Durtillstånd och allmogemystik i Tomas Tranströmers lyrik / Av Simon Sorgenfrei

Vi gick till skogs och suddades ut av sång”

Efter en höst och vinter för ganska många år sedan då jag dragits både med en långdragen förkylning och någon sorts diffus nedstämdhet vaknade jag plötsligt en söndag i mars och kände mig pigg och stark. Jag snörade på mig joggingskorna och stack ut och sprang. Någonstans på Drevvikens isbana ungefär i höjd med Skrubba upplevde jag en stark glädje. Solen sken mig i ansiktet, snön gnistrade vit och stegen kändes lätta. Några rader ur Tomas Tranströmers dikt ”Dagsmeja” (Den halvfärdiga himlen) kom för mig:

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde
Snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde 700 gram inte mer.

Solen fanns högt över isen flygande på stället både varm och kall
Vinden gick fram sakta som om den sköt en barnvagn framför sig.

Diktraderna hjälpte mig att konkretisera och hålla kvar känslan. Jag kan fortfarande frammana den, eller i alla fall ett starkt och välgörande minne av den, och jag har sedan dess då och då upprepat den där raden som nåt sorts mantra, eller kanske som en besvärjelse: ”ett kilo vägde 700 gram inte mer.”

När jag nu läser en pocketutgåva av Tranströmers samlade dikter slår det mig att det är ett vanligt förekommande tema, de där ögonblicken av ljus lättnad. Redan i debuten 17 dikter finner vi ett exempel:

När året sparkat av sig stövlarna, 
och solen klänger högre, lövas träden
och fylls av vind och seglar fram i frihet.
(Ur ”Epilog”)

De tidiga dikterna ställer gärna läsaren inför drivande moln, höga himlar, fåglar, ljusa lövverk. Tranströmer skriver fram platser och situationer där tiden och tyngdkraften liksom upphört. Ofta sker dessa upplevelser i naturen, i skogsgläntor och vid sjöar. Men inte uteslutande. I Hemligheter på vägen vandrar vi i ”Staden utan tyngd i middagstimmans rymd” (”Siesta”) och i ”Balakirevs dröm” ur samma bok besöker vi ett konserthus där pianomusiken får stenarna att bli lätta som dagg (som, tänker jag mig, i kompositörens farväl till Sankt Petersburg). Ofta beskrivs resor och förflyttningar in i, och ut ur mörker. I Den halvfärdiga himlen stiger en tunnelbanevagn upp ur underjorden, för att sedan bara fortsätta att stiga:

Landet slog med vingarna
en gång och allt blev stilla
under oss, vidsträckt och grönt.
Sädesax blåste in
över perrongerna.
Slutstationen! Jag följde
med bortom slutstationen.
Hur många var med? Fyra,
fem, knappast flera.
Hus, vägar, skyar,
blå fjärdar, berg
öppnade sina fönster.
(”Resan”)

Dikten följs sedan av två av Tranströmers kanske mest älskade dikter, ”C-dur” och just ”Dagsmeja”. I den förra möter vi en ung man som en vinternatt lämnar sin älskarinnas lägenhet och ger sig ut på gatorna:

Allting på vandring
mot ton C.
En darrande kompass
mot ton C.
En timme ovanför
plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom
uppfällda kragar.

Liknande ögonblick av lättnad, av durtillstånd, glimrar fortsatt till genom produktionen. I ”Sena maj” (Stigar) står blommande körsbärs- och äppelträd som vita flytvästar och får sin trädgård att sväva genom natten och i Sanningsbarriären finns en glänta där solstrålarna skiner in genom springorna i lövverket: ”I spelet av ljus råder en omvänd tyngdlag: huset förankras i himlen och det som faller, det faller uppåt” (”Skogsparti”). Och, så klart, Blåsipporna ur Det vilda torget:

Att förtrollas – ingenting är enklare. Det är ett av markens och
vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något vis oväntade.
De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser
där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja
just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå
färgen väger numera ingenting. 

Det är väl inte konstigare än så. De flesta av oss blir väl lite gladare på våren. Samtidigt tycks dessa dikter vilja gestalta något mer, något starkare, än en vardaglig glädje över att solen skiner. I sin studie Resans formler förstår Kjell Espmark liknande rader i Tranströmers poesi som beskrivningar av maximalupplevelser eller epifanier, uppenbarelser av en högre verklighet.

*

Tranströmer tycks beskriva en sorts eufori, stunder då allt plötsligt lättar, när gryningen kommer och oron ger vika. Till och med bergen öppnar sina fönster för att vädra ut höst och vinter. I den kristna kontext Tranströmer själv stod nära skulle man kunna förstå dem som ögonblick av nåd. Men ibland antyder de mer än så, som exempelvis i den ovan citerade ”Resan”: ”Landet slog med vingarna / en gång och allt blev stilla / under oss, vidsträckt och grönt.” Det är en förunderlig rad, där dikten lyfter både diktjaget och läsaren högt, på breda vingar, över stadens larm. Vad som gör dessa förtätade ögonblick så speciella är just att dikternas subjekt tycks sammansmälta med sin omgivning, hela livsvärlden blir för ett ögonblick tyngdlös eller konturlös. Den sortens jagutplånande upplevelser framhålls ofta som karaktäristiska för mystika upplevelser. Ett ytterligare exempel finner vi i en rad ur en tidig version av dikten ”Alkaiskt” (För levande och döda), citerad i Staffan Bergstens Tomas Tranströmer – ett diktarporträtt och som får utgöra titel till denna essä, ”Vi gick till skogs och suddades ut av sång”. I den publicerade versionen av dikten har raden reducerats till ett emblematiskt ”fågelsång”.

*

Mystik är hopplöst som analytiskt begrepp, men får vanligen syfta just till en sorts intensiva erfarenheter av en upplevd översinnlig verklighet, ett möte med eller uppgående i något bortom den timliga världen. Ett av de mest tongivande försöken att ringa in begreppet presenterades av religionspsykologen William James i The Varieties of Religious Experience från 1902. Liksom många av sina samtida förknippade James mystik med en sorts ren andlig upplevelse som utgjorde den gemensamma essensen hos all ”sann religion”, oavsett om den kallades katolicism eller protestantism, hinduism eller buddhism, judendom eller islam. Sådana upplevelser, menade han, utmärks av att vara djupt privata och ytterst outsägliga. De är dessutom noetiska – det rör sig om en sorts intuitioner oberoende av eller onåbara för intellektet. Mystika erfarenheter skänker insikter som inte kan beskrivas med språkliga medel. De är som maneter, skriver Tranströmer, som genomskinliga geléklumpar som glider mellan fingrarna om man försöker greppa dem:

30 juli. Fjärden har blivit excentrisk – idag vimlar maneterna för första gången på åratal, de pumpar sig fram lugnt och skonsamt, de hör till samma rederi: AURELIA, de driver som blommor efter en havsbegravning, tar man upp dem ur vattnet försvinner all form hos dem, som när en obeskrivlig sanning lyfts upp ur tystnaden och formuleras till död gelé, ja de är oöversättliga, de måste stanna i sitt element. (Ur Svit V i Östersjöar)

Vidare menar William James att mystika upplevelser är passiva i betydelsen att de föreställs komma som en nådegåva – som fågelsången när morgonljuset plötsligt bräcks, de kan inte manipuleras fram – och att de är kortvariga, tillfälliga och övergående även om minnet av dem tenderar att stanna kvar och få djupgående konsekvenser.

Den sorts upplevelser James försöker ringa in har rapporterats från jordens alla hörn och tycks förekomma inom alla religiösa traditioner. Ofta rapporteras de också i poesins form, genom metaforer och paradoxer. Det har föranlett såväl sökare som en del forskare att bakom upplevelserna ana en universell högre verklighet som ibland kan bryta igenom slöjorna och uppenbara sig i sinnevärlden för vissa individer – mystikerna. Inom senare religionsvetenskaplig forskning härleder man hellre sådana likheter till den kognitiva konstitution människor delar. Alla människor kan få sådana upplevelser, och vissa är mer benägna att suggerera fram dem än andra. Det innebär också att det inte bara är inom ramarna för de stora religiösa traditionerna den sortens upplevelser kan ge sig till känna. I en aktuell bok, Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion, diskuterar exempelvis religionshistorikern David Thurfjell hur sekulära svenskar ofta vänder sig till naturen för existentiella djupupplevelser och hur vissa har upplevelser i naturen där ”det vanliga livet, med dess bekymmer och orosämnen, bleknar bort inför mötet med det större sammanhanget”.

Att det ofta är just till naturen Tranströmers epifaniska verser relaterar gör honom kanske typiskt svensk, och kan till viss del förklara hans breda popularitet. I sin biografi ägnar Bergsten ett helt kapitel åt Tranströmers relation till naturen, och med Espmark är han överens om naturens betydelse som inramning för dikternas förtätade ögonblick. Som i dikten ”Längre in” (Stigar) där diktjaget följer grävlingens spår in i en skog, till en sten som ”kan förvandla allt / den kan få mörkret att lysa” eller i ”Gläntan” (Sanningsbarriären) där en öppning i skogen gestaltas, en glänta endast den som gått vilse kan finna – som en plats bortom förnuftet, en port av ljus mellan de mörka barrträdsstammarna.

*

Den generösa förekomsten av sådana rader har bidragit till att Tomas Tranströmer kallats för en modern mystiker. 2012 ägnade Sveriges Radios Teologiska rummet ett helt avsnitt åt ämnet och i sin studie sätter Kjell Espmark Tranströmer i relation till författare som Augustinus och Mäster Eckhardt. Citatet ovan, från Östersjöar, är en direkt allusion på den svenska mystikern Emilia Fogelklou:

Det är svårt att skriva om andlig erfarenhet. Den mäts inte efter sitt litterära uttryck. Den är lik havsdjupens ting, som mister sitt rätta väsen, när de dras opp på landbacken. Sjögräset blir en grön strimma, tången en brun trasa, maneten ett litet dött slem. (Ur Arnold)

Men om Tranströmer skriver en sorts mystik poesi som kunde hjälpa mig att konkretisera och behålla en egen stark upplevelse, betyder det då att det var en mystik upplevelse jag hade därute på Drevvikens isbana, i höjd med Skrubba? Betyder det att även jag är en mystiker? Nej, det vore väl att allt för mycket devalvera ett redan diffust begrepp om den eufori jag kände över att vara frisk, över att solen sken och över det endorfinrus joggingturen gav mig ska kategoriseras som mystik. Även Tranströmer värjde sig när någon i ett samtal menade att hans dikter fungerade som ”pilar in i mystiken”:

Mystiken? […] mystik tycker jag är ett väldigt pretentiöst ord, då får vi använda ordet i en väldigt vid mening, det är inte frågan om någon exklusiv mystik, utan om en sorts mystik som vi alla fått en släng av.

Det var inte de mystika virtuosernas magnifika visioner utan mer vardagliga, om än transformerande, upplevelser i skog och mark Tranströmer formulerade. Men han gjorde det med ett språk som får det att hisna inom oss när vi läser hans poesi, och med en metaforik som många av oss kan sätta i relation till egna upplevelser. Så kunde ”Dagsmeja” hjälpa mig att förankra en egen upplevelse.

Kanske skiljer sig inte sådan mild allmogemystik nödvändigtvis från skarpare laddade teofanier. Sannolikt är det samma eller i alla fall likartade förnimmelsecentra i pannloben som aktiveras, medan upplevelserna tolkas olika utifrån de kulturella eller religiösa kontexter inom vilka de tar sig uttryck – förförståelse och förväntningar visar sig ha stor betydelse för hur sådana upplevelser både gestaltar sig och senare gestaltas i ord eller bild. Kanske hade Lao Tzu, Teresa av Avila eller Tomas Tranströmer kunnat göra stor mystik poesi av min upplevelse den där söndagen i mars.

Några år efter den där löpturen fältarbetade jag bland svenska sufimuslimer – de som ofta kallas just för islams mystiker. En gråkall kväll befann jag mig därför i en källarmoské i en förort till Göteborg där en liten grupp män praktiserade dhikr, en repetitiv bön som idealiskt sett syftar till att närma den bedjande till Gud och som utvecklats till en metod för att nå gudserfarenhet. Efter böneritualen samtalade deltagarna om sina upplevelser och jag passade på att intervjua dem. Men efter en stund vändes frågorna allt mer mot mig. Varför var jag intresserad av sufism? Varför studerade jag religion? Hade jag själv haft några mystika upplevelser? Jag svarade så gott jag kunde att mitt intresse var akademiskt och jag inte haft några sådana upplevelser. Men så drog jag mig till minnes löpturen på Drevviken och berättade om känslan av ljus lättnad jag hade upplevt där ute på isen, om hur Tranströmers rader om hur ett kilo vägde 700 gram och inte mer hjälpte mig att behålla och förmedla känslan.

”Precis så är det”, svarade sufiledaren, ”precis det där är det vi upplever när vi gör dhikr, när vi förnimmer Gud.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

20 − 15 =