Tänkandet kan börja i intet

(12 punkter mot en annan litteratur)

Av Freke Räihä

Freke Räihä. Foto: Anna Drvnik.

1.

Varje verk är nytt, varje verk kräver sin egen poetik. Den som upprepar sig står stilla; detta stillastående är död. Du sjunker, du kan inte skriva samma bok en gång till.

I dikten ”Varje ögonblick är en ensamhet” i översättning av Birgitta Lindqvist (2017) skriver poeten Yu Xiu Hua att:

”Det är skamligt när en sjuk döljer sin sjukdom.”

Jag döljer det som är jag, jag skriver fram det. Jag förstår inte.

”Jag är ensam, dikten är ensam

och återstoden tillhör maskarna”, säger poeten Cees Nooteboom i poeten Lasse Söderbergs översättning från 1995 och på frågan om vad poesin ska göra svarar poeten Johan Jönson i Essänr. 1 från 2017:

”Jag vet inte. Jag vet inte.”

Jag tänker på det som skiljer väg från stig.

Jag samlar det omöjliga i en kastlåda. Som blytyper.

Jag ska ge mig i väg på en lång resa, en dikt, en poesi.

Jag tar med mig en bok jag har läst och

en bok jag inte har läst.

Den dragna linjen mellan dem motsvarar det litterära greppet. En punkt som rör sig.

Kanske rör dig. Men det är runt tomrummet som linjerna dras och det är tomrummet som skapar förutsättningarna för skapandet.

Jag tänker två skålar mat, två koppar kaffe.

”Jag vill alltså visa att vi bär oss åt som om vi äger alltsammans, men det är en vanföreställning”, säger poeten Marja-Leena Sillanpää i Opulensi april 2019.

Bilden visar bara underlagets form. Dess punkter sammanbundna med varandra.

I Hemlighetstillståndet(2011) skriver poeten Inger Christensen genom poeten Marie Silkeberg (eller om det är tvärtom) att man i diktandet försöker producera något som man redan själv är en produkt av.

 

2.

Men vad måste en poesi vara, ett tvivel, en

förtvivlan, ett ingenting – som är öppet nog eller slutet nog.

En poesi måste ingenting.

”Jag skriver om det jag brinner för, då känns det äkta”, säger också författaren Camilla Läckberg.

Så snart jag reser mig

släpper läsningens anspänning

för att tänka

och jag måste (jag brinner)

jag behöver ett andrum. Jag kan inte andas. Jag skriver fram det, andnöden.

Det är inte nödvändigt, ingenting

snarare som poesi –

 

3.

Låt din skrivande blick vara holistisk

inte eklektisk eller

svårbegriplig eller ens

poetologisk, politisk. (Det enda som är viktigt är läsandet.)

I varje verk finns dess poetik gestaltat

i varje verk finns verkets gränser (linjer, huden)

dess hur och varför

i läsningen –

din och min och den andres;

i varje verk finns samtiden som gestalt,

i varje upphovsrättsperson finns dennes övertygelse.

Jag är övertygad.

 

4.

De tankar som skriver är samma tankar som gör allt annat.

Som planerar och genomför vardagssysslor och aktiviteter som

sker mer sällan än besök på nöjesparker eller strandvistelser.

 

5.

Ett verk är alltid ofärdigt, ofullständigt, oklart –

det måste lämnas så för att erbjuda en öppning in. Inte

nödvändigtvis för en tolkning,

tolkning och förståelse har inget egenvärde.

Litteratur ska upplevas, inlevas, överlevas. Det måste ses:

holistiskt – som i det omöjliga förflutna, köttet, historien vi består av men samtidigt (samtidigt är viktigt här) också i nuets hud, upplevelse, gräns och möjlighet.

Men samtidigt blicken, det kommande och den utvidgning som sker när nu möter då

inuti poesin finns inget språk, inget språk finns.

Språket är dess utanpåverk. Huden är en av punkterna.

 

6.

”Man kommer kanske bara till platsen för begynnelsen – ”

säger poeten Hanna Nordenhök att poeten Gloria Gervitz säger (i dennes avhandling från 2018) och Gervitz sägs där också säga att trots att vi som är människor

består nästan uteslutande av ord

så finns det så väldigt få som kan beskriva vad det är att uppleva något

jag tänker på det, liggande på mattan i biblioteket i mitt hem

(jag bor på landsbygden och har råd att hålla ett bibliotek),

när jag inte har några ord utanför dikten. Och nu har jag ingen dikt. Jag har ingenting. Solsken, kaffe, andras aktiviteter. Alla andras röster i evinnerligt eko. I andra finns inget eko, bara ständig närvaro och min villkorade existens –

kanske är det en blandbandets rekursiva estetik. Jag skriver fram det.

 

7.

Konstkritikern Thomas Millroth säger i Sydsvenska Dagbladet22 juni 2019 om Glyptotekets utställning med Pierre Bonnards (1867-1947) konst kurerad av Anna Kærsgaard Gregersen från Glyptoteket och Matthew Gale från Tate Modern att:

”Det är ett vildsint och långsamt måleri som påminner mig om hur det känns att verkligen se”

och jag funderar på om det är överförbart till skrift –

en poesi som påminner om hur det är att läsa.

 

8.

”Allt som kan sägas om ett verk är svagare än verket”, säger poeten Ingeborg Bachmann – en fras (en utplånad fras) som kanoniserats till legend.

Men det är fel.

Allt som sägs om ett verk hakar i verket och utvidgar det, det blir en del av verket som samtidigt växer. Verket är alltid en kör. Medverkande kan vara:

författaren, författarens död, texten, samhället, kritiken

formgivningen, formgivaren, formen

det du åt till frukost

förlaget, förlagets sammansättning, förlagets sociokulturella position

kapitalet, kapitalets marknad, kulturpolitiken

det lidande som möjliggör instrumentens vara

den tomhet du känner som konsekvens av att födas

rhizomet som är dina blodsband, människorna runt om dig –

medvetenheten om din egen dödlighet

om andras dödlighet, om sorgen som avklingar men aldrig försvinner

om den stilla sorg som finns

i upplevelsen av saknaden av just det du befinner dig i

som den första bok du påverkats av

om reklam

om saker som inte definierats av denna lista

om anknytningen till andras verk

andra verk som kan, eller inte kan, knytas till verket

verkets samtal

det kan handla om den tid du ger verket, den blick, den uppmärksamhet, det perspektiv

 

9.

Istället så:

”Du borde verkligen försöka sova fastän poesin, i den här staden, är en sovrumssyssla”

skrev poeten Hart Crane någon gång mellan 1920 och 1921 i poeten Kristian Carlssons översättning 2019. Det var säkert poeten Anja Utlers översättare Linda Östergaard som översatte Bachmann, jag ska passa på att kolla på det sedan. Boken ligger här någonstans.

Det är något intimt med det. Att visa upp det som sker i sovrummet.

Men ingen intresserar sig. Jag läser fram det.

Jag bryr mig mindre om vad Crane menade i sin dikt ”Porphyro i Akron” och mer om hur jag kan använda hans ord. Poesi är också en bruksvara. Poesi är samtidigt allt annat.

”Litteraturen är en spegel. Speglar undervisar inte, utan reflekterar, och är de mest rättvisa i sin neutralitet”, säger poeten Serhij Zjadan i en intervju med poesikritikern Ann Lingebrandt som trycktes i Sydsvenska Dagbladetför inte så länge sedan.

Vad är då poetiken som är en spegel av litteraturen? En spegling i en spegel? En oändlig koan? Eller är poetiken istället samhället och världen? Det poesin reflekterar.

 

10.

Hart Crane, som jag just nu försöker korrekturläsa,

sa till förläggaren Caresse Crosby 1932, om att skriva –

samma år som Crane begick självmord – att:

”När det ändå håller på att gå åt helvete med världen – vad annars skulle man hålla samman med någon som helst förtröstan? Men jag är medveten om mitt ansvar – annars skulle jag tveklöst ha skrivit en hel del skräp som det varit bättre att bara nämna än att fullfölja.”

 

11.

Som ung var det bara det skrivna jag älskade och förstod. Andra

människor är oberäkneliga och svekfulla. Korkade rent av.

I ett förord till pocketutgåva av en av sina romaner – Mother night(1966) – säger författaren Kurt Vonnegut att:

”Vi är det vi låtsas vara, så vi måste vara försiktiga med vad vi låtsas om.”

Jag låtsades att jag var poet.

Jag försöker fortfarande låtsas. Kommer så nära

som att vara i vardande. Som en främling i poesin, men

poesin har ingen funktion. Poesin är tinget som ingenting. Poesin skapar det som inte finns.

Jag låtsas som ingenting.

Realismen, särskilt den (romantiskt frambringade)

som anser sig ha politiska förtecken, är i sin tur all litteraturs motsats.

Ett nödvändigt innehåll måste följas av en radikalare form.

I den berättande prosan finns bara pladder och småprat. I prosan skyms alla tankar, all mänsklighet, bakom det infantila behovet av en berättelse.

 

12.

Att läsa den samtida litteraturen är som att En örfil åt den offentliga smaken(1912) aldrig hade publicerats –

som att konsten glömt att Förintelsen ägt rum.

Prosan säger ingenting om det moderna. Prosan är omodern,

som en fader vi aldrig haft.

Poesin är inte en berättelse. Berättelsen är en felläsning. Du måste läsa uppmärksamt.

När jag var yngre kunde jag istället skriva rader om havet inom mig (det blev läst som hatet inom mig, det som jag upplevde) – om min gravsten som ett träd

men i dag, när jag känner mig bättre

ser jag havet – det ryms i en vattenkanna.

Denna vattenkanna är allt som behövs (för att vattensätta poesin).