Kompisläsningar från en fringefestival i Tranås

Kompisläsningar från en fringefestival i Tranås

At the fringe – International Arts Festival i Tranås pågick mellan den 29 juni och 6 juli 2019. Under festivalens åtta dagar integrerades poesi med andra konstarter, som film, dans och scenkonst. I enskilda fall skapades multimediala poesiverk som Zelal Bal och Olof Forsgrens föreställning ”Ovan ytan, undermolnen”. Det säger sig själv att festivalen är en tummelplats för poesiböcker och poesimanus. I den sistnämnda kategorin låter jag förlagen vara skiljedomare, men jag vill ta upp några av de läsningar som årets fringefestival resulterade i och därvidlag belysa den mångfald som är fringefestivalens kännetecken.

Elízabeth Torres kommer från Colombia i ursprunget. När hon var mycket ung spriddes hennes poesi, vilket hotade regimen och gjorde att familjen var tvungen att fly till USA. Hon växte upp och gick i skola i New Jersey. I det nya landet blev hon snabbt en poetisk framgångssaga, men valde att publicera sig i mindre underground-sammanhang för att behålla kontrollen på det som publicerades. För några år sedan flyttade hon till Köpenhamn varifrån hon verkar och är en del i ett nätverk av politiska flyktingar med konstnärlig spets i Europa. Hösten 2018 bjöds hon in till Poesifest i Jönköping och 2019 deltar hon under At the fringe i Tranås, både genom att läsa sina dikter och genom att berätta om sitt poesiliv för en grupp unga författare.

2015 gav Elízabeth Torres ut (atemporal) som är en dubbelspråkig utgåva på både engelska och spanska. Båda språken betraktar hon som sina modersmål, men spanskan används för att uttrycka de innerligaste känslorna medan engelskan har en sakligare klang – något som blir tydligt när Torres framför sina dikter från scen. (atemporal) tar sin utgångspunkt i en kvinnlig sexualitet som beskrivs vara närmast schizofren. Draget finns tydligt utmålat av mångkonstnären på bokens omslag, där framsidan föreställer en naken kvinna som är hopkrupen och naken i en större skyddande symbolstruktur. Framträdande är könet. På baksidan finns en annan eller samma (?) kvinna inuti en draklik fågel, djävulshorn har vuxit ut på huvudet och ur könet droppar safterna medan hon onanerar. Det demonlika i sexualiteten återkommer flera gånger under bokens 60 sidor.

on the first war and all those that followed,
on the first time you realized
you too had a demon between your bones
and you wished to chain it
[…]
hearing your voices curse
this isn´t me / this isn´t me / not anymore
toward the place where no one could reach you

(atemporal) börjar med Tomas Tranströmers dikt ”Eldklotter” från Det vilda torget på spanska och engelska. Det är ett logiskt val för Elízabeth Torres att känna igen sig i. Hon arbetar med bildströmmar som läggs mot varandra på ett sätt som jag förknippar med poesi som skapas utanför västvärlden. Först i införandet av Tranströmer inser jag att det ligger nobelpristagaren nära, att det är en del av hans arv filtrerat genom Elízabeth Torres poesi, även om den colombianska/amerikanska/danska poetens tonläge känslomässigt är högre.

the ship spits curses and threats
from every single one of its veins
it barks and howls and violents itself
and turns into night
the ship is red and it slamps dance a sea lullaby
the sorrowful dance of the sad ones
the ship is a suicidal scream
a sharp stream of incurable panic

Om Elizabeth Torres är en poet som i vid mening verkar i världen framstår Joakim Becker förankrad i sin Tranåskontext. Han fann vägen ut ur drogproblematik och medföljande psykisk ohälsa genom kreativt skrivande på Sommenbygdens folkhögskola. I kontakten med bibliotekarien Magnus Grehn vågade poeten visa sina tidiga alster och uppmuntrades med läsning och fortsatt skrivande. 2013 kom I mitt huvud och andra dikter och tre år senare I sällskapsrummet på en psykiatrisk klinik. Titlarna skvallrar om de huvudsakliga motiven i de mycket korta dikterna. Efter att ha översatt några dikter som lästes upp under fringefestivalen i Wexford pockade publikens reaktioner på en större översättningsinsats, vilket lett till when the barbed wire slipped in på walesiska Three Throated Press. Just publikens reaktioner vid uppläsningarna säger mycket om Joakim Beckers stil. Den första reaktionen är ofta förvåning, därefter biter de ofta vitsiga dikterna och lockar till skratt. Inte sällan högljudda.

Under fringefestivalen släpper Joakim Becker sin tredje bok, Jag skyfflar kvicksand med bara händerna. Mellan de två senaste böckerna har en särskild plats inrättats till poeten på Litteraturcentrum >kvu i Tranås, där han har sin skrivmaskin och sina utskrivna texter. Vid 14-tiden på eftermiddagarna kommer han dit och skriver ut en dikt innan han åker hem. Sammantaget har Becker arbetat fram 108 sidor dikt i den nya samlingen. Poesin har sedan debuten utvecklats och i sina bästa stunder fördjupats. I Jag skyfflar kvicksand med bara händerna finns både ordvitsar och fördjupande insikter, oftast grundade på en mörk humor, men för första gången finns också ljusare stråk.

En om dagen 

Det sägs att
ett äpple om
dagen är bra
för magen.

Jag tycker att
en dikt
om dagen
känns bättre
i magen.

Raderna är som synes korta och rubrikerna är följaktligen centrala för förståelsen av dikterna. Ofta arbetar poeten med motsättningar av samma slag som ovan, med ordstäv där innebörden förändras och utvecklas.

En svensk tiger

Jag är oförmögen
att tala.
Jag kan inte säga
nåt.
Så, jag är väl en
svensk tiger då.

Innehållsligt färdas vi i boken tillsammans med en människa som genom sin skrattspegel visar oss sin existens innersta väsen. Kanske är det tack vare rättframheten som Joakim Becker blivit så omtyckt. I en dikt konstateras att mobbarna som skrattade åt jaget nu flabbar med honom. I en annan dikt att jaget inte ens platsar i människans B-lag. I en tredje att människan inte får någonting i livet utan att allt måste tas. Eller så vitsar poeten:

På galgbacken

”Får jag hänga
med dig?”

En osannolik Boxholmsbo är Janice D. Soderling. Hon har sitt ursprung i USA där hon vunnit en lång rad poesipriser och publicerats i en mängd magasin. Under fringefestivalen gav hon ut ett häfte med sina dikter, The Stranding. På framsidan finns en hårt photoshopad bild av zeustemplets kolonner i Athen. De klassiska kolonnerna med sin rätlinjiga renhet speglar relativt väl Janice D. Soderlings i hög grad klassiskt utformade poesi. Innehållsligt anas också en resa till Grekland, men motivet glider inte in i reseskildring utan fungerar snarast som anspelning.

Var och en av de 24 dikterna har försetts med en titel, men är formmässigt olika. Här ligger fri vers och sonetter jämte varandra. Den aningen disparata känslan förklaras av att poesin tidigare publicerats i en lång rad tidskrifter, vilka räknas upp på sista sidan tillsammans med två antologier. Framför allt är poesin publicerad i USA men också i Kanada, Australien, England och Tjeckien. Janice D. Soderling kan således konstateras vara en klassiskt skolad världsomspännande poet inom det engelska språket. Hon är också en av initiativtagarna till evenemanget Nasty Women under festivalen, där fyra engelskspråkiga poeter läste feministisk poesi som reaktion på Donlad Trumps uttalande om ”nasty women”.

Poesin, obeaktat form och formsäkerhet, fungerar för mig bäst när Janice D. Soderling bryter sin tanke och bygger in ett absurt moment. Som i prosadikter ”The First Day of Summer” där vi landar i sommarens första dag, en blågrön eftermiddag under en engelsk ek. Ett par sitter bredvid varandra och dricker rosévin och äter öring. Frasen ”It is the last day of something, or the first day of something else” bygger upp stämningen och snart sviktar idyllen när kvinnan tar upp en kniv och skär av sitt öra, vilket serveras mannen med en citronskiva. Därefter eskalerar händelserna.

I ”Full Moon Over Athens” når poeten en klang och formmässig höjdpunkt. Människans åldrande och förgänglighet beskrivs i en både till ordens klang och rytmik naturligt språk. Första och sista meningen är likadan och bär diktens innehåll: ”Deep underground, the broken relics rest.” Ordet flute används skickligt både som kork på champagneflaska och som en flöjt gjord av ben – det allra äldsta instrumentet:

A fractured frieze or clasp, a carved bone flute.
Sometimes the finest, sometimes second-best:
a dented shield or heart, a stringless lute

A fractured clasp or word, or champagne flute

De grekiska kungarna är mästerliga på att krossa tingen och världarna, men i slutänden går en mansålder så snabbt och ”Deep underground, the broken relics rest”.

Den malmöbaserade tecknaren och poeten Jonas Bengt Svensson har under flera år varit bejakare av At the fringe. Ett år har han till och med varit festivalens reporter. Han illustrerade redan nämnde Joakim Beckers engelska översättningar i when the barbed wire slipped in. Svenssons tredje diktbok Jag hamras vaken av hundra tjälhål är utgiven på Smockadoll och dömd att vara en av de där diktböckerna som förtjänar utrymme i nationella medier men inte får det eftersom poeten är relativt okänd och förlaget litet.

Poesin utgår från ett jag som delar ut tidningar i gryningen. Snabbt borrar sig de vardagliga iakttagelserna ner i djupet av den mänskliga existensen med en liknande direkt skärpa som Charles Bukowski. Även om rapporten inte kommer från den försupne i slummen landar texterna i den tröttkörda människan som sliter för att överleva och även fortsättningsvis fungera i en värld som tär på hen. Den första avdelningens dikter börjar med ett klockslag.

02.24

jag svänger ut från bensinstationen
innan defrostern jobbat klart
hänger framåtlutad över ratten
för att få en glimt av världen
och genom det lilla hålet i imman
ser den fullt hanterbar ut

Tanken är givetvis den mycket plågades, utan plågan behöver ingen tänka att något är hanterbart, det är förutsättningen. Mycket snart visar det sig att världen blir svårare:

som när de säger att det har blivit allt vanligare
med mask i östersjötorsken
som när de säger att jorden avviker mindre
i sin rundhet än vad en biljardboll gör
och jag har plötsligt svårt att få ihop det
kontrasterna du vet
hur en så uppfuckad värld kan vara så perfekt

Genom texten får vi följa tidningsutbäraren och hans bil genom landsbygdsmörkret, där han stannar för att se in i människors hus, lyssnar på radio och både kör över djur och undviker detsamma, både kör av vägen och håller sig kvar på vägen.

Den slagna generationen gör sig inte bara påmind genom Bukowski utan också Allen Ginsberg och den tredje delen i Howl där ”I´m with you in Rockland” upprepas. Hos Jonas Bengt Svenssons tidningsutdelare vänds förhållandet och de gator som passeras räknas upp i formeln: ”Du var med mig på Aggarpsvägen / när jag ökade farten och slöt ögonen. / Du var med mig på Sjuspännarevägen / när tjälhålen fick bokstäverna i ditt namn att byta plats”. Anaforens rytmiska effektivitet renodlas när Wales Spoken Word-stjärna Rufus Mufasa framför sin översättning av dikten under fringefestivalens Pilsnerpoesi, där anaforen istället blir ”You were present…”.

De sista två delarna består av dikter där fragment samsas med tidningsutdelarens berättelser om sin brutala arbetsvardag. Poesin signalerar i motsats till de romantiserande beatpoeterna att världen är grym, att djur sliter tarmarna ur kadaver, jaget känner ”ett alldeles färskt hat / tickande mot tinningen”, fattiga sätter livet på spel för att klippa av högspänningskablar av koppar, de våta strumporna. ”Jakten på ett sammanhang, någonting som kan kullkasta allt det som nätterna smugit in i mig. Jag går några varv runt bordet för att finna a) en ingång eller b) en utgång”.

Ännu en bok som inte nått ut men som förtjänar uppmärksamhet, trots att den är en självutgivning genom Vulkan, är Jenny Luks Parallellum. Luks är bekant för Populär Poesis läsare genom sitt reportage om Alf Hambe och genom sina pastischer på densammas dikter. I Parallellum märks vispoeten nästan bara i titeln. Jenny Luks arbetar med sinnrika bildflöden som syftar till att ge läsaren en fysisk känsla för diktens innehåll.

jag vill separeras, maskinellt
jag vill inte vara sammansätt
utväxten är nitar på en jacka
marmorerad på skinnet

Grenar river upp kinden, hjärtat sprängs och rådjurskroppar möglar i bokens första två delar: ”Element” och ”Ord”. I den tredje delen mjukas språket upp och dikten riktas mot ett ”du”. Här inleds den brevform som senare ska komma. Texten är utformad som en relativt klassisk kärleksdikt där jaget är uppoffrande och duet mottagare av ömhetsförklaringar av typen: ”ditt eksem vill jag kyssa / bli till gåshud, bli din rodnad”. Jag tolkar det som att vi befinner oss i förälskelsens kärna, därefter följer i delen som heter ”Avstånd” en form av avslappning följd av frustration och den tilltalade får ett namn: Jens. Namnet blir viktigare i delen som heter ”Brev” och är utformad som brev. Här blir den övergivnas frustration gestaltad på ett rått och exakt sätt: ”Jag vill inte ha ditt medlidande. Inte ens om natten, inte ens din kuk”. Från att ha varit närmast tranströmersk i sina i sitt bildarbete blir texten prosalyrisk och berättande. Det berättande får stadga i den sista delen ”Slutet” då raderna återigen bryts men innehållet förmedlas direkt:

 kärlek är en kikhosta
som aldrig kommer åter
jag kommer aldrig åter
himlen är full av levande kugghjul
rälsen något kärv

Den albanska poesiantologin Örnarna och bergen från översättaren Ullmar Qvick kom första gången ut 1979, men har 2019 kommit i ny upplaga utan revidering av innehållet. Tanken är att belysa 100 år av albansk poesi och att lyfta den gångbara poesin från landet. Just därför är det lite synd att inga tillägg gjorts från de senaste 40 åren.

Med den svenska poesin i bakhuvudet är det ändå spännande att läsa den albanska poesihistorien. Den tar sin början i en romantisk-nationalistisk tradition men övergår inte helt, som den svenska, i svårbegriplig modernism utan fortsätter i en nationalistisk tonart genom 1900-talet. 1800-talets formsäkerhet lever också den kvar under en stor del av 1900-talet men bryts så klart av modernistiska verk. Framför allt den avslutande dikten “Stålsång” av Kosove Rexa-Bala, som levde i Sverige och gav ut boken Poetiskt mummel 1973, ligger i linje med den allra mest konkreta perioden även i svensk diktning:

Mellan oss en Volvokaross
som tar sig fram
på ett löpande band
med snabba rörelser.

Gång på gång
böjer vi oss åt alla håll
efter profitens rytmiska sång
för att skapa en modern skulptur
som bär sig i tur och otur.

Givetvis är det orätt att göra svepande bedömningar över hur den albanska poesin skrivs fram i en antologi som den här, men över lag görs urvalet av dikter på politiska grundval snarare än estetiska. En ofta återkommande känsla i antologin är en präglande rural nostalgi över hur det blivit i Albanien och i de enskilda karaktärernas liv. Ibland bryter den rimmade, glada rytmen fullständigt mot innehållet, som i andra strofen i “Till en nygift flicka” av Ismail Kadare: “Och inte sålde de dig för pengar / enligt sedvänjans grymma lag / men i hemgift ingick en tvättmaskin / och en TV av bästa slag”.

I efterhand är det just den bryska, orädda humorn och det pacifistiska innehållet som dröjer sig kvar. Albanien beskrivs i flera av dikterna som ett litet land terroriserat av stormakterna, vilket säkerligen är en korrekt historieskrivning. Samtidigt bor nationalismen kvar i landet och flera av dikterna tycks mig oroväckande i sken av de nuvarande politiska konflikterna. Och samtidigt finns så klart en fredsälskande ådra, där poeten tar avstånd från galenskapen, kanske är det i den typen av dikt som boken sätter starkast avtryck:

Jorden tuggade järn … järn … järn ….
Under SS-männens spikförsedda stövlar
bröts människors drömmar
sönder som istappar.

Ingmar Simonsson driver det klassiskt inriktade förlaget Themis, men har också skrivit egna dikter. Från 2012 stammar Inlandsresan, vilken består av tre delar: ”Inlandsresan”, ”Lufthungrande” och ”Medavdöda”. Delarna skiljer sig en del åt. Titeldelen utgår, föreställer jag mig, från en resa längs Inlandsvägen. Den klassiskt utformade naturlyriken utgår från platser längs vägen men den stannar vid att vara just traditionella naturscenerier. Här och var finns dikter i japanska versmått, vilka harmonierar med innehållet:

Med solens värme
återvänder ens begär:
eftermiddagar

I delen som döpts ”Lufthungrande” ändras tonen något och Simonsson tycks luta sin diktning mot samma korthuggna assonanser som finns i den isländska eddadiktningen. Men inte fullt så korthugget och inte fullt så kargt rått. Istället hörs en sökande röst, som då och då hemfaller åt de japanska formerna. Emellanåt hörs genklanger från Hávamál: ”Tvivla / förtvivla / vad vi har / välja mellan”.

I den sista delen ”Medavdöda” sneglar Ingmar Simonsson på ett liknande sätt på det grekiska dramat – en felavläsning av delens titel skulle kunna härleda texten till Medea. Olika körer i diverse stämmor sjunger mot ett jag på ett nyskapande sätt i den mening att stämmorna tillåts vara fristående mot en mycket fragmenterat sammanhang. Givetvis börjar verket med en prolog och slutar med en epilog för att spegla den klassiska formen.

Även Per Rydberg arbetar i sitt häfte I tidens mitt (2019) med naturskildringar. Utgivningen är en chapbook vars framsida i blått illustrerar titeln genom cirkelformer som påminner om en vattenvirvel. Det är också en utgivning som sponsras av svenska kyrkan och ett centralt motiv är Guds närvaro i alltet, ibland framskrivet på ett mycket rakt sätt, ibland sublimt frammejslat. Generellt kännetecknas texten av att poeten valt att kasta om orden så att meningsbyggnaderna blivit ”poetiska”, ganska ofta utan att det finns någon mening med det. Naturscenerierna kommer norrifrån och har klassiska drag: fjärilen, klippan och dimman. Inte mindre blir det ibland fångande, som i ”Jag håller andan”:

inget väsen
bara ett stilla sorl
ur videts snår
bäcken nynnar
här i sluttningen
nära gläntan
som rymmer
daggkåpans gåva

Fringefestivalens natur är att alla ska kunna ta del av den utifrån sina förutsättningar, så även inom poesin. Och alldeles uppenbart blandas professionella, amatörer, nybörjare rutinerade poeter, såväl i utgivning som i framträdanden. Just det gör den myllrande festivalen så fascinerande.


Kompisläsningen är ett nytt inslag på vår blogg som låter oss i redaktionen tänka runt en kompis/väns/bekants poesibok. Det är frågan om just ett blogginlägg och inte en recension med allt vad det innebär. I det här fallet är Peter Nyberg som Populär Poesis chefredaktör arrangör av festivalen och bekant med flera av de omskrivna. 

Märkt med: , , , , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

tre × två =