Meny Stäng

Karin Boye

Av Ann-Kristin Nilsson

Karin Boye
Karin Boye

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr

Smekande som en junivind kom Karin Boye in i mitt liv för ett par år sedan och sedan dess har jag älskat henne som ingen annan poet. Hon är som midnattssolen här i norr, hon går aldrig ner även om döden tog henne för längesedan och även om vintern i och för sig är väldigt lång och mörk så är ju inte solen död utan bara strålande någon annanstans. Men var det verkligen döden som tog Boye? Var det inte Boye som tog döden själv?

En burk med sömntabletter skulle bli en längre resa för henne än vad dem egentligen var till för. Hennes tankar stillades inte för ett par timmar utan för en evighet.

Några vita små sömntabletter fyllde hennes mun som sedan slogs för att få plats i strupen och som några sekunder senare skulle landa som på en bädd i hennes mage och sakta men säkert upplösas och fortsätta sin resa ut i blodet. Fortsätta sin resa för att ta med henne till något vi ännu inte förstår oss på men som vi gärna skriver om och går in i depressioner för. Såhär skrev hon själv om döden:

”Hur känns det, när man får vingar, då man är död, säg, mor?”
”Först kröker ryggen på sig, den växer så bred och stor.

Sen blir den tyngre och tyngre. Det är som man bar ett berg.
Det rister och det brister i revben och kotor och märg.

Så rätar den upp sig med ett ryck och bär allt, allt.
Då vet man, att man är död nu och lever i ny gestalt.

Ingen kan säga att döden är slutet det kan likaväl vara början på precis allt. För Boye var det nog en fördel att lämna denna jord så tidigt som hon faktiskt gjorde.

I hennes ord finns allt. Den ständiga frågan om vem hon var. Den ständiga ångesten och vilsenheten som aldrig fick henne att riktigt hitta hem. Den ständiga kampen om hennes sexuella läggning. Tack vare det fick vi svar på så mycket om livet genom en människa som visste vad riktig ångest och förvirring var och om hur det var att älska människor utan att tänka på könet i första hand. Hon var framtiden samtidigt som hon var det vi människor alltid varit. Hon skrev om det vi alla har inne i oss men som vi kanske inte vågar eller har förmågan att få ut. Boye gjorde det enkelt att förstå livet. Det finns människor som kommer till denna jord för att bara komma men så finns det människor som Boye som kommer för att stanna, för att göra ett avtryck och få människor att tänka i nya banor. Hon hann det hon behövde hinna för att alltid finnas kvar. Det behövdes inte 80 år för att väva en lång livshistoria fylld med erfarenheter och visdom.

Ibland är själen äldre än vad vi tror.

Karin Boye var självklart inte bara en mörk själ. Hon skrev mycket ur ren kärlek också med glimten i ögat många gånger. Men det som gör henne till den hon faktiskt var och är måste nog ändå vara dikterna om smärta och längtan. Det som har fått oss människor att fundera och inse att livet faktiskt inte är någon komedi även om skämt får jorden att fortsätta snurra. Jag avslutar med denna dikt som kommer från hennes diktsamling För trädets skull år 1935:

Din värme, din mjuka värme
ber jag om,
som strömmade långt innan mänskan
på jorden kom.
I urskogsgömmenas duniga
fågelnästen
bar samma skyddande värme
livets fästen.

Ur ångestbrinnande himlar
sjunker vi ner
i boets mörker, där livet
ej frågar mer.
Ty molnens lekar är hägring
och spegelstänk,
men allt som föds och föder
är djupets skänk.

Det dagas, och rymden ljuder
av vingesus.
Den svävande fågeln jublar:
Jag lever av ljus!
Men gömt i det tysta vilar
hans ve och väl.
Din värme, din djupa värme
ger mig själ.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × fyra =