Meny Stäng

Diktböckerna ingen läste

Peter Nyberg läser böckerna från 2016 som ingen recensent i Populär Poesi valt och finner ouppmärksammad storhet, en resa till Bangladesh och gemensamma tekniker.

Som chefredaktör för en poesitidskrift är ett av de stora glädjeämnena att ta del av alla diktböcker som skrivs, somliga utgivna av de största förlagen, andra egenutgivningar i pdf-format. I recensionsavdelningen väljer våra kritiker fritt vilka böcker de vill läsa, vilket innebär att en del verk blir utan recension. Jag frågar mig ofta varför vissa böcker väljs och andra inte. 2016 ligger så långt ifrån oss att böckerna som gavs ut det året tjänat ut som recensionsböcker och således bör sorteras bort. En eftermiddag satte jag mig ner och började gå igenom dem.

Ingen av de böcker som blivit över har omskrivits särskilt mycket i andra medier och de har med ett undantag inte kommit ut på något av de stora förlagen. Men inte ens en utgivning på Bonniers garanterar dock recension, visar det sig. Framsidorna är relativt traditionella och kan inte sägas avvika från gängse bokomslag. Ett par har hårda pärmar, de andra mjuka. En är alldeles uppenbart en egenutgivning med en amatörbild av ett fjällandskap på framsidan, en annan är ett häfte, men i övrigt finns inga gemensamma nämnare för de här böckerna i förhållande till de böcker som lästs. Så hur är det med innehållet?

En av de bästa utgivningarna över huvud taget 2016 är Daniel Gustafssons Karve. Ingen tidskrift eller tidning har skrivit en rad om boken, vad jag kan se vid en enkel googling. Ändå är den magnifik. Varför? Kanske för att karve är ett vikingaskepp och för att texten är rytmisk, det vill säga omodern. Kanske för att Daniel Gustafsson inte ett namn inom den svenska poesivärlden.

Innehållet gestaltas med en rytmik som påminner om roendets, dikterna ställs upp som skepp med årorna ut mot sidorna. Här vitsas intensivt och textens ämne är frälsning. Inte konstigt att ingen läst. Konstigare kanske att diktsviten är så utomordentligt bra.

Hjärtat är gjort
                      för att härdas,
i eldfängda utfall
                      mot fruktan

förädlas i bråddjup
                       och bränning,
i vårmodets likfärd
                      mot ljuset

Alla som läst en isländsk saga känner igen den korta, hårda tonen som ändå leker med ordljuden: ”eldfängda utfall mot fruktan”. Möjligen sker något blindtag med rytmen, möjligen används hjärt-symbolen någon gång för mycket, men bokens sätt att genom språklig lekfullhet förmedla en gången tids sätt att dikta är enastående och fasinerande läsning. Vi är vana vid den ironiska poeten, men den vitsiga? Även det kanske är ett skäl till att Gustafsson förblivit oläst. Så vem är han?

Daniel Gustafsson föddes i Eskilstuna 1983. Han är verksam både inom den svenska och engelska språkområdet och har doktorerat i filosofi vid University of York, är verksam inom skolvärlden och pendlar mellan Yorkshire och Svealand. Samma år som Karve kom ut på svenska kom Alyosha ut på engelska, en bok om oskuldsfullhet. Tidigare har Daniel Gustafsson släppt A Pocketful of Windows och Phoenix Rising from the Ashes. Personligen hoppas jag verkligen att han kommer med nytt material på svenska inom kort.

Rolf Aggestams Tatttartrumpet är inte heller vida omskriven men har fått en del recensioner, genomgående positiva. Aggestam är  i motsats till Gustafsson nestor inom svensk poesi och den provocerande titeln borde ha fått någon recensent att ilskna till. I onödan. Bokens titel är hämtad från dikten ”Tattartrumpeten och folkparkssaxofonen” och knyter an till det musikaliska ledmotivet i boken. Spelandet liksom skrivandet blir i texten ett sätt att fjärma sig från en brutal vardag, för tiggarna som sitter utanför affärerna liksom för den privilegierade poeten.

Här har vi att göra med en skribent som använder de klassiska modernistiska verktygen på ett raffinerat sätt. Ibland kan jag tycka att texten krånglar väl mycket men i majoriteten av dikterna finns en direkthet som är svårslagen. De konkreta detaljerna gör att läsningen flyter från konkretion till konkretion, men desamma skapar genom sina symboliska innebörder också en undernivå som oftast är tillgänglig redan i den första läsningen. Som i dikten ”Lektion”:

Tummens stränga granskning av råegg.
olika för yxa, för kökskniv,
för lie och för stämjärn,

greppet om stekpannan,

exakta och osynliga begrepp
tydliga som andetag.

Ändå
har bokstäverna legat ute
hela vintern under snö,
blekts av regn och sol.

Allting utanför mig är innanför.
Allting innanför utanför.

Där jag inte finns
arbetar jag vidare.

Bäst tycker jag om när Aggestam i dikten ”Sova vid en fjällbäck” låter språkljuden härma fjällbäckens musikaliska susande.

Magnus Ringgrens Träblåsare liknar i stilen Aggestams bok men har en mer abstrakt prägel, vilket leder till att boken blir mer svårtillgänglig. Även här har vi att göra med en klassisk modernist. Ofta tycker jag att Ringgren närmar sig Tomas Tranströmers sätt att skriva, men bara i enstaka dikter lyckas han skapa den förtätning nobelpristagaren genomgående skriver fram i sina bilder. När det lyckas blir texterna oerhört bra.

Bara ett nålstick bort är de döda,
ända bort till syrenbersån hörs de.
LP-skivans knaster liknar en stjärnkarta,
musiken är stjärnbilderna, dessa slumpmässiga
innebörder som glider över oss om natten.

I de fall då bilderna inte förtätas eller förlorar fäste från något påtagligt som läsaren kan hålla kvar tanken i försvinner dikterna ut i abstrakta banor och ibland i en sökande pose: här radas de klassiska musikskaparna och filosoferna upp, ibland är jag osäker på om de innebär något eller om namnen bara släpps ner i dikterna för att visa på poetens beläsenhet. För utan tvekan är det en beläst poet vi konfronteras med i Träblåsare. Men också en poet som inte låst sin stil eller är i avsaknad av en god redaktör. Ibland blir texten talspråklig, ibland används stora och små bokstäver, ibland ingen interpunktion. Ofta är texten humoristisk på ett stillsamt och lärt sätt, vilket gör den direkt och underhållande.

vi är den okända kryddan i soppan
och vi ber givetvis om förlåtelse
för att vi försökt göra oss märkvärdiga
men kryddningen är sån numera

Två av böckerna har liknande författarstrategier. I böckerna dubbelexponeras A mot B och får därvidlag djup och dubbla dimensioner. Utöver tekniken är böckerna olika. Jessica Andersson Jonsons En sång som kommer underifrån ges ut på Irrlicht, vilket är ett på alla sätt nyskapande och spännande förlag, inte minst formmässigt. Böcker ges ofta ut digitalt i ett sammanhang som ger mervärden till läsningen, men ibland också i fysisk pappersform. Här har formgivaren valt att lägga in dikterna så att boken måste läsas på samma ledd som en kalender. Jag är osäker på varför.

Fröet och fostret dubbelexponeras i texterna. Fröet och senare växten beskrivs prosaiskt: ”Vegetativ förökning innebär att man tar växande delar från en moderplanta och skapar nya plantor. Med denna metod får de nya exemplaren exakt samma egenskaper som föräldern. Egentligen är de samma individ”. Som en instruktionsbok. Men vi kan utan vidare läsa ut dubbelexponeringen. Den lyriska metoden är genomgående lyckad och texterna drivs mot den för föräldrar och andra odlare hotande döden. Medan jag läser tänker jag på hur central döden är i båda processerna och hur vi i stadiet innan, och kanske än mer efter för barnets del, bekämpar hotet. Andersson Jonson skriver:

Det är en varm sommardag någonstans på södra Jylland. Vi går omkring bland stora inhägnader med djur. En grupp apor rör sig över ett fnösketorrt klipplandskap. Vi stannar upp och tittar på flocken. En av honorna släpar runt en gammal skinnbit. Ibland tar hon upp den och trycker den mot bröstet. Först efter ett tag ser jag det lilla ansiktet; den sedan länge döda apungen hon håller i sina armar.

Det går att grubbla över var den poetiska dimensionen finns, om det här egentligen är elegant formgiven prosa, men jag vet inte vad det skulle tjäna till. Det är text. Ganska underhållande sådan. Underhållande är också Peo Rasks Motor: Manual. Redan på omslaget ser vi att motorn är dubbelexponerad mot en naken pojköverkropp. Alla dikter har namn efter de konkretioner som skapar motorn: förgasare, drev, kolv:

cylinderblock

Metall
Även andra material än metaller
– plast eller keramer –
kan teoretiskt sett korrodera.
Så fräts vi.
Människa. Metall. Människa.

Dikterna skulle med sin tydlighet lämpa sig för nya diktläsare eller gymnasielärare i undervisningen, inte minst i undervisningen av fordonsklasser. Många av dikterna är underfundiga och pedagogiskt upplagda, de visar vad poesi är och dubbelexponeringen blir aldrig glättig. Men ibland lite intetsägande. En del dikter går mig förbi medan andra griper tag i sin svärtade humor:

pedalgummi

Sjunde, åttonde lokalbussen
kör i hög fart förbi
hållplatsen och mig
Ändå är de alla
skyltade med
min destination
Ej i trafik

Humor som inte förringar sig själv och säger att man skulle kunna skratta bort dikten är ganska ovanlig. Här finns ingen ironisk brasklapp, vilket är frigörande, utan dikten står upp för sig själv och är vad den är. Modet att låta humorn tillfalla ämnet är något Rask har gemensamt med Lars Häger.

Boken Så länge du talar: två språk, två poeter springer ur Hägers besök i Bangladesh och poesifestivalen i Dhaka 2016, där han kom i kontakt med Mahmudul Amin. Boken är utgiven som en form av vänbok där de två poeterna står för varsin halva. Bengali är ett vackert skriftspråk, slår det mig i Anisur Rahmans förord där hela sidorna är klädda i de konstnärliga krumelurerna med en hopbindande läslinje ovan bokstäverna istället för i fötterna.

Hägers sex prosadikter är som redan påpekats humoristiska och vänliga med drastiska inslag. Som med Jessica Andersson Jonson går det att fundera över om det här verkligen är poesi – dimensionen finns men är inte typisk för texten. Utöver formen är det svårt att hitta ett gemensamt tema: dikt ett handlar om en artist, två om ett jag som blir lurat, tre om ett par i Grekland, fyra om en far och en son, fem om en man som läser Pasolini utan att kunna italienska och sex om jagets faster. Det som gör texterna nöjsamma att läsa är det vänliga humorn och den lätthet texterna förmedlar i förhållande till det drastiska i dem.

Mahmudul Amin får stå som representant för bengalisk poesi och med begränsad men somlig erfarenhet av landets poesi måste jag säga att han är ganska typisk. Dikterna utgår från en underförstådd politisk situation som jag som västerlänning inte är bildad nog att känna till. Att dikten ”15 augusti 2008” är årsdagen för mordet på Bangladesh första politiska ledare och nästan hela hans familj bör dock vara en enkel allusion för de bangladeshiska läsarna.

En skillnad mellan den typiska svenska dikten och den Amin presenterar här är att känslan är mer närvarande, att det finns mer temperament. Svensk dikt tenderar att vara saklig, här ryms en het ilska över sakernas tillstånd och poeten väjer inte för naturbilder – vilket jag gissar är ett arv från Rabindranath Tagores naturgenomsköljda diktning.

Jag blöder sedan i morse
mina ådrar är öppna
ska det aldrig sluta?

frågar sig Amin i den nämnda diktens inledande strof. Temperament och framför allt ilska är ett genomgående drag också i Nino Micks Plutoniumflickan. Mick är estradpoet och i hög grad fungerar hennes poesi som framföranden snarare än som skriven poesi. Genremässigt landar samlingen, som är utgiven i häftesform, vilket kanske förklarar varför Nino Mick debuterar som poet även 2018, ganska nära den poesi som skrivs på nätet om självskadebeteenden, könsklyvnad och frustrationen över att inte hitta en sann grund för sin självbild. Men Mick uttrycker sig lite mer begåvat än de flesta andra, framför allt när hon skriver om medfött kön.

spillning från flygande
förbipasserande fåglar
främmande frön
maskinerna monokulturen
dom språkliga bestarna
det binärt maskinella effektiva
kastar sig över marken
med våld skiljer sig
kultur från natur men
fortfarande samklang kakafoni
skärande sågljud
mullrande bävande berggrund

I häftet finns också en språklig utveckling. De inledande dikterna är närmast högstadieaktiga medan de sista, som i exemplet ovan, mognat, även om den avancerade språknivån ibland kan kännas sökt. Mellan det ena och det andra sker något spännande, det gnistrar till, blir effektivt och talande.

jag kräks i toaletten
det är så klart mitt eget fel

jag kräks nej jag
vill kräkas
i toaletten
jag vill kräkas över mina lår
vill kräkas över mina bröst
vill kräkas upp
vill kräkas ner på mina rosa
sneakers balanssinnet
helt jävla rubbat varför
tog jag de rosa skorna
jag är helt rubbad

I den andra änden av livet finner vi en postum utgåva av Nina Ragnhilds dikter: Ordlös är min bön. Boken är sammansatt av sonen Göran Molin och består av moderns fragment från anteckningar, filosofiska oneliners, kompletta dikter och Gunilla Molins bilder.

Halvvägs in i boken tänker jag att jag verkligen borde gilla boken. Den är i grunden existentiell, men med en tydlig kristen inriktning. Poeten försöker nå något djupt mänskligt och allmängiltigt. Intentionerna är helt i riktning med Gunnar Ekelöf eller Nils Ferlin. I förordet hänvisar sonen till Goethe, August Strindberg, Emily Dickinson, Harriet Löwenhjelm och Niklas Rådström som inspiratörer. Helt rätt. I enskilda strofer närmar hon sig föregångarna, till exempel i titeldikten:

Vid vägens slut står en ängel med korslagda armar
Till honom ska jag räcka min ask
Till den väldige med gömda händer
Asken öppnar sig i universum
I början var inte orden
Bara kroppens trevande och skriket

Poesin fungerar ibland när Nina Ragnhild gestaltar. Tyvärr vill poeten allt för ofta uppmana läsaren, inte sällan infinner sig en moraliskt tillrättavisande ton. Då faller verket in i amatörism, vilken förstärks av bokens fotografier. Utgåvan är hjärtevärmande, boksidorna utomordentligt påkostade med sin hårda pärm med omslagspapper. Utan tvekan har Göran Molin känt för sin mors diktning och det förnims i bokens utformning.

Således innehåller de olästa böckerna från 2016 mycket olika inslag, olika tekniker och olika förhållningssätt till poesin. Lika väl som de lästa böckerna tror jag att de utgör ett tvärsnitt ur den svenska poesifaunan i sina subgenrer och lyckade och misslyckade stilgrepp.

Posted in Reflektioner

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fjorton + 18 =