Wera von Essen

I ”D”.

Glädjen är förberedelsen för smärtan, ljusets mysterier inför de smärtorika. Tillräckligt försvarslös för att gå tillbaka. Kan du behöva, enbart behöva? Kan du återgå till Jag är bruten. Hur kunde du säga Det här bröt mig när du alltid var bruten. Då när varje brödsmula räknades. De svältfödda lär sig leva på vilka tuggben som helst. Kan du återgå till Man känner sig dum, när du hörde honom säga det första gången och blev lättad, för att han hade verkat hård?

Du stramar upp och vinner, bara för att kunna plocka ner. När man tar dig under vingarna är det för att du ska få bryta samman. Vingarna, som konferenslokaler och milda blickar. Han hade verkat som en för störig person för dig. Din skörhet skulle han köra över. Då sa han Man känner sig dum, eftersom han varit deprimerad. De talar om hårt arbete men det är bara för att de inte tror på magi. De vill att det heter att man arbetar hårt. Det var som om han blev mjuk då, du behövde inte vara rädd längre och det skrämde dig. Du försöker glömma, men allting kommer tillbaka, envist som en försäljare.

Det var på den tiden, då du tyckte att det var viktigt att tänka. Det var väl vad du ville. Och ni tänkte. Det var som fyrverkerier ibland, det vecklade ut sig. Sedan började du använda hans ansikte till att tänka på hur man underkastar sig ett ansikte. Du försökte se utan att skapa. Du surfade på hans hjärnvågor genom rummet och mötte blicken som du inte visste vad den sa. Du ville börja om, göra rätt. Du var vidöppen och bruten. Du sa att du inte kunde tänka. Du sa att du hade svårt att älska. Han sa att man måste älska.

De håller dig under sina vingar. Det är för honom du vill berätta, du berättar för alla andra. Att glädjas är förberedelse, de stänker vigvatten på dig med sina gåvor och du faller handlöst ner till foten. Du ber om att få vara den minsta och uslaste tjänaren. Man ger dig en ros och en flaska champagne. När du är rädd för honom försöker du tänka på ansiktet. Hur det speglar allting, en vakenhet som du förstår måste göra honom deprimerad. Hans rörelser som inte kan stanna upp. Ett sådant öppet ansikte kan inte vara stilla. Det betyder Alltid på väg.

Det kan närsomhelst komma en dag då tre dagar har gått. Då minns du inte dina böner, svaret gör att du glömmer bort dem. Plötsligt kan du älska, ingenting behövs. Du minns att du bett för honom alla dagar. Du minns att du bett om ett hjärta av kött och blod. Du ska be för honom alla dina dagar. Du ska be för alla som någonsin korsat din väg. Det var en lång väg, eftersom är så svårt att ge upp. Det kallas ”leva” eller ”sommar”, och försöken så många och krampaktiga.

Han brukade fråga Är du glad eller ledsen ikväll. Han sa Berätta. Det är som om tiden står still. Som om saknaden pressar sekunderna nedåt, hindrar tiden från att gå. Hoppet är en dygd som inte får överge människan. Du är förpliktigad att be om hoppets dygd men han vill ju att du slutar hoppas.

Du tycker inte om den du var när du tänkte. De bar med sina vingar och ville att du skulle tala. De ville höra det du sa. Du måste säga att du har arbetat hårt, du säger att det var så det var. Glöm inte bort fredagen för snabbt. Det var på den tredje dagen och alla svävade över ytan med sina intellekt och sin kroppslighet och sin skevhet. Men alla sa att de älskade fredagen.