Meny Stäng

Nr 38 Tema Harriet och Werner

Hela texterna nedan finns i tryckta nummer 38, som du kan läsa genom att bli medlem och få numret hemskickat: Medlemskap


Förord 

Med Populär Poesi i Poetikens historia

Av Peter Nyberg

Att Populär Poesi inte bara är en tryckt och digital tidskrift är säkerligen bekant. Den ideella föreningen arrangerar poesifestivaler, ordnar scener och en mångfald av workshops. Nu ska vi ta ytterligare ett steg genom att organisera en samtalsbaserad kurs i poetikens historia i Södertörns högskolas lokaler. Under sex tillfällen kommer deltagarna att få möjlighet att både läsa och ventilera sina tankar runt poetikens centrala texter från antiken till nutid. Vad sägs om att få sätta tänderna i några sidor ur Horatius Ars Poetica, Dante Alighieris Om litterär konst på folkspråket, Walt Whitmans Preface to Leaves of Grass, Edgar Allan Poes Kompositionens filosofi, Ezra Pounds En återblick och John Ashbery Houseboat Days. Kostnaden för kalaset? Kursen är riktad till medlemmarna i Populär Poesi och som sådan får du gå kursen kostnadsfritt.

 


Tema Harriet och Werner

Åh, Harriet!

Sonett av Sandra Norrbin 


Harriet Löwenhjelm

Diktade och dog på Romanäs sanatorium

Essä av Kjell Johansson 

Harriet Löwenhjelm i peirrotdräkt på Romanäs. Foto: Ulf von Konow.

Romanäs är för alltid förknippat med Harriet Löwenhjelm. Den jättelika sanatoriebyggnaden står idag öde som en gravvård över den egensinniga konstnären och poeten. Här gäckade hon döden genom upptåg, dikter och bilder under nästan hela första världskriget innan hon tvingades ge upp kampen mot sin lungsot.

Romanäs har en historia som både sanatorium och alkoholistanstalt. Där levde människor ett slags skuggliv avskilda från samhället. Ett lysande undantag utgjorde förmodligen Harriet Löwenhjelm. Hennes närvaro är idag den starkaste under vandringar i de numera tomma korridorerna eller längs med promenadstigarna på Romanäs udde. Bilden av Harriet Löwenhjelm i vit pierrotdräkt på en av sanatoriets balkonger vill inte släppa greppet.


Vaggvisa

Jakt på högvilt

Två dikter av Harriet Löwenhjelm


”O att få prata med dig igen, tallyho, tallyho hvilket nöje!!”

Om Harriet Löwenhjelms dikter Vaggvisa och Jakt på högvilt

Essä av Urban Östberg

Harriet Löwenhjelm i Norge 1916. Foto: Okänd.

Två dikter i samlingen har blivit särskilt älskade och ständigt återkommande antologinummer, de obestridliga mästerverken ”Beatrice-Aurore” ur ”Konsten att älska…” och ”Jakt på fågel” ur ”Konsten att jaga…” med de berömda inledningsraderna ”Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront / En dront har jag skjutit med luntlåsgevär”. ”Beatrice Aurore” med sin vemodigt drömska stämning har blivit tonsatt ett flertal gånger. Mest känd är väl Hjalmar Cassermans vackert följsamma melodi, som bland annat tolkats av Sven-Bertil Taube. På 1990-talet satte även Löwenhjelmkompositören Gunnar Edander musik till den för en nyskriven pjäs: Harriet L. (1996).

”Jakt på fågel” är kanske den personligare av dikterna. Den kan tolkas på flera sätt: som ett uttryck för skapandet villkor, som en återspegling av Löwenhjelms livssituation och som en kommentar till en klentrogen och oförstående omvärld. En något mindre känd dikt i avdelningen ”Konsten att jaga…” är ”Jakt på högvilt”. Även här använder Harriet Löwenhjelm sitt kända, uppfordrande utrop Tallyho!, som har sitt ursprung i främst brittisk rävjakt. Hon lockades för övrigt ständigt av ovanliga, ålderdomliga, exotiska eller till och med bisarra ord, vilket man även ser i brev, som detta från 1913 till den bästa väninnan: ”O att få prata med dig igen, tallyho, tallyho hvilket nöje!!”.


(Un)heimlich

Dikt om Harriet Löwenhjelm av Marie Metso 


Harriet och Werner

Stilistisk och poetisk tolkning av Löwenhjelm och Aspenström av Daniel Möller 


“Du måste öva dig i det verkliga”

Om poeten Werner Aspenström

Essä av Per Helge 

Werner Aspenström 1990. Foto: Per Helge.

Kommen en bit på väg från 40-talismens högspända poesi mot en närmast realistisk stil och hållning i mognadens år, inledde poeten Werner Aspenström i slutet av 60-talet en diktsamling med följande rader: ”Ingenstans går det underligare till / än i världen.” Det konstaterandet kan stå som ett motto för hans sätt att se på världen genom åren, även om uttrycken växlade.

”Motsägelser, ett tyglat tumult, / bättre fann jag inte världen.” Se där, ännu en av hans poetiska noteringar om tillvarons beskaffenhet. Han kom att se verkligheten i motsägelser och mångtydigheter, han blev en skeptiker i de självsäkras tid, en tvivlare bland de entydiga. Det finns en rad formuleringar hos Werner Aspenström som nästan ordspråksmässigt markerar den hållningen: ”Den som söker en sanning / finner två sanningar”, eller ”Dels söka något, dels värja sig mot något, / i sitt eget ansikte, i sin egen tid / på allas ort, på alltings resa genom världen.” Den
utgångspunkten, i förening med hans formuleringsfinurlighet, gör det till ett ständigt överraskande äventyr att läsa hans poesi.


Musiklyrik

Att förvandla barbari till energisk harmoni

Essä av Elfva Barrio

Manu Chao. Foto: Paul Familetti. CC2.0

För en tid sedan frågade en vän: ”Vilket är ditt bästa barndomsminne?”. Det första som dök upp i mitt huvud var lördagsmorgnar i ett soligt hem och Manu Chaos musik i högtalarna: ”Cause I’m the king of bongo baby, I’m the king of bongo bong”. Låten ”Bongo Bong”, en av hans mest kända. Chaos reggealiknande, latinska punkmelodi är för mig starkt betingad med lycka. Trygghet.  Sommar. Värme.

Som han uttrycker i flera av sina låtar är hem, för honom, ett svårdefinierat begrepp. Chao föddes 1961 i Paris och är uppvuxen i en av stadens förorter. Han har spanska föräldrar som flytt Francos fascistiska regim, och i vuxen ålder har han främst varit bosatt i Barcelona. Båda de nämnda städerna kan tyckas representera hans musik på ett gudomligt sätt: det parisbohemiska och den konstvänlighet som karaktäriserar den katalanska huvudstaden.


Jakten på Robert Smith

Utdrag ur Robert Smith och jag av Peo Rask 

Robert Smith på Southside Festival 2004. Foto: Alexander Blum.

Crawley med sina närmare 100 000 invånare är en framskyndad stad, ett resultat av New Towns Act från 1946 med vilken regeringen ville flytta folk och arbetstillfällen från London till sydvästra England. Det är som att komma till ett förortsområde, ett syskon till våra svenska miljonprogram. Ett grått busstorg där man bara vill ta ut en ny riktning för att se om det finns någonting bortom det gråa, någonting som håller kulissen uppe.

Grå, melankolisk miljö föder grå, melankolisk musik. Det vet vi från 1970-talets Manchester och Joy Division. Crawley har The Cure.

När jag berättar om mitt uppdrag för folk i Forest Roaw, en timmes bussresa från Crawley, får de något ansträngt i sina anleten.

– Varför ska du åka dit?

Någon anspelar på ortens namn och säger creepycrawly,

vilket påminner om några rader i Lullaby:

On Candy stripe legs the Spiderman comes
Softly through the shadow of the evenin’ sun
Stealin’ past the windows of the blissfully dead
Looking for the victim shivering in bed


Dikter

Cecilia Alstermark

Gabriel Itkes-Sznap

Hilma Olsson

Stefan Albrektsson

Rhian Elizabeth

”Too tattooed and too fond of swear words to ever get into politics”

Introduktion till Rhian Elizabet

Essä av Jonas Bengt Svensson 

Rhian Elizabeth under boksläppet av the last polarbear on earth. Foto: Åsa Nyberg

Rhian Elizabeth är född 1988 och bosatt i Cardiff, Wales. Hon har skrivit under lång tid, i huvudsak prosa, och bland annat gett ut romanen Six Pounds, Eight Ounces (Seren, 2014). På senare år har
hon skrivit allt mer poesi. I slutet av juni kom hennes diktsamling the last polar bear on earth (Parthian Books, 2018). Det var också då jag lärde känna henne och hennes poesi, under At the fringe –
International Arts Festival i Tranås, där hon var en av residenspoeterna.

Boktiteln är också titeln på en av samlingens starkare dikter, och kanske den vackraste liknelse jag drabbats av på länge. Världens sista isbjörn i form av en katt som ensam vandrar de vita lakanen i den del av sängen som tidigare rymt diktjagets älskare. I den bilden ryms många av de teman som förekommer i den här diktsamlingen: ensamhet, utanförskap, (längtan efter) kärlek och såväl smärta som värme i olika former.

Att läsa Elizabeths dikter nitar fast en i fåtöljen, får kaffet att kallna på bordet intill. Hennes ord är angelägna. Hennes dikter behandlar tunga saker, samtidigt som hon har en tydlig självdistans och
befriande humor. Det saknas inte svordomar heller för den delen.


Kritik

Hjärtat och andra dikter

av Alexander Pusjkin

Recenserad av Michael Economou 

Alexandr Pusjkin

Det kan inte vara särskilt många författare som fått en gata uppkallad efter sig i Addis Abeba och, som lök på laxen, också tillåtits namnge ryska karameller. Allt detta har postumt tillerkänts Alexandr Pusjkin (1799-1937), som på moderns sida hade släkt i dagens Etiopien, men ryssens betydelsebärande rykte utgörs förstås av annat, mer intressant, som förknippas med författarskapet.

Pusjkin är en av de stora i rysk litteratur, och även om hans namn sällan uppmärksammas när guldåldern under senare hälften av 1800-talet förs på tal, borde han vara den förste i alla  uppräkningar av de berömda ryssarna. För det som Gorkij skriver om Pusjkin som ”början till begynnelsen” är en klockren iakttagelse, eftersom han kom att betyda mycket för bland andra
Gogol, Tolstoj, Turgenjev och Dostojevskij.


Ædnan

av Linnea Axelsson

Recenserad av Kerstin Gansmark 

Linnea Axelsson. Foto: Sara Mac Key.

Ædnan av Linnea Axelsson är en diktsamling som tar plats. Den är på 760 sidor och tjock som två romaner. Men inuti ringlar den sig fram med bara tre, fyra ord per rad i mitten av sidan. Man läser och vänder blad i snabbt tempo. Ædnan är ett samiskt ord och betyder mark. Och om mark handlar det. Vem ska ha mest rätt till marken i norra halvan av landet, samerna som bodde där först eller staten och kapitalet med sina behov av utrymme? I dag en allt hetare politisk fråga i regeringen. Jag tolkar det omfångsrika formatet som ett motstånd: Vi finns och vi kräver plats. Hör
tre generationers röster.

En rad fiktiva släktingar ger under de senaste hundra åren sin upplevelse av vad som sker med deras liv när ”svensken” tränger fram. I hundratals år har deras folk levt i symbios med naturen utan några givna gränser. Linnea Axelsson, föd