Meny Stäng

Karin Boye

Av Ann-Kristin Nilsson

Karin Boye
Karin Boye

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr

Smekande som en junivind kom Karin Boye in i mitt liv för ett par år sedan och sedan dess har jag älskat henne som ingen annan poet. Hon är som midnattssolen här i norr, hon går aldrig ner även om döden tog henne för längesedan och även om vintern i och för sig är väldigt lång och mörk så är ju inte solen död utan bara strålande någon annanstans. Men var det verkligen döden som tog Boye? Var det inte Boye som tog döden själv?

En burk med sömntabletter skulle bli en längre resa för henne än vad dem egentligen var till för. Hennes tankar stillades inte för ett par timmar utan för en evighet.

Några vita små sömntabletter fyllde hennes mun som sedan slogs för att få plats i strupen och som några sekunder senare skulle landa som på en bädd i hennes mage och sakta men säkert upplösas och fortsätta sin resa ut i blodet. Fortsätta sin resa för att ta med henne till något vi ännu inte förstår oss på men som vi gärna skriver om och går in i depressioner för. Såhär skrev hon själv om döden:

”Hur känns det, när man får vingar, då man är död, säg, mor?”
”Först kröker ryggen på sig, den växer så bred och stor.

Sen blir den tyngre och tyngre. Det är som man bar ett berg.
Det rister och det brister i revben och kotor och märg.

Så rätar den upp sig med ett ryck och bär allt, allt.
Då vet man, att man är död nu och lever i ny gestalt.

Ingen kan säga att döden är slutet det kan likaväl vara början på precis allt. För Boye var det nog en fördel att lämna denna jord så tidi