Louise Glück – Kosmos störtdyker, gudarna väsnas

Av Christer Boberg

Louise Glück | Averno
Rámus | 2017
Översättning Jonas Brun

 

 

Vår stund är kort. Våra liv inte ens decimaler. Att människan ändå lyckas förbränna så mycket kärlek och hat på så oproportionerligt kort tid är otroligt. Vilket perspektiv du än väljer. Det handlar givetvis om vår självsyn, vår hybris gentemot såväl allt utanför oss som allt inom oss. Vi förhäver oss varje sekund, oavsett om vi gör det genom att explodera eller implodera eller förtvina. Det är svårt att avgöra om det här gör oss till skapelsens kolosser eller dess blindtarmar. Förmodligen både och. Samtidigt. Det är den här dubbla blicken som god poesi lockar fram, undervisar oss i, gör oss medvetna om. Dock utan att vara mästrande. Krävande: ja. Påtvingande: nej. Inför Louise Glücks dikter står jag förvisso maktlös, men jag välkomnar den underdånigheten. Det faller ett snett ljus in i samtliga dikter, ett dödens och asymmetrins ljus som inte går att ifrågasätta. Det borde kanske få mig att känna mig deprimerad eller uppgiven, men det handlar inte om att leva i dödens skugga eller med döden som kontrapunkt. Det handlar som sagt om ljussättning. Som här: 

Och ljuset, som var dödens ljus,

tycktes återge jorden

kraften att trösta.

Och här:

Ljuset har förändrats;

tonen C är stämd mörkare nu.

Och morgonens sånger låter allt för inövade – 

Det här är höstljus, inte vårljuset.

Höstljuset: Du kommer inte att skonas.

Glück vill att du ser verkligheten och tillvaron som den är, upplyst av förgänglighet, inte fördunklad av dödsförnekelse. Jag skulle inte vilja påstå att dikterna gör mig upprymd, men jag närs av dem. Av sanningshalten i dem. Obönhörligheten. Inte heller du kommer att skonas. Inte heller de du älskar kommer att skonas. Den vetskapen, som Glück verkar rent besatt av, plågas fram i dikt efter dikt. Hon skriver till och med om hur solljuset sviker, om ”nattens klarhet”. Men, som sagt, budskapet är inte ångestskapande, utan på ett märkligt vis i stället livgivande. Vi vill ju alla leva utan lögner och utan skygglappar. Egentligen.

Averno syftar på den lilla kratersjö i närheten av Neapel i Italien som under antikens Rom ansågs vara nedgången till underjorden. Att läsa Glücks dikter är som att stå och spegla sig i vattenytan vid denna sjö och ana hur de döda blickar tillbaka på en. Du sugs inte ner själv, inte ännu, men genomstrålas av ögon som inte längre äger förmågan att se och ta in den levande världen. Eller snarare: av ögon vars perspektiv är totalt annorlunda, nästan helt främmande. Men bara nästan. I dikten Teleskop vrider Glück på själens ohyggliga fokuseringsskruv och för ett ögonblick svindlar det till ordentligt. Läsningen vacklar. Förståelsen av världen tumlas om. 

Efteråt inser man,

inte att bilden är falsk,

utan att relationen är falsk.

Naturen sträcker på sig, kosmos störtdyker, gudarna väsnas, vidderna är till synes oändliga. Dikten tar enorma kliv. Men i Glücks dikter falnar allt till slut, landskapet viker undan och gör dig påmind om att du snart är borta, medan universums tröga och tveksamma yttringar bara pågår och pågår. Utan dig. Utan dem du älskar. Förstår du nu? Begriper du vad jag säger? Når jag fram? Inser du vad det här betyder? Frågor som aldrig ställs explicit, men som viskas fram när jag läser. Men det märkliga är som sagt att övergivenheten eggar, den för mig vidare. Öppnar till nya och tidigare okända fickor av existens. Det här är poesi när den är som mest akut och angelägen. En av årets omistliga samlingar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

två × fem =