Meny Stäng

Kompisläsning: Spillolja av Henry Bronett och Peter Nyberg

Av Jimmie Svensson

Spillolja av Henry Bronett och Peter Nyberg, Kvar av Eva Ribich.

När man i två nya diktböcker, som man råkat få i sin hand någorlunda samtidigt, tycker sig se paralleller är det lätt hänt att man uppförstorar detta till en trend. Om vi för ett ögonblick lämnar innehållet därhän kan Eva Ribichs Kvar, i förlaget Trombones Svavelserie, och Henry Bronetts och Peter Nybergs Spillolja, från det nystartade förlaget Chap, också bekräfta en trend mot mindre och enklare format. De är förstås billigare att trycka (och köpa!), men i sin korthet är de också mer lättsmälta än fullängdssamlingen. Något man kan ha i innerfickan och läsa på lunchrasten.

Ribichs volym har som övriga i serien blott sexton sidor, Bronett och Nyberg delar på ett tjugotal. Spillolja kan vidare ses som en replik på de samskrivna diktböcker vi sett exempel på under senare tid. Poeterna skriver här var sin svit, mycket olikartade och utan – för mig – uppenbart samband. Möjligen uppstår just därför en intressant spänning, ett vidgat tolkningssammanhang.

Hursomhelst kan jämförelsen vara en fruktbar metod.

Bronetts är utsökta, tämligen lågmälda dikter i den centrallyriska mittfåran, alltså av ett snitt som gör det lätt att känna igen sig även om man aldrig läst just Bronett förut. Den skirt imagistiska ”Innan soluppgång” kan vara representativ:

Ordlös förtid

då allt flyter samman

i ljudlöst skimmer

då människors ansikten

bryter fram i förvåning

ur gyllene skuggor

då hjärtan brister tyst

helt villigt.

Likheten med Ribich gäller Nybergs halva, en prosasvit. Huruvida Ribich skriver på vers eller prosa är faktiskt svårt att säga i det här fallet, men den nästan provocerande minimalismen känns igen från hennes tidigare böcker. Ribichs diktjag går in i ett hus eller en lägenhet, där hen tidigare bott, möjligen med partner och barn, och dröjer vid platser och saker:

lampkronan i sin kedja, damm i

alla små länkar, jag drar med

fingret längs metallen. det svarta

under visar sig, blänker

Hos Nyberg befinner vi oss i ett förråd, bland bråten efter någon som dött. Liksom hos Ribich är den mänskliga berättelsen bakom bara lätt antydd, men Nyberg är avsevärt mer utförlig och inventerande av det materiella:

Dina byxor och skor är svarta, din kavaj svart, skjortan svart men slipsen vit. Smutsen, fläckarna med glittrande sand och grå trådar av damm. På hyvelbänken sitter ett rostigt skruvstäd och en kaffeburk med blandade skruvar och spikar. Spill. En kletig oljekanna. Plåtaskarna med skidvalla och klistertuber med stumpar efter blyertspennor. ”Sjung en stump”, säger en röst. ”Sjung en stump om livets alla fröjder”.

Hos båda poeterna skapar det antyda sammanhanget en krok på vilken läsaren nog gärna hänger en hel del mer än vad det faktiskt finns täckning för i texterna. Kommunikation kräver att vi mer eller mindre automatiskt kan göra inferenser, fylla i och dra slutsatser utifrån vår kunskap om språket och världen. De här båda poeterna utnyttjar denna mänskliga mekanism – men lyfter den till ett poetiskt plan där vi kan bli medvetna om och utforska den.

Båda poeterna fokuserar på allt annat än subjektets känsloliv. Deras ensidiga fokus på platsen och tingen kunde rent av förstås som ett slags projicering eller förträngning. Kanske kunde också allt detta torftiga, slitna och skitiga i det yttre rummet förstås som ett försök att representera själsliga landskap och tillstånd. Frånvaron, i synnerhet hos Ribich, av traditionellt bildspråk gör dock motstånd mot tolkningar i den riktningen. Detta är detta och inget mer, tycks texterna säga.

Nyberg undersöker explicit, till skillnad från Ribich, gränsen och övergången mellan människan och hennes materiella omgivning – men sambandet är just det, materiellt. All denna bråte, detta ”spill” är människa, inte i bildmässig utan i bokstavlig mening: ”Vår betingelse: att bli ett med omgivningen. Lukt är sporer som sugs i i din kropp. Du är grus och kopparplåtar, gummi och metall. Du är wellpapplådorna och vad som däri härbärgerats.”

Hursomhelst kan jämförelsen vara en metod.

 

Kompisläsningen är ett nytt inslag på vår blogg som låter oss i redaktionen tänka runt en kompis/väns/bekants poesibok. Det är frågan om just ett blogginlägg och inte en recension med allt vad det innebär. I det här fallet är Jimmie Svensson, diktredaktör för Populär Poesi sedan 2017, naturligtvis bekant med Peter Nyberg, tidskriftens chefredaktör (även om de så här långt bara träffats en gång). Han känner däremot varken Henry Bronett eller Eva Ribich.

 

 

Posted in Kompisläsning

1 Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × två =