Meny Stäng

Khashayar Naderehvandi

Khashayar Naderhvandi. Foto: Privat
Khashayar Naderhvandi. Foto: Privat

Debuterade på Norstedts med Om månen alls syntes

Har ditt sätt att skriva poesi och se på poesi förändrats sedan du blev utgiven?
Strängt taget är jag inte utgiven än fast jag misstänker att mitt förhållande till poesi inte kommer att ändras särskilt mycket av just utgivningen – att fortsätta läsa och samtala med människor påverkar nog mer.

Vilka teman/motiv har du i din diktning?
Ibland får jag känslan av att det finns två typer av författare/poeter. Den ena varianten håller på med olika projekt eller undersökningar, blir fäst vid någonting utifrån vilket skrivandet springer fram, det kan vara en historisk händelse, språket som material eller en matematisk formel. Den andra typen kretsar kring samma problematik eller tema, det kan se nytt ut på ytan men i själva verket är det samma ämne som skrivandet tycks röra sig kring. Jag hör nog till den senare typen och vare sig jag skriver poesi, prosa, drama eller essäistik så verkar det komma att kretsa kring detta: förlust och försvinnande.

Har du alltid skrivit poesi / Hur kommer det sig att du började använda formen?
Att jag började skriva överhuvudtaget hade rätt mycket med musik att göra. Någonstans mellan högstadiet och gymnasiet började jag spela gitarr och skriva enkla singer/songwriter-låtar. Men de musiker som jag lyssnade mest på och som påverkade mig mest, uppskattade jag lika mycket för texterna som för musiken. Att skriva låtar hade för mig därför minst lika mycket med textskrivande att göra. Man skulle kunna säga att dessa tidiga texter var en sorts förpoesi för de existerade aldrig i egen rätt, utan kompromissade alltid med musiken. När jag många år senare började intressera mig för text som text, ändrades formen för hur jag skrev eftersom jag inte längre behövde ta hänsyn till musiken. Det betydde inte