Naozō Ichinohes Hoshi – Om populärvetenskapligt återbruk av kosmisk dikt / av Carl Najafi

Naozō Ichinohes Hoshi – Om populärvetenskapligt återbruk av kosmisk dikt / av Carl Najafi

Naozō Ichinohe föddes i augusti 1878, under Meijikejsarens elfte regeringsår. Knappt två decennier tidigare hade Japan motvilligt öppnat sig mot omvärlden och påbörjat en hastig industrialisering och modernisering. Ichinohe växte upp i Aomoriprefekturen i landets nordliga delar. Fadern, som var en välbärgad jordbrukare, ansåg att bönder klarade sig gott utan högre utbildning. Efter grundskolan rymde den rastlöse ynglingen hemifrån för att följa sina naturvetenskapliga och filosofiska drömmar.

Moderniseringsvågen som ryckte fram över önationen var våldsam och ojämn – till exempel hade den astrologiska institutionen vid Tokyos kejserliga universitet inte hunnit byta namn när Ichinohe skrev in sig år 1900 för att studera astronomi. Men på samma sätt som trä och rökelse ersatts av stål, tegel och ånglokens svarta plymer, kom snart kinesisk medicin och nykonfucianism att ge plats åt fysik och kemi.

Mellan 1904 och 1907 studerade Ichinohe i USA. Största delen av denna tid tillbringades på Yerkesobservatoriet vid Lake Geneva utanför Chicago. Det var en period av både hårt arbete och stor personlig frihet, men det var samtidigt här Ichinohe utvecklade allvarliga lungproblem, förmodligen till följd av långa vinternätter i ett ouppvärmt observatorium. Här tändes också hans livslånga kärlek till variabla stjärnor, stjärnor som av olika anledningar växlar i ljusstyrka. För att finansiera sin Amerikavistelse hade Ichinohe redan innan resan börjat översätta engelskspråkig vetenskapslitteratur. Under tiden han bodde i USA publicerades bland annat hans översättning av det kanadensisk-amerikanska universalgeniet Simon Newcombs bok The Stars (1901).

Ichinohe återvände till Japan 1907, full av energi och med planer på att bygga ett stort modernt observatorium. Under följande decennium skrev och översatte han ett stort antal böcker och artiklar. Bland översättningarna finns flera populärvetenskapliga arbeten av den svenske Nobelpristagaren Svante Arrhenius, till exempel Världarnas utveckling (1906) med dess spekulationer om livets utbredning i universum, och Människan inför världsgåtan (1907) där författaren spårar skapelsemyter och kosmologiska förklaringar från människans tidigaste historia fram till sin egen tid.

Bland de många böckerna, översättningarna och artiklarna finns två små skrifter som sticker ut lite extra. De populärvetenskapliga essäerna Tsuki ([Månen], 1909) och Hoshi ([Stjärnorna], 1910) blandar myt och teknik med astrofysikens senaste rön på ett lekfullt sätt. Men det som kanske utmärker dem mest är den stora mängd citat, på både japanska och engelska, som slingrar sig upp och ner över sidorna.

Epigrafen har sedan upplysningstiden varit ett vanligt förekommande inslag i den västerländska litteraturen. Ett väl valt citat på ett arbetes första sida eller i början av ett kapitel skänker inte bara kulturell tyngd åt innehållet, det kan också framhäva författarens intentioner, understryka väsentliga idéer eller illustrera nya sammanhang och begrepp. Ett klassiskt exempel är de inledande citaten av William Whewell och Francis Bacon i Charles Darwins Om arternas uppkomst (The Origin of Species, 1859). Citaten slår fast att den materiella världen styrs av generella lagar snarare än gudomliga nycker och att ett noggrant studium av Guds skapelse är en dygd snarare än en synd. Naturen, Guds stora bok, både kan och bör läsas tecken för tecken. En annan flitig användare av epigrafer var den ovan nämnde Simon Newcomb – varje kapitel i boken The Stars är försett med ett par korta rader, ofta från Milton, Shakespeare eller Bibeln.

Även om epigrafen var ett vanligt inslag i den populärvetenskapliga litteraturen omkring förra sekelskiftet är bruket av citat i Ichinohes Hoshi märkvärdigt. Här tycks epigraferna mutera och ta sig in i texten. Vildvuxet fortplantar de sig i förklaringar av kosmiska principer, genom tabeller och redogörelser för stjärnornas livscykler. Till skillnad från Tsuki innehåller Hoshi också en större andel citat på engelska. I bokens fjorton kapitel samsas Ovidius, Shakespeare och Kant med japanska waka-poeter, kinesiska encyklopedister och världsreligionernas namnlösa nedtecknare. Tyngdpunkten ligger dock på engelskspråkiga artonhundratalspoeter som Henry Wadsworth Longfellow, Alfred Tennyson och James Thomson.

Bokens andra kapitel, om stjärnornas ljusspektrum, inleds med följande citat ur Tennysons långdikt ”In Memoriam A.H.H.” (1850):

 

He thrids the labyrinth of the mind,
He reads the secret of the star

 

och i kapitlet om stjärnornas antal finner vi följande rader utklippta ur Thomsons ”Winter” från 1726:

 

But who can count the stars of heaven,
Who sing their influence on this lower world?

 

Korta, illustrativa men inte särskilt meningsskapande eller historieberättande brottstycken. Men poetiska fragment har – likt bildkollagets brutna delar – en tendens att ge upphov till mer omfattande och intensiv mening ju fler de är och ju tätare de placeras. Det lösryckta och splittrade kan på många sätt sägas känneteckna moderniteten och modernismen – från Virginia Woolfs och James Joyces medvetandeströmmar till T.S. Eliots noggrant sammanfogade mosaiker av referenser och anspelningar. Hos Ichinohe finns inte samma litterära ambition att återspegla en hastigt framrusande modernitet. I stället tycks det finnas en önskan att visa på tillvarons mångtydighet: att universum inte bara är materia och att mening är något som skapas av oss själva. Citaten smittar av sig på varandra, överför betydelser och skapar sina egna sammanhang. Detta blir som allra tydligast i de kapitel som behandlar stjärnbilderna och zodiaken.

Det är nästan omöjligt att tala om natthimlens konstellationer utan att förklara den grekiska gudavärldens svåröverskådliga nät av relationer. Ichinohe spårar stjärnfigurer över himlavalvet såväl som över boksidorna. Hos Tennyson finner han Plejaderna som en svärm av eldflugor, hos Pindaros som en flock duvor – samtidigt beskriver han i astronomiska termer hur dessa sju systrar sakta men säkert rör sig ifrån varandra.

Den svenske författaren och astronomen Peter Nilson skriver i sin kosmiska essä Stjärnvägar (1991) om hur tvillingparet Procyon och Sirius enligt en urgammal sägen kom ifrån varandra och hamnade i olika stjärnbilder. Från vårt jordliga perspektiv rör sig Sirius långsamt över himlen. På tvåtusen år har stjärnan förflyttat sig en dryg månbredd på himlavalvet. De förhistoriska och för oss namnlösa folk som först uppmärksammade denna stadiga resa över skyn förmedlade observationen muntligt fram till att egyptier och babylonier nedtecknade dem. Dessa kulturers kosmologi gick i arv och blev till arabiska folksagor – tidsdjupens visklekar berättar om gudars resor och hjältars vandringar. Betydelser förskjuts, symboler glöms bort och missförstånd ger upphov till nya legender.

På samma sätt som stjärnor föds ur stoftmoln, åldras och åter blir till stoft, sprids mänskliga kulturers mytiska beståndsdelar ibland våldsamt över både rum och tid. Myternas stoft blir till material i nya berättelser och världsbeskrivningar. På stjärnhimlen kristalliseras mytens fria form av vetenskapens kalla påpekanden. Samtidigt löser mytologin upp den vetenskapliga iakttagelsens kristallina struktur och fyller den med blod och rörelse. Här skymtar en ganska tydlig arbetsdelning: vetenskapsmän är satta att avförtrolla världen, poeter är upptagna med att återförtrolla den.

Människan har alltid försökt förstå vad som sker på himlavalvet. Tecken har uppmärksamt tolkats och satts i relation till både trosföreställningar och aktuella skeenden på Jorden. I Västerlandet ser vi en gubbe i månen medan man i Ostasien ser en kanin upptagen med att tillverka ett odödlighetselixir. Berättelser växer fram ur berättelser. Motiv föder motiv. I zodiakens djurpark trängs grekisk och kinesisk mytologi – fiskar, grisar, får och apor roterar över himlen, inneslutna i tolvtalets mystiska helhet. Ichinohes förklaringar av stjärntecknens sammanhang uppblandas med en dikt om Herkules tolv stordåd, med Rig Vedas tolvekrade himmelshjul och med tolv stjärnglimmande djur som hämtas ur den portugisiske renässansförfattaren Luís de Camões episka diktverk Lusiaderna (1572).

Tolv stjärntecken, tolv månader, tolv timmar dag och tolv timmar natt; tolv titaner, tolv imamer, tolv apostlar och tolv israelitiska stammar; gudar med tolv namn och gudar med tolv söner. Hos Ichinohe väller en flod av tolvtal fram genom tidsdjupen och visar att månen alltid upptagit en central plats i människans försök att ordna världen.

I detta kosmiska zoo pekar Ichinohe, som på så många andra ställen, gärna ut vilka stjärnbilder som är fulla av variabler, vem som upptäckt dem och hur långa deras perioder är. I boken förekommer också diagram över stjärnors så kallade ljuskurvor. Över timmar, dagar eller veckor markeras den observerade stjärnans ljusstyrka och till slut framträder en periodisk kurva ur vilken man kan uttolka vilken typ av variabel som observerats. Genom århundraden har detta varit den gängse metoden i studiet av de variabla stjärnorna och är det faktiskt än idag, även om diagrammen nuförtiden ritas av automatiserade datorprogram.

Åren efter hemkomsten präglades av interna stridigheter vid observatoriet i Tokyo. Ichinohe ledde den progressiva fraktionen vars mål var att bygga ett enormt observatorium på Taiwan. Ett observatorium närmare ekvatorn skulle möjliggöra iakttagelser av både den norra och den södra natthimlen och Taiwan var vid denna tid det japanska imperiets sydligaste territorium. Teleskopet skulle vara minst lika stort som det vid Lake Geneva och det skulle byggas på 4 000 meters höjd för att optimera stjärnskådandets förutsättningar. Den konservativa fraktionen ville ha ett mindre observatorium, gärna på pendlingsavstånd till Tokyo – de var enligt Ichinohe mer bekymrade över pengar och bekvämlighet än av ljusföroreningar och forskningsresultat.

Ichinohe lämnade sin tjänst men fortsatte att skriva. Han grundade en allmänvetenskaplig tidskrift med brittiska Nature och amerikanska Science som förlagor. Det första numret av Gendai no kagaku (Modern vetenskap) gavs ut 1913 men tidskriften drogs från början med dålig ekonomi och organisatoriska problem. Ichinohe var redan utarbetad och rollen som chefredaktör gjorde inget för att förbättra hans vacklande hälsa.

Hur dikter omvandlas till byggstenar, hur ommöbleringen av ord, meningar och verser ger upphov till komplexa nätverk av betydelseförskjutningar. Detta är något av det som fascinerar mest i läsningen av Hoshi, hur den muterade epigrafens materia låter sig återbrukas likt stjärnstoft – ibland i stora sjok och ibland i pulveriserad form.

Ichinohes kreativa (och ibland vanvördiga) hållning är synlig i hans skulpturala förhållningssätt till poesi. Dikten är ett stenblock som kan mejslas ned med ellipser och utelämnanden, för att sammanfatta eller skapa ny mening. I skildringen av Kallistos öde, i både myt och som kosmisk återspegling, citerar Ichinohe ungefär en tredjedel av den amerikanske poeten och tidningsmannen William Cullen Bryants dikt ”Hymn to the North Star” (1825). Men de femton raderna utgörs inte av ett sammanhängande utdrag, istället approprierar Ichinohe poetens ord för att beskriva den nordliga stjärnhimlens persongalleri och skådespel. Bryants kompasslöse sjöfarare vävs samman med de havsnymfer och den stjärngnistrande etiopiska drottning som figurerar i Miltons dikt ”Il penseroso” (1645). Byggstenarna utgörs här av verser och hela strofer som kastas om och fogas samman.

Ett exempel på det motsatta, på små språkliga förskjutningar, finner vi i tredje kapitlets motto. På svenska lyder det:

 

Himlen förkunnar Guds härlighet,
himlavalvet vittnar om hans verk.

 

Det är de inledande raderna ur Psaltarens nittonde psalm. Det hebreiska ordet som här översatts med ”förkunna” (safar) har en matematiskt färgad ursprungsbetydelse: att uppräkna, avräkna eller beräkna. Ordet för ”härlighet” (kavod) syftar ursprungligen på vikt och tyngd, men kom att få betydelsen myckenhet, storhet, ära. Men den japanska översättningen tar föga förvånande helt andra vägar över språkträdets grenverk. Förkunnandet glider i den japanska grammatiken över i ett ”uppvisande” medan Guds ”härlighet” får mycket starkare kosmiska konnotationer. Ordet eikō är en sammansättning av tecknet för prakt och välstånd med tecknet för ljus eller ljusstråle. Det är inget mystiskt eller märkvärdigt med detta, men det visar att även skriftspråkets allra minsta element – tecknen – styr våra associationsbanor, knuffar dem i olika riktningar och fångar in dem i språkhistoriska gravitationsbrunnar.

Lexikala nyanser och skiftningar kan skådas i såväl det mikroskopiska som i större, bredare rörelser. Många fragment uttrycker en upprymdhet inför teleskopets utåtriktade synkrets. Ur Tennysons ”The Palace of Art” (1833) lånar Ichinohe en lyrisk beskrivning av denna vetenskapliga upptäckarglädje. Följande rader förpassas av Tennyson till en fotnot men måste ha uppskattats särskilt av Ichinohe då de citeras på flera ställen i hans arbeten:

 

Hither, when all the deep unsounded skies
Shuddered with silent stars, she clomb,
And as with optic glasses her keen eyes
Pierced thro’ the mystic dome,

Regions of lucid matter taking forms,
Brushes of fire, hazy gleams,
Clusters and beds of worlds, and bee-like swarm
Of suns, and starry streams.

She saw the snowy poles of moonless Mars,
That marvelous round of milky light
Below Orion, and those double stars
Whereof the one more bright
Is circled by the other.

 

Seendet – det optiska – framhålls som vägen till kunskap och återigen föreställer sig Tennyson stjärnklustret som svärmande insekter. Styckets allra sista rader utgör en närmast fackmässig beskrivning av det binära stjärnsystemet: den dubbla stjärnan som cykliskt förmörkar sig själv och skickar sitt ljus mot oss i pulserande form.

Vetenskapliga upptäckter kan beskrivas och förstås på olika sätt: som frukter av mödosamma observationer, som en plötslig ingivelse följd av ett eureka-utrop eller som Guds hand förklädd till inspirerande tankar. I 1888 års majnummer av den lilla astronomitidskriften The Sidereal Messenger publicerades en dikt skriven av Thomas Berry Smith, nytillträdd lektor i kemi och sedermera rektor vid Central Methodist University i Missouri. Dikten ”Come Learn of the Stars” ligger inklämd mellan kometobservationer, artiklar om fotografitekniker, matematiska formler och ritningar på allehanda instrument. I dikten vävs det hårda arbetets dygder samman med konstellationernas mytologiska figurer. Ur denna dikt lånar Ichinohe två rader som dekoration till en passage om Svanens stjärnbild:

 

Yonder goes Cygnus, the Swan, flying southward,—
Sign of the Cross and of Christ onto me.

 

Fågeln på den norra natthimlen vill i dikten korsa ekvatorn i flykt mot Crux, det Södra korset. Inuti sig själv bär Svanen ytterligare ett kors – Norra korset – som är en så kallad asterism, en alternativ, icke-officiell stjärnbild. På norra halvklotet är Karlavagnen den utan tvekan mest kända asterismen. Vad skiljer då en vedertagen konstellation från en påhittad, icke-officiell sådan? Är inte alla bilder i skyn produkter av människans mönsterseende och vårt behov av att skapa mening?

Vetenskapen definierar världen och dess innehåll. Stjärnbilder och asterismer är indelningsraster som vi applicerar på vår omvärld för att göra den mer begriplig. Uppdelningen i arter, raser, sorter och typer låter oss bli blinda för små avvikelser. Upprättandet av listor, taxonomier och kataloger skänker oss en känsla av ordning. Vetenskapsmannen skapar vår bild av världen genom att etablera orsakssamband och framlägga förklaringsmodeller. Poeten, å sin sida, beskriver enbart sina subjektiva upplevelser i denna objektiva verklighet. Är detta en rimlig beskrivning? Varifrån kommer egentligen våra föreställningar? Kan världsbilder spåras till entydigt objektiva eller entydigt subjektiva källor? I vilken grad är poeter medskapare i vår gemensamma syn på verkligheten? Vad är egentligen skillnaden mellan vetenskapliga och poetiska utsagor? Och hur upprättas och upprätthålls dessa åtskillnader historiskt?

I vår hypertekniska och på många sätt väldigt rationella värld är det svårt att inte fascineras av berättelser som den ovan beskrivna legenden om tvillingstjärnorna Procyon och Sirius. Såsom beskriven i myterna har Sirius himlafärd tagit tiotusentals år och under tiotusentals år har människan haft blicken fästad vid stjärnorna: observerat, kartlagt och försökt förstå. På samma sätt som sådana svindlande tidsdjup fascinerar oss håller vi det för osannolikt att kunskap någonsin kommer att förmedlas på samma sätt igen. Men kan vi verkligen vara säkra på att vi nu – med våra skrivtecken och bilder, tryckta på papper eller svävande i digitala moln – äger ett mer robust historiskt minne än tidigare? Är vi säkra på att våra metoder för att lagra och organisera kunskap kan stå emot tidens malande tänder?

Våldsamma historiska brytpunkter, som Japans snabba moderniseringsperiod – där nya tankesätt parar sig med gamla och traditioner ställs på ända – fungerar som kalejdoskopiska linser i vilka historiens ljus bryts på ett underligt och oväntat sätt. Glimtar av dessa märkliga mönster är nog till sin natur snabbt övergående. Anammandet av nya sanningar och sammansättandet av traditionens spillror i nya former kan nog bara göras i tider av förvirring. För oss, i dag, ter sig Hoshi inte bara som en märklig bok utan kanske också som en illa genomtänkt bok. Vilken var egentligen dess målgrupp? Stjärnskådande poesientusiaster med goda kunskaper i engelska? Hobbyastronomer nyfikna på grekisk mytologi? Boken spretar – den är både för bred och för smal – och samtidigt är detta det mest underbara med Hoshi, att den på ett lika oformligt som obesvärat sätt vägrar att passa in i etablerade mönster och kategorier.

Naozō Ichinohes främsta vetenskapliga intresse var de variabla stjärnorna, de blinkande, pulserande och synbart föränderliga stjärnorna. Samma växlingar och fluktuationer går igen i hans skrivande, framför allt i Hoshi – en vaggande rörelse mellan C.S. Snows ”två kulturer”: mellan myt och vetenskap, mellan idéhistoria och astrofysik, mellan observation och dikt. Ichinohe fortsatte att skriva och översätta fram till 1920. Plågad av långt framskriden tuberkulos avled han 42 år gammal.

/Carl Najafi