Meny Stäng

Roberth Ericsson

Robert Ericsson. Foto: Privat
Robert Ericsson. Foto: Privat

Debuterar med Strategier för verklighetsanknytning hos Black Island Books.

Har ditt sätt att skriva poesi och se på poesi förändrats sedan du blev utgiven?
Ja, såtillvida att jag numera tillåter mig att tänka i bokprojekt.En av fördelarna med att bli utgiven är ju att man samtidigt kommer ut ur garderoben som skrivande människa, att det som upptar så mycket av ens tid plötsligt framstår som mindre suspekt – både för en själv och för andra. Jag kan tala om mitt skrivande på ett helt annat sätt än tidigare, tänka i större banor och arbeta mer metodiskt med något som mer sannolikt än tidigare kommer att resultera i en bok.

Vilka teman/motiv har du i din diktning?
I grund och botten handlar allt jag skriver om min oförmåga att acceptera och förstå tillvarons beskaffenhet. Det är själva fundamentet, som kanske inte är så tydligt i de tryckta texterna, men som de likväl vilar på. Sedan skapar själva tillvägagångssättet, min metod, en rad motiv som varierar och bearbetar denna utgångspunkt. Det är någon slags blandning av bitterhet, absurditet och humor som präglar det jag skriver. Givetvis finns där också en politisk dimension, som ett direkt resultat av mitt sätt att arbeta. I mina kommande böcker är detta extra tydligt.

Har du alltid skrivit poesi / Hur kommer det sig att du började använda formen?
Jag började skriva relativt sent, några år efter det att jag fyllt tjugo. Brukar sällan erkänna det här, men det var faktiskt efter att jag sett några av Ingmar Bergmans filmer som jag greps av kraften i en exakt formulerad utsaga. Sedan dess har mina estetiska preferenser självklart utvecklats och förändrats, men det var där allt började. Nu i efterhand är jag glad att det dröjde innan jag debuterade. Det hade inte varit kul om den själsliga onani jag ägnade mig åt i början hade funnits i tryck.

Vad gör att du har blivit publicerad medan så många andra blir refuserade?
Som i alla relationer handlar det om personkemi, att rätt person läser det man skrivit. I mitt fall var det mötet med förläggaren och tidskriftsredaktören Peo Rask som kom att bana väg för publicering i bokform. Han hade tidigare antagit några kortare texter av mig i tidskriften Komma, och när jag hade ett manus i någorlunda ordning skickade jag det till honom. Han nappade omgående. Det är svårt att veta vad han fastnade för, kanske är det så enkelt att vi har samma lynne. Men samtidigt var det först när jag vågade låta dikten bli en tummelplats för upptåg och bisarra idéer som det lossnade. Jag tänker på det som ett lyckligt sammanträffande.

Vilka poeter läser och rekommenderar du till andra blivande poeter?
Det beror ju helt på hur och varför man skriver. Ett generellt tips är naturligtvis att läsa så många olika typer av poesi som möjligt, och därefter göra sitt eget urval. Det fina med poesi är ju att den fungerar på så många olika plan. Det kan finnas en poäng i att läsa de stora namnen, de kanoniserade POETERNA, men efterhand gör man nog klokast i att stampa på baskern och de stora gesterna och hitta sin egen ton, våga lita på den. Själv läser jag med behållning så olikartade poeter som Kenneth Goldsmith och Wislawa Szymborska. Bland svenska poeter uppskattar jag till exempel Pär Thörn, Linn Hansén, Johan Jönson, Eva Ribich, Bertil Malmberg, Lotta Lotass (som bör betraktas som poet), Lars Norén, Ann Jäderlund och Kristian Lundberg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × fyra =