Louise Glücks Ararat. Recension av Christina Gratorp

Ararat
Louise Glück
Rámus, 2019

Vad gör poesi stor, vad gör en poet stor? Eller snarare: vad gör en stor poet? Är det orden hon skriver eller mellanrummen som är stora – det som fladdrar i de hisnande vidderna mellan en strof och en annan eller i radbrytningens gapande sund?

Louise Glück är en av de stora. Hon föddes i New York 1943, är verksam professor i engelska vid universitetet i Yale och har belönats med bland annat National Book Award och Pulitzerpriset i poesi. Diktsamlingen Ararat kom ut 1990 i USA och gavs i år ut på Rámus förlag i svensk översättning av Stewe Claeson. Det är en storslagen diktning men inte för dess dramatiska form eller storvulna formuleringar, utan tvärtom för dess lågmält kyliga distans till sitt eget innehåll, som behandlar nog så mycket dramatik. Avståndet mellan röst och ämne alltså. Det rör sig om familjen, eller mer specifikt en familj efter flera upplevelser av död. Här finns en far som inte förmår känna, en mor som älskar sitt döda barn men glömmer sina levande och ett diktjag som upprepar sina föräldrars känslomönster och inte förmår älska sin son så som hon trodde sig kunna. Platsen är i hemmet och hemmets förlängningar – som så ofta i Glücks diktning en trädgård, och i Ararat även kyrkogården. I Mosebokens berättelse om Noa är Ararat det berg som arken med allt levande till sist strandar på.

”Jag sårades, för länge sedan.” Så lyder den allra första raden i bokens första dikt. I flera av dikterna följer sedan samma slags djärva inledningar, som ger klangfärg åt den efterföljande scenen som annars kunnat läsas i mer optimistisk ton. Man skulle kunna tro att lycka och olycka är varandras motsatser, två ytterlägen på samma linjära känsloskala, men i Ararat visar Glück hur olyckan bättre uttryckt är en permanentad sorg. Här finns inget av lyckans dramatiska affekt och upphöjda patos; olyckan saknar utrop. Den rör sig i en annan dimension, eller som dikten En roman fastslår: ”det finns ingen intrig”. Den smärta som skrivs fram i ett rasande skri bär ändå med sig ett hopp – någonstans i skriet finns ett löfte om att dikten inte trivs där den är, att den skulle ta sig därifrån om den kunde. Men i Ararat finns inga förhoppningar och inga besvärjelser. Allt har redan hänt och kvar finns att bevittna. De döda barnen ligger i jorden, kärleken visar sig först efter döden och de ting som framträder syns inte i det ljus som faller på dem utan för de skuggor de fäller.

Nu efter att ha sett
både födelse och död vet jag
att dessa båda bär vittnesbörd
inte till mysterier utan
till den mörka naturen –

I Ararat råder evigheten och ögonblicket parallellt. Efter att allt har hänt har det hänt för evigt och återstår gör vetskapen om att livet är snabbt förbi. Bilderna kommer i korta glimtar, villkorade av denna insikt. Vallmoblommorna dör efter en enda dag – kärlekens ansikte är ”det ansikte som vänder sig bort”. Lycka är heller inte sorgens bot utan något att förhålla sig aktsam till. Segraren är ”ensam” och den som lever för mycket riskerar att dra till sig ödesgudinnornas vrede. Valet står mellan att leva och lida eller att kanske att inte leva så mycket alls, att hålla igen på känslorna, så att döden – när den kommer – trots allt inte förändrar så mycket. Sorgen är fri från värdering och väcker därför ett motstånd i mig. Här finns inga poetiska krumbukter att tolka in häftiga känslor eller en smal subjektivitet i. Vad får man skriva om en far, en mor, om någon annans förlust och hur den påverkar en själv? Vad får man säga om sin egen oförmåga att älska ett barn på det sätt man tänkte sig?

Det är lätt att missta uppriktighet för stränghet och Ararat har omskrivits som både sträng, brutal och modig, men jag vill hellre kalla den ärlig. Och visst kräver ärlighet ett mod men rösten i dikterna inger inte känslan av att vara rädd att förlora något. Snarare är diktjaget för länge sedan hemmastadd i sitt sätt att betrakta och det som skrivs fram är ett slags bokslut över det liv som (inte) blir. Diktjaget lyssnar och återger för att lämna över till läsaren att värdera. Mitt motstånd skapas i den överlämnande gesten, i den stora outsagda dramaturgin, men det är ett motstånd som är en gåva. Om det finns ett hopp i detta måste jag finna det. Om det finns en tro på att annat än sorg är möjligt är det upp till mig att förtrösta. Läsningen får mig att dra tyst efter andan för att ta emot diktens ovilja att förleda:

Min mor bryr sig inte, hon behöver inte
uppvisningar av min far.
Hennes födelsedagar kommer och går; hon tillbringar dem
sittande vid en grav.

Hon visar honom att hon förstår,
att hon accepterar hans tystnad.
Hon hatar bedrägerier: hon vill inte att han ska ge
tecken på kärlek när han inte kan känna.

Att inte ge bort något man inte äger och inte begära det någon annan inte kan ge är kanske Ararats sträva budskap. Att helt enkelt inte förmå och att sörja denna oförmåga men likväl acceptera den, hålla den ömt i handen och betrakta den ett tag: att åtminstone förmå erkänna det oförmögna. I en samtid av flåshurtiga yes you can-budskap och lika många hyllmeter vittnesmål från utmattningens rand visar Glück att människan faktiskt inte alltid kan. Lugnt och kontrollerat ses världen och människan utan dom och den ofta så upphöjda familjen konstitueras i Ararat mer än något annat av form och inte av översvallande känslor. ”När jag talar passionerat, / det är då jag är minst att lita på.” Och jag blir inte försedd med något dikten inte kan ge. Diktjaget ber till och med ”Lyssna inte på mig, mitt hjärta är krossat. / Jag ser ingenting objektivt.” Samtidigt tycks det fråga: är det inte egentligen så här det är?

Jag vill först värja mig mot min egen impuls att alltid avsluta i förtröstan. Här går det inte, tänker jag, att tala om något annat än den frånvaro av flamma – det liv som inte ljungar – som susar lågt i dikterna. ”Hur skulle en son / till mig förväntas kunna / sova lugnt, att ens / ett ögonblick leva / utan att oroas?” Men djupt inbäddat i dubbelnegationen finns ändå något som liknar, ja om inte hopp så åtminstone acceptans. Jaget har också en vän ”som ännu tror på himlen.” Vi lever trots allt ett liv. Det hopp som inte finns i dikten kan ändå finnas utanför den. Allt har inte hänt, här på andra sidan pärmen. Här finns fortfarande oskapad lycka kvar att skymta i små, små blänk även om vi också – alltid – lever med våra sorger och oförmågor. Att vara ärlig är också att visa kärlek.

Christina Gratorp

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

ett × fyra =