Meny Stäng

Klara Norling

Klara Norling. Foto: Privat
Klara Norling. Foto: Privat

namn: Klara Norling
född: 1980

jag tycker om att sudda ut genrebegrepp, skapa osynliga gränser, skapa egna genrer. jag brukar kalla det Surrealistisk Realism. men jag blev ganska förtjust när någon kallade det Livspornografi. jag skriver med så många uttryck och i så många former jag kan, vilket jag inte styr över. jag gör vad som faller mig in i mitt skrivande och är en jävligt lynnig person som inte kan skriva i en viss form på beställning, i allmänhet också för att jag inte vill, och för att jag har en tanke (om än obegriplig även för mig själv) till och med bakom varje punkt. ibland önskar jag att jag hade mellanlägen i poesin, men det har jag så gott som aldrig. det är hybris eller ordmässig panikångest.

det känns som om jag borde nämna Dylan Thomas med tanke på att jag har hans namnteckning tatuerad på framsidan av skuldran. men jag skiter i det, eftersom min presentation är tillräckligt pretentiös ändå.

(skriver på www.poeter.se/LilyLisbon)

 

sandklänning.

jag håller händerna runt din stumma strupe, och när jag släpper kör jag pekfingret och långfingret i halsgropen på dig. jag har växt mig stark nog. du låter som en sanatoriestamkund som drar efter livet i befängda kväljningar, du hostar rått för att sedan kräkas ut allt som finns i din magsäck, vilket inte ser ut att ha varit mycket. jag gör det här för att jag inte längre minns vem som skulle skjuta vem, vilkens kropp som skulle hackas i småbitar, vems fötter som skulle begravas i betong för att en ansenlig mängd hud skulle bli mat åt fiskarna. jag vill leva, det är slut på användandet av mina senor som på en dammig cittra, även om jag aldrig är dyr och alltid gratis, även om jag aldrig förlorar min oskuld.

har du tänkt på att folk inte begår harakiri samtidigt längre, det fungerar inte så nuförtiden, och nådastöten; utförandet av den, är också glömd.
det är ord som är de nya giljotinerna, hur skall jag kunna tro på vad vädret blåser in i hjärnan på mig när någons tinning måste knackas sönder; fy i helvete vad jag äcklar mig själv med att vara mjuk men det är värre med alla dessa vidriga vackra främlingar det vimlar av, nätter till lördagar eller söndagar, sent eller senare.

när jag är vild och vilsen frångår jag i princip alltid i princip allt som jag skrev upp på min kom ihåg-lapp och häftade fast i handflatan.

och varför är det så, att om jag säger någonting, vad som helst, någonting jag har tänkt som är som våt bomull mot bröstet, att när det uttalas blir det alldeles för sant, som en osvuren men bindande blodsed, åtminstone ur något perspektiv sett.

men det är natt nu, och jag är ensam och nästan avklädd. ensamhet är bra, jag vill varken ha dig, mig eller någon annan här. jag vill ha ett fult husdjur som väntar på mig, kanske en katt eller möjligtvis en liten trubbig hund. som blir glad när jag kommer hem från en dag i inbördeskriget, den milda raserin, den tysta hysterin.
eller
från

skönheten i frosten över mina vader när jag sitter utom räckhåll på knakande löv vid Fyrisån och ler mot ankorna, slickar lite på ärret på höger långfingers topp, den jag skar sönder med en ansats till att plocka vass när jag var åtta. och blad samt strån från vass kan skära upp rätt ordentligt, men är det inte märkligt, trots att samma art av vass växer överallt måste den här huden vara annorlunda, jag har aldrig sett ett kvarblivet märke på just fingerhud efter en sådan liten olycka. det brukar alltid bli slätt, men jag planterade ett minne därunder, vilket jag inte visste då. men nu.

hur som helst är det väldigt vackert när solen lyser över ett människolöst Uppsala, när jag inte tänker på annat än vattnets rörelser under isen. jag brukar nynna för alla småfåglar bakom ryggen på mig. en gång i tiden sjöng jag, jag sjunger inte längre, utom i stadier av tillfällig sinnesförvirring.

jag kan vira armarna runt mig själv om jag verkligen vill och det vill jag. nu biter jag mig i läppen så det gör lite ont. ganska ont, hör du det

och Ord skall Du åter varda.

allrakäraste Sophie
världen du lämnade bakom dig
den postapokalyptiska tillvaron
efter den japanska invasionen
den har ett rödaktigt utseende
men är utan regn

jag skriver detta i luften på det tomma torget
ja, jag är kvar i styrelsen för lögnarnas rättigheter
kåt och hungrig
och alldeles för gammal för att gråta över det

men
bland rivningskåkarna
och kattliken
och de mördade horornas sörjande makar
sover natten
ständigt övervakad
av dagar som gått sedan du gick

ringar
gör vänsterhänder till glas
för att du har rätt, Sophie
ingen här tror på kärlek
det vilar en dom över oss alla nu

därför måste jag bli revolutionens moder
och aldrig förråda
vad jag fött

en sång för de vansinnigas visdom.

dimman lättade när jag skulle ut i den
så jag väntar på oväder och storm
att blåsa mitt gomsegel rent
där jag står med min ihåliga mun
och det sista höstlövet inneslutet
i min varma handflata.

*

jag vill ha vind genom ögonen
att föra mig in bakom världens kulisser
rivna, öppna i en millisekund eller mindre
där jag kan träffa mina artfränder
långt bakom den vita himlen.

vi brukar stå där,
i observatoriet
i pelarsalen
i klocktornet

med stenar runt halsen
lättviktiga med starka färger
hängande i grova snören
tvinnade av tvätterskors händer.

*

det är oskyltade vägar dit.
till panoramafönstret
utan blaskig soluppgång eller nedgång

vi står där tysta med läppar rödkyssta
från alla gånger, eller kanske en

genom glaset betraktar vi
hur världen rör sig så hastigt

men det är även där man ser
hur tiden stannar

det är där vi studerar
annalkandet
av nästa istid.

*

jag behöver inga böcker om att överleva
inga ord att föra mig på vägen

men doften av hud är ringarna på vattnet
regnskenet som dröjer sig kvar
den enda smak mot tungan
jag efterlängtar.

*

jag låter stearinljusen brinna ned i mot mina fingrar och bli fjädrar
samtidigt som den sista rödhaken i mina länder
flyr.

det sista brevet från opieätarens älskarinna.

De Quincey, jag sitter i den nedpissade hissen 200 meter från där du bodde när jag visste, för att jag såg röken lyfta ut ur fönstren. gråsvävande kadaver. vet du att kloakråttorna aldrig ser solen gå upp. de är skymningsälskarinnor som söker ben att gnaga på eller substanser att suga i sig. kärlek blev en substans. sovande naken men fortfarande vid liv anade jag dig gå. så ofta att jag sparade de ögonblicken lika mycket som jag sparade dina armvecksblåmärken och blodsmakskyssar, kanske i en ask med guldbokstäver på locket, kanske bara i ett ruttnande inre.

jag dansade så tyst när ljuset försökte bryta sig in genom persiennerna och jag tryckte ut det med mina ljusblå fingrar. makten hos det v-formade ärret på högerhanden eller halsens hänsyn. nackens fåfänga längtan när det klickade i dörren.

mina rännstensdrömmar utlagda för dig att gå på eller slicka. bröst som hävdes under dina händer i en takt som slår tävlingshästarnas steg på tungsint grusgrund. och de var små då, mina bröst. gled ur ditt lösa grepp, det jag aldrig lyckades glida ur. vi föll mot golvet. föll mot att bli bitar som sedermera flöt mot polstjärnan och letade. ljuset. De Quincey, alla sfärer utom den sista innehåller annat än dunkel.

du sade att jag var blekvit som en ingen i världen och att mitt ansikte mot asfalten och din hand över min mun, var det enda minnet du kunde älska. för att du kände hur din tyngd kunde pressa ur mina ådror och ge morfinet till dig.

Sleepy Joe. Älskling. men aldrig ditt namn. förbud tabu oskriven regelbok om allt du naglade fast med bultar mot min käke.

så jag följde mittlinjen som visade vart du vandrat, och minns du, hur du skrev ned tio nummer från den sönderristade väggen och lutade huvudet bakåt med det där skrattet jag förstod och aldrig ville höra. jag knäppte upp dina byxor. golvet kladdskitigt under mina knän. en skavande känsla, hälars skrik, klackar så slitna.

jag spottade på din kista för att inte glömma. tänkte på ”Dress sexy at my funeral” med Smog när jag efter minnesstunden låg med din bror. han var ett uselt ligg, bara så du vet. en kuk i mig bland alla andra innan och efter dig. men det var inget yxhugg mot revbenen. du gav den smärta som lycka lämnar. till och med minnet av övergivna, sönderrostade tågvagnar syns mig någotsånär romantiskt.

ah. jag är ett barn. De Quincey, jag antar att du förlåter mig för att jag står här och nynnar på ”Sleepy Joe”. kanske skulle du till och med velat det. jag skiter i vad du ville. jag kunde faktiskt inte känna mer ovilja. flygplatsen är full av skimrande färgglada resväskor, jag står mer som en uppfläkt köttbit med alla sega senor avbrutna. jag har ditt ansikte i ryggsäcken och endast det.

New Orleans. jag sade ju det. jag fann pengar på olika sätt. du vill inte veta, jag vill inte berätta. men när jag kommer till St. Louis Cemetary skall jag rita ett kryss för dig med på Marie Laveau’s gravsten med den röda kritan som mött min tunna hud på underläppen som aldrig riktigt tappade känslan av dina vassa tandrader. jag kommer fördubbla antalet varv.

det har gått många timmar nu och jag är framme i det anonyma Chartreusestinna. du hade trivts här, De Quincey. jag tappade frågorna direkt.

mangroveträdens rötter sträcker sig som armar i miltal. det finns villiga och banalsuicidala män här också, jag behöver inte dem, antar jag. bra.

i de franska kvarteren skålas det och i tårtorna gömmer sig plastjesusbarn redo att kväva mig eller vilken annan som helst. jag ser Mardi Gras i nattens lampor, jag färgar ögonen ljusgröna med den kryddade spriten,

går förmodligen iväg med pojken med stripigt hår vid bordet bredvid. för att han äcklar mig. passar in mig i den här mallen, minns dig inte uttalat. och kommer slutligen aldrig hem.

vagga nåd.

vi är menade att leva,
under Damoklessvärdet.
min skuldra kommer täcka ditt tunna bröst,
bekräfta bladets syfte,
när det faller.

mellan våra kroppar,
de brutna spjuten tryckta.

mjölksyran som runnit ur läppars tystnad
blir till ett lakan av domnad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 − fyra =