Mariam Dalhoumi

I jakt på en liten bevingad måne

Hölls det då inte upp en liten glasögonfågel åt mig
att få glädjas och minnas av?
Ja, därför att den har skilt oss åt
denna milslånga öken

Palmlund, jag lägger mig ned vid dina fötter.
Tidigare trodde jag att solen hade tagit med mig ned –
under saknadens linje
Nu vet jag att det är i en öken jag vandrar

Hon har visserligen redan rest sig därborta
bakom kullen där hovavtrycken ligger kvar
En okränkbar natt

Det blir ännu ett hjärtligt möte
med den varma azurväggen ikväll

Visst har jag skymtat det som smyger
bakom de tysta sanddynerna,
skymtat dess flackande blick
och hört dess viskningar

Därifrån,
öppnar en liten måne sitt svarta öga
Jag slår ut en pil mot dess himmel
och färgar den blomstrande röd.

 

Det hördes gråt

Månskäran i halsen
skapar sina egna gångar –
rakt ned i fördärvets blöta fotspår

Omfamnad av min egen famn,
är jag inte bara det moderlösa barnet –
utan också min mor

Skulle vilja se
solens bittersöta lynne
resa på sig från gräsrötterna
Skulle vilja se allt,
som det är

Honungstrådarna från ditt hår
har jag flätat in i
blickens svarta rum

En erinran om minnesblomman i
pilträdets utslagna hår

 

Ruinerna

Setterlinds vita leopard,
Mishimas hav,
och Sōsekis hjärta.

Får jag lov att förklara
denna jordmån min?
Platser där jag en gång varit.

Ruinerna,
över vilka han gråter,
är inte en övergiven lägerplats
utan de högst levande minnena
i ett annat hjärta
som få vet om

Stjärnhuset glänser nu av djuret.
Nog föll han i onåd,
hos sitt eget hav.
Och den andres hjärta, trotsallt brustet.

Tankarna, de talar
mestadels detta språk,
men de talar också andra.