Meny Stäng

Klara Norling

Klara Norling. Foto: Privat
Klara Norling. Foto: Privat

namn: Klara Norling
född: 1980

jag tycker om att sudda ut genrebegrepp, skapa osynliga gränser, skapa egna genrer. jag brukar kalla det Surrealistisk Realism. men jag blev ganska förtjust när någon kallade det Livspornografi. jag skriver med så många uttryck och i så många former jag kan, vilket jag inte styr över. jag gör vad som faller mig in i mitt skrivande och är en jävligt lynnig person som inte kan skriva i en viss form på beställning, i allmänhet också för att jag inte vill, och för att jag har en tanke (om än obegriplig även för mig själv) till och med bakom varje punkt. ibland önskar jag att jag hade mellanlägen i poesin, men det har jag så gott som aldrig. det är hybris eller ordmässig panikångest.

det känns som om jag borde nämna Dylan Thomas med tanke på att jag har hans namnteckning tatuerad på framsidan av skuldran. men jag skiter i det, eftersom min presentation är tillräckligt pretentiös ändå.

(skriver på www.poeter.se/LilyLisbon)

 

sandklänning.

jag håller händerna runt din stumma strupe, och när jag släpper kör jag pekfingret och långfingret i halsgropen på dig. jag har växt mig stark nog. du låter som en sanatoriestamkund som drar efter livet i befängda kväljningar, du hostar rått för att sedan kräkas ut allt som finns i din magsäck, vilket inte ser ut att ha varit mycket. jag gör det här för att jag inte längre minns vem som skulle skjuta vem, vilkens kropp som skulle hackas i småbitar, vems fötter som skulle begravas i betong för att en ansenlig mängd hud skulle bli mat åt fiskarna. jag vill leva, det är slut på användandet av mina senor som på en dammig cittra, även om jag aldrig är dyr och alltid gratis, även om jag aldrig förlorar min oskuld.

har du tänkt på att folk inte begår harakiri samtidigt längre, det fungerar inte så nuförtiden, och nådastöten; utförandet av den, är också glömd.
det är ord som är de nya giljotinerna, hur skall jag kunna tro på vad vädret blåser in i hjärnan på mig när nå