Ser du mig, Sapfo?

Poetiskt minne som motståndshandling

Av Ebba Johansson Vaara

Photo: Aaron Burden

Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
minns jag dig. Mitt tvivel försvinner, Sapfo.

Här kommer tvivlet. Jag skriver, och tvivlet infinner sig. Jag har aldrig lyckats skaka det av mig. Här kommer tvivlet, och jag vet inte om jag skulle känna igen skrivprocessen utan det.

Tvivlet blev starkare när jag började läsa litteraturvetenskap och jag började känna mig ensam i mitt skrivande, isolerad på grund av tankar om otillräcklighet och märkligt överbeskyddande när det kom till mina egna texter. Det kändes för personligt att lämna ifrån sig en text, för blottande – en exponerad nerv jag behövde skydda, och framför allt gömma. Att skriva poesi var otänkbart i det skedet. Jag hade ingen riktning, bara råa känslor som inte gick att översätta. Antikens lyrik stod på schemat, och dörren stod på glänt. Jag läste Sapfo och jag kan inte påstå att jag förstod henne, men hon förstod mig. Gudars like syns mig den mannen vara, inleddes fragment 31. Känslorna var så patologiska, och jagets suktan efter en blick från en annan kvinna skakade mig. Den framstod inte som arkaisk, den var nu och den var angelägen. Jag var lesbisk, och jag började föreställa mig Sapfo så ofta att hon framträdde som ett minne.

Vem var hon? Ett fragment, trots att hon är så oerhört omskriven. Det finns inte mycket som är fastställt kring vem hon var och vad hon gjorde, men i mitt minne är hon skarp – det poetiska minnet når bortom det biografiska. Kanske för att hon blev en del av mig när hon genom sin poetiska kärlek och sitt poetiska begär för kvinnor gav mig en identitet, och så småningom ett sätt för mig att transformera mitt tvivel. Det är nog där minnet börjar: första gången jag skriver en dikt om en förälskelse, känslosamt och naivt, med Sapfo under huden men ännu inte i min hand. Jag började avtäcka den sapfiska strofen, strök och skrev om, gav upp och kom tillbaka. Började förstå de komponenter som tilltalade mig; Sapfo skrev på lesbisk dialekt, som kvinna till andra kvinnor, och hyllades trots det, som Aristoteles formulerade det. Hennes dialekt var marginaliserad men oförlåtligt högljudd och förälskad i språkets alla komponenter och rytmer – i de kvinnor som stod som mottagare. Jag gav inte upp efter den insikten.

Det finns en skillnad mellan arv och minne. Ett arv är något oundvikligt, likgiltigt eller känslofyllt medan minne däremot sällan är likgiltigt – det behöver en känsla för att förankras i oss. Jag har inte ärvt Sapfo, jag minns henne. Jag måste ge delar av mig själv för att få tillbaka delar av henne, och arbeta för att bevara det jag har tillskansat mig. Att minnas Sapfo, att skriva enligt ett versmått i hennes namn är en kärlekshandling. Möjligtvis gentemot henne, en poet som haft ett oförlikneligt inflytande på västerländsk diktning men vars texter brändes på bål och vars lesbiska begär förnekades, eller beskrevs som motbjudande. Kanske är det en kärlekshandling för alla lesbiska som lever idag, som drömmer som Sapfo gjorde, som älskar att älska kvinnor som Sapfo gjorde och som skriver om den kärleken öppet. Men framför allt är det en kärlekshandling som motstånd till skrivandets inneboende ensamhet.

“Skrivandets ensamhet är en ensamhet utan vilken skrivandet inte uppstår” skrev Marguerite Duras i sin exceptionella bok Att skriva. För att kunna skriva behövs ensamheten, och ur den kommer tvivlet, som en sjukdom. Dock är det ett överkomligt pris när skrivandet är det enda som står mellan mig och avgrunden. Jag måste skriva, trots att det inte går, trots att jag inte kan. Jag måste, för att förstå det jag inte kan skriva. Men det är nästintill outhärdligt att vara ensam. Det kanske inte finns en bot mot skrivandets ensamhet, och jag tror att många rentav föredrar ensamheten, för med den följer friheten. Men jag behöver lindring. Där Duras gick till ensamheten för att kunna se och översätta världen måste jag därför gå till Sapfo. Jag kan inte skriva som Duras, kan inte befolka ensamheten och skrivandet som hon. Jag behöver det kollektiva och poetiska minnet för att förstå en bråkdel av det som omger mig och uppfyller mig. Jag behöver en tusenårig lyrisk tradition för att översätta det jag inte förstår. Att skriva är att gå utanför mig själv, att lita till minnet av Sapfo, och till alla de som har skrivit sapfisk strof. Ensamheten är ett skrämmande faktum, men minnet av Sapfo befolkar mitt skrivande liv.

Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
har jag redan minnen av dig i varje
del av mitt tvivel.