Ingen minns Sonny Liston

Av Norah Lång

Norah Lång. Foto: Albin Bertelin

11.03
det gör alltid ont i ögonen när jag vaknar. som om någon lagt små små droppar av ett frätande ämne med pipett på mina hornhinnor. en gång fick jag nog, för jag tog saken i egna händer och letade information. fick reda på att det finns många smärtnerver i hornhinnan och att det därför kan göra ont om bara ett hårstrå eller lite damm letar sig dit. det ska tydligen också kännas obehagligt om hornhinnan är torr. jag vet inte om jag blev klokare.

11.06
solen är stark och jag räds att den ska tränga igenom persiennerna. någon har satt igång vattenkokaren i köket och det hör jag därför att det har alltid hörts. så mycket ska det inte låta. antingen ska mamma koka snabbkaffe eller pappa svartvinbärste. det hörs inte mycket annat där ute.

11.07
min kille vill inte att jag kollar mobilen direkt när jag vaknar på morgonen. därför sover jag hemma oftare nu för tiden. måste få kolla mobilen för jag vill inte glömma bort vem jag är och var jag är och vad jag behöver uträtta. planschen på väggen har ramlat ner igen. jag ödslar inte tid på att sätta upp den. mamma har messat: vi letar efter morfar, om han är hemma hos oss var försiktig. jag skulle vilja somna om igen.

11:09
för några dagar sedan hälsade jag på morfar. vi tittade på ett gammalt fotografi som står på skrivbordet han aldrig använder. han ville peka och berätta. jag ville bjuda på glass. han skakade på huvudet när jag räckte fram struten. jag tror att han försökte förstå vem som stod runt hans barnakropp på bilden. där är jag. där är kalle, bernhard, solveig och liselott. jag rättade honom inte.

11:15
jag har vågat mig ut ur sovrummet. min morfar har aldrig gjort mig illa, men han har glömt allt. ljudet av vattenkokaren leder mig. när jag lutar mig förbi dörrkarmen till köket ser jag honom sitta på en av pinnstolarna vid köksbordet. det är konstigt, allt är stilla i köket förutom vattenkokaren som aldrig slutar skaka och koka. morfar är helt tyst. orörlig. när jag går in och sätter mig mittemot honom vänder han blicken mot fönstret intill.

11:16
det blev vinter tidigt i år, säger han. det är vår. jag frågar honom om han behöver hjälp tillbaka. han skakar på huvudet: ingen minns sonny liston längre. jag menar det, säger han, han repade sig nog aldrig efter förlusten mot cassius clay 64. i stunder som dessa kan jag inget annat göra än att le. innan han reser sig upp, lämnar mig vid köksbordet och tar ytterdörren mot trapphuset frågar han rakt ut i luften: hur kan ingen minnas tungviktsvärldsmästarna längre. jag går och lägger mig igen. vaknar.