Meny Stäng

Khashayar Naderehvandi

Khashayar Naderhvandi. Foto: Privat
Khashayar Naderhvandi. Foto: Privat

Debuterade på Norstedts med Om månen alls syntes

Har ditt sätt att skriva poesi och se på poesi förändrats sedan du blev utgiven?
Strängt taget är jag inte utgiven än fast jag misstänker att mitt förhållande till poesi inte kommer att ändras särskilt mycket av just utgivningen – att fortsätta läsa och samtala med människor påverkar nog mer.

Vilka teman/motiv har du i din diktning?
Ibland får jag känslan av att det finns två typer av författare/poeter. Den ena varianten håller på med olika projekt eller undersökningar, blir fäst vid någonting utifrån vilket skrivandet springer fram, det kan vara en historisk händelse, språket som material eller en matematisk formel. Den andra typen kretsar kring samma problematik eller tema, det kan se nytt ut på ytan men i själva verket är det samma ämne som skrivandet tycks röra sig kring. Jag hör nog till den senare typen och vare sig jag skriver poesi, prosa, drama eller essäistik så verkar det komma att kretsa kring detta: förlust och försvinnande.

Har du alltid skrivit poesi / Hur kommer det sig att du började använda formen?
Att jag började skriva överhuvudtaget hade rätt mycket med musik att göra. Någonstans mellan högstadiet och gymnasiet började jag spela gitarr och skriva enkla singer/songwriter-låtar. Men de musiker som jag lyssnade mest på och som påverkade mig mest, uppskattade jag lika mycket för texterna som för musiken. Att skriva låtar hade för mig därför minst lika mycket med textskrivande att göra. Man skulle kunna säga att dessa tidiga texter var en sorts förpoesi för de existerade aldrig i egen rätt, utan kompromissade alltid med musiken. När jag många år senare började intressera mig för text som text, ändrades formen för hur jag skrev eftersom jag inte längre behövde ta hänsyn till musiken. Det betydde inte nödvändigtvis dikt, utan jag började skriva prosa också, försök till dramatik, och så vidare. Vissa utsagor kräver att få finnas på vissa specifika sätt, i fallet med min debutbok var det dikt. Annat kommer att kräva prosa från mig, och ytterligare annat andra former.

Vad gör att du har blivit publicerad medan så många andra blir refuserade?
Jag har aldrig drivit ett förlag så svaret är mer spekulation än något annat. Jag utgår från det som man faktiskt kan se och förstå av ett förlag utifrån. Första instansen hos förlagen är lektörerna och vad lektörerna väljer att skicka vidare till förläggarna kan man – tycker jag – säga är en fråga om kvalitet (smak, skulle vissa säga, men jag är övertygad om att förlagen anlitar lektörer utifrån kompetens och envisas därför med att säga kvalitet). För lektörerna finns ingenting att ta hänsyn till utanför eller utöver manuset i handen.

Men även om en lektör tycker att manuset bör gå i tryck, är det inte säkert att förläggaren går vidare med det. Förläggaren har en hel del andra saker att ta med i beräkningarna, saker och ting som inte nödvändigtvis har med boken att göra, det kan ha att göra med ekonomi, marknadsföring, resten av förlagets utgivningen, författarskapet och en mängd andra faktorer. Det betyder att ett bra manus i slutändan kanske inte kommer i tryck. I förra numret av Populär poesi skrev Peter och Maria Björkman om förlagens allt mindre utgivning av poesi. Anledningarna som kom fram i artikeln hade inte så mycket att göra med skrivandet eller de som skriver, utan med saker som ekonomi.

Så för att slutligen svara på frågan: Många manus blir säkert refuserade för att de har en bra bit kvar till att bli böcker. En del andra manus blir refuserade av yttre anledningar (ekonomi, etc.). Vad som hände i mitt fall har jag ingen som helst aning om. Jag går fortfarande omkring med en känsla av att förlaget ska komma på att de har gjort ett misstag förr eller snarare, blandat ihop mig med någon annan…

Vilka poeter läser och rekommenderar du till andra blivande poeter?
Ungefär hälften av all lyrik jag läser är samtida skandinavisk lyrik, resten varierar mycket och beror ofta på att någon har sagt att jag verkligen borde läsa den och den boken. Just nu läser jag Gloria Gervitz Migrationer som nyligen har kommit i svensk översättning.

Jag skulle rekommendera att man läser dikt som om det är första gången någonsin som man ställs inför text, att man nyttjar dikten till att växa som människa och inte hänger upp sig vid estetik. Man kan läsa en hel bok som man inte fattar någonting ur men där det ändå finns en eller ett par rader som följer med länge, som man inte kan sluta tänka på. Det kan kännas skönt – och stundom vara viktigt – att leta efter igenkänning i poesi man läser, att upptäcka ord som är i fullkomlig samklang med ens eget innersta, ens egen erfarenhet. Men det är minst lika viktigt att försöka känna igen det okända i en text, att söka det som man tidigare inte hade en aning om att någon kunde formulera.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo − fjorton =