Meny Stäng

Malin Asplund

Malin Asplund

Vilken var den första poesi som du blev berörd av? Hur är poesi som du berörs av? Har du någon favoritpoet?
Den första poesi jag blev berörd av var när jag av författaren Benkt-Erik Hedin fick en diktsamling han skrivit, ”Dikter tillsammans”. Jag kan ha varit elva eller tolv år och det är mitt tidigaste minne. Förutom det är jag uppväxt med författande föräldrar som tidigt gav mig tillgång till poesi och övrig text. Poesi jag berörs av idag är den omde stora livsinsikterna, dödens slutgiltighet, kärlekens kraft och livets korta varande. Jag har, förutom de gamla storheterna som t.ex. Pär Lagergvist, Karin Boye och Edith Södergran, en klar favorit i Eeva Kilpi.

Vad skriver du om? Hur medveten är du om formen på dina dikter? Varifrån får du inspiration?
Jag skriver, hur klyschigt det än må låta, ur hjärtat, ur mitt inre, ur ett driv att förstå och bli förstådd. Betraktande livet och döden. Jag skriver så det tilltalar mina ögon estetiskt men tar ingen hänsyn till formen i övrigt. Inspirationen kommer från allt runt mig, barnen, kärleken, politiken, världens storhet eller skosnörens förmåga att knyta upp sig själv. Häpnaden och vördnaden är, skulle jag själv säga, min största tillgång.

Varför valde du att publicera dig på nätet? Har kommentarerna som du har fått utvecklat ditt skrivande? Publicerar du dig på flera olika forum samtidigt?
För att nå andra människor, testa hur långt mina dikter kunde beröra. Kommentarer är ofta inte konstruktiva vilket jag tycker är fullkomligt ok. För mig är det stöd att fortsätta uttrycka mig, givetvis är bekräftelsetörsten närvarande. Jag publicerar mig inte på fler ställen, hittills.

 

sonen till en mor

alla dina ord börjar med h

mina börjar med kärlek

dina ögon ser ingenting

inom dig växer oceaner

i allt är du magisk

om du bara visste vad himlen var

hur molnen seglade och fåglarna sjöng

jag ger det till din barnasjäl

som tårar i nattens tomma rum

 

november

vi springer ifatt

längtan och liv

i mitt hjärta

virvlar höstlöv

röda

november kommer aldrig igen

 

häpnad (jag åker till Ikea en annan dag)

nej, jag

är inte

kåt

men jag

har

bra

minne

och ett långsamt döende barn

 

för många ord mellan mig och moll

melankoli

jag hade mil

av grönska

vid mina fötter

då valde

du

att vända om

 

Jag vet att världen bortom isen brinner

Jag vet

att du brukar se

på mig när jag sover.

Jag brukar blunda då. Sover gör jag inte. Jag drömmer. Att

jag önskar att jag var någon annanstans. Mellan månen och

kung Bores land, mellan Venus och det svallande sundet i

väster. Var som helst men inte här, bortom isen som

brinner.

Bärandes det barn jag aldrig fick. Närandes den kärlek som

aldrig blir

min.

Jag vet. Jag drömmer hemska drömmar. I en värld av vaket

barbari,

drömmer jag om

kärlek.

 

minnet av det som aldrig blev – längst in

mina fingrar minns dina lockar lockande slingrande mörka

min ryggrad minns dina händers sökande smekande läkande

minns ditt bröst mot mina varma längtande dina tår på mina

trippande dansande mitt hjärta minns sorgen svärtan ångan

fnösket dagarna som aldrig kom

 

Morfar

bilden av dig luktar tobak

och hav

hav morfar, och kärlek

dina fårade kinder

lyser stolt socialism

din själs röda fana

din stolta näve du en gång spottade i

före påtvingad nazihälsning

”ja jävlar, där höll man på att stryka med”

ja, jävlar morfar

vad stolt du vore

om du visste

vad stolt jag är

över arbetarblod

mitt röda hjärta

mina barns tankfullhet

och omtänksamhet

ja, jävlar morfar

vad vacker du var

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

18 − fyra =