar jag). Jag publicerar mer direkt i flöde nu, mer spontant och med mindre stenhård självcensur. Interaktionsfaktorn i poesiskrivandet på nätet är utvecklande tycker jag. Det finns också en förflackningsfara i det motståndslösa nätskrivarsammanhanget. Så mycket text så lätt att hiva iväg kan göra att jag glömmer att ha min egen självskärpa, skärpning. Blir luddig och suddig. Och i värsta fall slapp och aningslöst oreflekterat skriver mer och mer på slarv.

Det finns en poesisajt till som jag är och nosar, sniffar runt på. Men jag har inte klivit in där helt än. Första skrivarsidan man publicerar sig på blir nog speciell på något sätt och får en särskild sorts personlig nostalgi.

Dikter


d r ö m ä t e r

jag är den där delen

av dig

som inte vill bli verklig

svartne röttne vittne

ModerJord
grusadottir

hon som ligger i glas, hon ligger i glas MED DROPP

drar från höger
u p p å t b ö j n i n g s

med levande
tungspetsens

undrande

s o r g s e n v a n d r ar

andningens väntan
på information

n e r å t b ö j n i n g s
till vänster

insidan av en flickas
mun

första gången

för första gången
kysst

allt av mun
s v ä l l n a d s v u l l n a f l e b b i g a
liknar inte ens läppar

drar inget mer
tungan vill inte
leva
ingen information
söks
bara blundande flegma

springor för pupiller som
ser

droppen efter droppen efter droppen efter
droppen..

som faller

flyter

hasar

som faller ner

ingen som vet

ingen som någonsin

som faller

flyter

hasar

som faller ner

ingen människa

bara blicken

bara blick

en blick

en blick som

suger sig fast

med droppen som följer droppen som följer

droppen
som..

den sommaren
för första gången
kysst

av nettans
p a p p a

veckla ut

i ditt ljus gör det inget

med överarmens insida fick jag höra

det går att lyssna
på pulsen inom sig
den låter
som om
kroppen kastar lasso
hörde det
när jag la armen
om mig själv

verkar vara
ett helt nöjesfält
därinne

osagt

det ligger oskyddade ord
på hennes läppar
därför

låter hon bli
att röra dem

skriv till skrivaren – jag lovsjunger dig

POET författare

drömde jag dig

drömde jag din hand vid min

drömde jag orden hos min glädje

över dig

såg jag ljusskyn

eller

visst skrev du mig visst

m

e

n

jag har märkt det från förr nu påminns jag igen

du städar så fritt där dina tassar

mjukat marker

du städar

så fritt

efter

när du självraderar

dig

a

t

t

jag kan missförstå och tro att du inte skrivit

men glädjeglimten som daggdroppetindrar viskar jag skulle inte ligga här

inom dig

o

m

poeter aldrig skrivit

det skrämmer mig om du suddar dessa orden i likan hast

det sköna jag vill lägga om dina axlar

skrivarkransen jag vill forma kring dina känslolockar

för du

är sådan gåva här i cybern

för mig strålar du som

den tusenårsvisa stjärnan

blickar du från livets mångsideshåll

och du skriver så livet är värt att mening menas

med allt vad vi orkar oss i tid och rum

med detta skriv

vill jag visa dig

hur mitt hjärta

ser dig

älskar

aktar

värnar

uppfylls av

och önskar

hälsar dig

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

11 + 2 =