Lekfullheten at the fringe

Populär Poesi arrangerar läsningar, workshops och öppna scener under At the Fringe – International Arts Festival i Tranås mellan den 30 juni och 7 juli 2018. I samband med festivalen kommer vi att publicera en serie artiklar om densamma. Den fjärde är skriven av poeten och illustratören Jonas Bengt Svensson. 

Zurab Rtveliashvili at the fringe. Foton: Peter Nyberg.

Nedräkningen till Fringe-festivalen i Tranås är påbörjad. Nu är det nära. Vi vet att där kommer några stora namn, vi vet att staden kommer att bubbla av kultur. I skuggan av denna stora kulturfestival finns också en enkel önskan om frigörelse och uppror.

Lekfullhet och spontanitet är två av mina ledord för att ringa in vad at the Fringe – International Arts Festival handlar om. Ja, det är en stor festival. Ja, det är en festival med flera internationella inslag och välkända namn. Men i grund och botten är det en stor, underbar lekplats. Där finns tveklöst en professionalism, något som bara cementerats för varje år och varje ny lärdom, men det går inte att undkomma känslan av åtta dagars bus i Tranås första veckan i juli.

Först en liten brasklapp. Kultivera har i år fått ekonomiskt bidrag till festivalen från bland andra Svenska Akademien, och i början av juni belönades de med Tranås kommuns kulturpris. Mycket välförtjänt. Men jag vill ändå höja ett varningens finger. När allt går bra och berömmet droppar ner uppifrån, gör en bäst i att dubbelkolla sina grundvärderingar, så man inte av bara framgångsfarten kör vilse. En av mina favoritpoeter, Bengt ”Cidden” Andersson, uttrycker det nog allra bäst i den fina arbetardikten ”Ivans aforism”:

Det ska småjävlas lite.
För går det bra
slår åskan ner
och allt blir en askhög.

Jag är tämligen övertygad om att Kultivera och Fringefestivalen står med båda fötterna på jorden, men det skadar aldrig att ta en extra titt på kompassnålen emellanåt.

Dada lever

Kultivera själva beskriver festivalen som en plats där ”Vem som helst får göra vad som helst. Nästan.” Några av programpunkterna tar uttalat sikte just på det irrationella och upproriska. Då tänker jag främst på Guerillapoesin som, efter inledande litterära ränksmiderier, genomför olika aktioner i staden. Detta att dyka upp utan förvarning, att via små bakhåll bringa poesi till allmänheten; det är alltid lika uppfriskande.

Upptåg och spontanitet inom konsten går förstås att finna långt tillbaka. Jag kan inte låta bli att dra en parallell till dadismen, en rörelse som under början av 1900-talet tog avstånd från allt känt och blundade för gängse regler inom konsten. En önskan om konstnärlig revolt som kanske inte är lika tydligt uttalad från Fringefestivalen, men som ändå ligger där och mullrar under ytan.

Guerillapoesin bär på en mer lekfull än politisk ton. Dess potentiella kraft ska däremot inte underskattas. Att ge sig ut på okänt vatten innebär både mod och motstånd, och det är just vad deltagarna gör. Där finns en önskan om att ruska om en smula, att kanske få någon enstaka sömngångare att slita blicken från sin iPhone, och istället upptäcka någonting helt annorlunda framför näsan.

Mel Perry och Dominic Williams från Wales skrev guerillapoesi tillsammans med poeterna Jonas Bengt Svensson och Joakim Becker. Foto: Peter Nyberg.

Jag minns med värme – och lätt ångest skall erkännas – Guerillapoesin 2016. Mysteriet med heliumballongerna som inte orkade lyfta med alla dikter och plastreptiler som vi hade fäst vid dem. Ballongsnörena som trasslade ihop sig i vinden på bron vid Stadshusplan. Kopplet av ungar som nästan slet ballongerna ur händerna på oss. Kanske inte så mycket för dikterna som plastleksakerna. Men i alla fall.

Där fanns en grundtanke, som sedan omkullkastades för att de medverkande ignorerade de fysikaliska lagarna. Nå, vi är poeter inte fysiker. Poesi är ett laglöst land. Hur saker som går fel ändå kan bli rätt, hur saker som ingen vet hur de ska utvecklas, utvecklas. Eller som en av dadaismens förgrundsfigurer, Tristan Tzara, uttryckte det nånstans: ”Let us try for once not to be right.”

Guerillapoesi är ett enkelt koncept som tar udden av det pretentiösa i konsten, precis som Pilsnerpoesin gör genom att bringa den ”svårtillgängliga lyriken” till lokala kajutor, och hejvilt mixa amatörer med mer etablerade artister.

Frizonen Tranås

Dadaismen blossade initialt upp som en reaktion mot första världskriget och allt dess vansinne. Vår samtid är tyvärr också full av vansinne. Utan vidare jämförelser vill jag gärna se Tranås som en säker hamn under festivalen, precis som Schweiz var för konstnärer från hela Europa under första världskriget. Fringefestivalen som en neutral zon, en tillflykt från storstädernas personfixering och ytlighetshets, från hemmaplans bekvämlighet till utmaningar i norra Småland.

I mitten av 1900-talet följdes dadaismen av en annan riktning; situationismen. Dessa ansåg att meningen med konst är att producera ett revolutionärt medvetande. De ville agera snarare än producera. Vad detta egentligen betyder kan en ju dryfta om. Personligen tycker jag att när någon lyckas finna sin konstnärliga integritet, så är det lika revolutionärt som vilken politisk aktion som helst. En metamorfos som inte sällan inträffar under exempelvis Pilsnerpoesin, när självkänslan hos oerfarna poeter plötsligt blommar ut och exploderar. När det konstnärliga uttrycket är att föredra framför krig. Det behövs sällan storslagna manifest för att uppnå detta.

När associationskedjan ändå är i fri spinn är språnget till punken inte långt. Samma behov och samma längtan efter uppbrott, en frisk fläkt av uppkäftighet och häcklande av överheten. Ja, och gärna ett distat jävla oväsen förstås.

Punken lever

Frank Bergsten och Vuxenvälling. Foto: Magnus Grehn.

Det är här Frank Bergsten dyker upp på mitt mentala kartblad. Frank är det senaste tillskottet i Kultiveras arbetsgrupp, och han har mycket på sin meritlista som jag tycker sammanfaller med vad Fringefestivalen vill stå för; ”en större frihet (—) till fromma för den skapande glädjen”.

Frihet och skapande glädje; det ringar in stora delar av punken. Det ringar också in Frank, som knappast är främmande för termerna. Han var en av grundmedlemmarna i legendariska punkbandet Rövsvett. Där trakterade han trumstockarna under bandets första femton år. Detta hade jag själv ingen aning om när jag i början av 90-talet stod på Hultsfredsfestivalen och falskt sjöng med i hitlåten ”Jesus var en tomte”.

Det var då. Men ränderna går aldrig ur. Senast i mitten av maj kunde en hänförd publik se Frank recitera texter av Crass och Discharge på evenemanget Pilsnerpoesi på restaurang Ban Thai. Men mest av allt ägnar han sig idag åt att teckna helt säregna serier med minst en fot i dadaismen, och en annan i punken. Om där mot förmodan finns en tredje fot, så trampar den runt i samma landskap som Gary Larson och ”The Far Side”. Franks senaste serieutgåva – Vuxenvälling (Magnus Grehn Förlag) – landar lämpligt nog lagom till Fringe-festivalen. Nämnas bör att han också är en kalenderbitare av rang, och garanterat kan leverera fler idrottsanekdoter än Arne Hegerfors. Vilken annan kulturfestival har en sån härlig joker i sin stab?

Dada förnyas

Gamla dadaister i all ära, men Fringefestivalen har berett plats för lika spännande konstrebeller i nutid. Ett namn som är omöjligt att navigera runt i tal om rebeller är den georgiska poeten Zurab Rtveliashvili. Jag hade privilegiet att uppleva honom under festivalen 2016, och har nog inte riktigt hämtat mig ännu. Ja, uppleva! Med Zurab i rummet lyssnar du inte bara till en ordinär poesiuppläsning, du dras in i en språkcentrifug som får håret att kammas bakåt.

Jag är irreguljär som miljarder bisurr

och är alltid en högspänningsparallell

Zurab Rtveliashvili at the fringe. Foto: Åsa Nyberg.

Högspänning är ordet. Zurab har förbjudits att publicera sin poesi i Georgien, och från exil i Sverige bråkar han fortfarande med regeringen i hemlandet. Fringefestivalen fegade fan inte. Det bjöd in en poet som inte bara bär dadaismens fackla vidare, utan vid varje givet tillfälle häller mängder av bensin över den.

En annan poet väl värd att nämna i sammanhanget, och även en av årets residensförfattare i Tranås, är Freke Räihä. Räihä har samma driftigare förläggare som Zurab, i Kristian Carlsson på förlaget Smockadoll i Malmö. Den som har sett Räihä läsa live vet att det ofta är en kristallklar och närvarande läsning. Han bryr sig inte om de yviga gesterna, men där finns en extrem tro på texten i sig som alltid ärligt lyser igenom. Och, inte minst, tron på ett annat samhälle. Carlsson har beskrivit honom som ”rättvisepatosets store poet”. Det är en talande strof. Missar ni Räihä, får ni skylla er själva.

Noise-bandet Två män i en dambob ska vi inte ens tala om. Här har vi en duo som blandar elektro-skrammel med gamla klassiska svenska kupletter. De förkastar allt gammalt i samma andetag som  de hyllar det. Resultatet blir en naturligt obskyr enighet. Gränser demoleras med oljudsmattor, tjut och bröl i megafon. I kulisserna står spöket efter dadaisten Kurt Schwitters och gnuggar händerna.

Låt bus regera

Med namn som dessa, och många, många andra som inte får plats att nämna, vill jag påstå att Fringefestivalen i sina bästa stunder är som en passage i ljuddikten ”Ursonate”, av just nämnda Schwitters:

Rinnzekete bee bee nnz krr müü? ziiuu ennze, ziiuu rinnzkrrmüü, 3 rakete bee bee…

Guerillapoesi 2018 tar sin början på Töwerland Café & Konditori den 30 juni klockan 11.00. Har du den minsta lilla revoltlust inom dig så dyker du upp där och då och bara låter saker hända. Årets modiga uppbåd leds av Mel Perry från Wales. Det bådar gott. Perry är inte bara en finkänslig och utomordentlig poet, hon är även engagerad i Young Writers Lab, där hon inspirerat och peppat ungdomar vid skolor i Tranås att tro på sina språkliga förmågor. Men, viktigast av allt; hon var även medskyldig till spektaklet med heliumballongerna häromåret. Det är ju en erfarenhet högst värd att noteras. Temat för årets Guerillapoesi ryktas vara ”chalk on the streets”.

Jag kan se den kritade linjen; dada, situationsim, punk och Fringefestivalen. Guerillapoesi är som sagt ett enkelt koncept som tar udden av pretentionerna i konsten, precis som Pilsnerpoesin kan göra genom att bringa den ”svårtillgängliga lyriken” till lokala kajutor, och hejvilt mixa amatörer med mer etablerade artister. Häng med och fyll i linjerna. Låt galenskap och bus bölja in.

Märkt med: , , , , , , , , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

fyra − två =